Boobisar

 

Det pratades bröst på Karlavagnen ikväll. Jag hann tyvärr bara lyssna en liten stund.
Men jag har under åren tänkt en hel del på bröst.

Själv fick jag bröst tidigt, var väldigt ung när jag kom in i puberteten, så ung att jag utreddes för att det kunde vara något fel.
Jag minns den första fnissande uppmärksamheten de gav av killarna i klassen tidigt i mellanstadiet, innan de andra tjejerna var där mognadsmässigt, och hur jobbigt det var.
Att vara annorlunda.
Som ung tjej lärde jag mej tidigt att brösten framkallade känslor och "begär" hos pojkar och män.
Jag fick höra av mormor att jag "inte skulle gå så urringad", "att jag såg slampig ut."
Killar passade ofta på att ta för sej, komma emot, klämma lite, kommentera och bedöma och bortsett från när det var "gubbar" som kåta ingifta släktingar eller kompisars pappor så tänkte jag aldrig... jag minns aldrig att jag tänkte... att killarna gjorde fel.
Allt ansvar låg lixom på mej. Att locka eller inte locka.
Helt galet! Varför talade inte vuxenvärlden med mej om sånt?
Förmodligen för att de hade samma förfärliga kvinnobild som jag själv.

Jag hade fina tuttar som ung. Lagom stora, fasta och yppiga. En perfekt 70 D kupa.
Så fick jag barn som 17 åring och man hade ju hört innan att brösten kunde bli större efter en graviditet.
När mjölken rann till på 4:e dagen blev tuttarna fullkomligt enorma och jag minns att jag iakttog mej i spegeln på BB med ett nöjt leende och tänkte "Hey, come to mama!"
Men det där höll förstås inte i sej.
När mjölkproduktionen så småningom ställde in sej och sedan sinade försvann tuttarna till nästan ingenting. Till två tomma påsar. Tuttar, randiga av bristningar, som såg ut att sitta på en mycket gammal kvinna.
När jag vid 21 fått mitt tredje barn och brösten var precis lika tomma och fula utvecklade jag rejäla komplex. Jag minns att jag grät i duschen av obehag att se mej själv naken.
Jag funderade varje vaken stund på en bröstoperation men hade inte pengar till det.
Jag var till och med iväg till landstinget hos en ung snygg doktor som mätte med måttband, konstaterade att jag hade rejäla hängbröst men oxå att den typen av "defekt" inte innefattades av det landstinget kan åtgärda.
Så taxöronen blev kvar.

Idag har jag försonats med mina tröst. Idag dagdrömmer jag bara ibland om att fixa till dem.
De är något fylligare nu än vad de var när jag var 21 men framför allt handlar det om inställning, om att saker å ting får perspektiv.
De hänger fortfarande och är långt ifrån sina glansdagar men jag kan med en schysst bh få till en klyfta som ser helt okej ut.
Jag försöker tänka att de tjänat sitt syfte med bravur, jag har ammat i sammanlagt nästan 3 år och alltid haft gott om mjölk, de har hållit sej friska och de hjälper mej att påklädd se rätt ärtig ut om jag vill.
Vi är kompisar och jag tror inte att jag kommer låta en kirurg skära i dem, även om jag skulle få råd.

Jag älskar bröst och är nog betydligt mer bröstfixerad än vad min man är.
Jag tycker att de är vackra i nästan alla storlekar och former.
Bröst står för trygghet, värme, kvinnlighet, sinnlighet, erotik, beskydd, fortlevnad.
De är egentligen bara körtlar och fett men samtidigt, för så många av oss, nåt mer och större.

Vad är bröst för dej?

Puss/ Asta