måndag 16 juni 2014

Andas högt upp i bröstet.

 
Bild från det underbara dop och födelsedagskalaset igår. På mamma och plastmamma.

Go morgon!

Det är som om vädret vill signalera att nu är helgen slut för solen som fullkomligt strålat hela helgen lyser nu istället med sin frånvaro och himmelen är täckt av tjocka moln.
Gottfrid och jag har sovit som om det inte fanns någon morgondag.
Tydligen blir man trött av att vara på kollo.

Det är jobb igen. Dags för ännu en sexdagarsvecka där jag bara är ledig imorgon.
Helgen har varit rolig, helt fantastisk, men intensiv.
Jag känner mej sliten. Andas högt upp i bröstet. Drar upp axlarna.
Det är aldrig några bra tecken.

Hör ni, jag funderar på det här med konflikter. Något som de flesta av oss tycker är ganska jobbigt.
Det är jobbigt att säga ifrån, att visa att man är arg och det är kanske ännu jobbigare när någon säger ifrån eller blir arg på en annan.
Ändå är det lika jobbigt att inte säga ifrån... Åtminstone till slut.
Irritationsmoment och konflikter går att ignorera en viss tid men sedan blir det som en tryckkokare inom en. I alla fall är det så för mej.
Till slut vänds den där ilskan mot mej själv, för att jag är så jävla ängslig och inte står upp för mej själv eller de mina. Jag känner mej feg, oärlig och undanglidande.
Detta i synnerhet om det inte är personligt.... riktat mot mej... utan någon "under mitt beskydd."
Barnen, barnbarnen, mamma, hunden.
En annan bieffekt är att ju längre ilska trycks ner desto mer obefogad stor blir den när den väl kommer.

När jag var yngre var jag en argare människa. Fast kanske vågade jag mer bli arg på de som är min närmsta familj. Mannen och barnen.
Idag väljer jag mer mina strider och jag säger ifrån till andra men det är aldrig lättvindigt eller utan ett visst mått av ångest.
Varför är det så svårt?
Varför är det så vansinnigt svårt att säga "När du gör så där blir jag förbannad." Eller "Jag tänker inte acceptera si eller så igen."
Det är ju inte mer än så.
Det är inte per automatik att "jag tycker du är en vidrig människa" eller "jag vill aldrig mer se dej", det är att "Nu blev jag arg, detta accepterar jag inte. Punkt"


Hur gör ni när ni blir förbannade eller ledsna över något?
Hur lätt eller svårt tycker ni att det är?
Jag tror att jag är en ganska snäll människa som inte vill göra människor ledsna.
Ilska är lättare (inte särskilt lätt ändå) att hantera än att någon blir ledsen.


Ha en härlig start på veckan.


Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Jag jobbar ju som chef nu, och tidigare jobbade jag som högskolelärare. Båda rollerna kräver att en kan hantera konflikter. Jag brukar anses som bra på det, fast det jag är bra på är snarare att se till att det inte blir en konflikt. Alltså att ta itu med saker så att ingen känner sig påhoppad eller hotad och där vi kan komma överens om en bra lösning tillsammans. Men det är som att jag använder upp all den orken på jobbet, för jag är inte alls lika bra på konflikter i familjen eller med bekanta... Troligtvis för att det då blir mer personligt... Och nåde den som ger sig på mina barn! Jag har skällt ut både fina damer i Stockholm och missbrukare på Max...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare