Vuxna människor jag tycker om, student och en smula ångest.

Idag har jag träffat tre unga vuxna, vackra människor som jag har ett alldeles särskilt förhållande till.
De är min kompis Cissis ungar och den lilla rödhättan har jag känt sedan hon var en viljestark fyraåring, den mörka skönheten var ungefär två när vi flätades samman och "lillkillen" har jag känt hela hans liv, det är min gudson.
Nu för tiden ses vi allt för sällan, i synnerhet äldsta systern har alltid hela sitt vuxna liv flängt runt och arbetat på olika platser i Sverige och världen.
Grabben är den jag träffar oftast då han fortfarande bor hemma.

Det gör någonting med en när man ser barn växa upp. Då de var små sågs vi dagligen och mina barn och dessa sprang in å ut hos varandra så att man nästan blev som en stor familj.
Under tonåren tappade jag kontakten med dem lite men nu när de är vuxna och vi kan mötas i dessa nya roller... just som vuxna och jämbördiga... så finns ändå den där grundkontakten kvar.
Jag tycker så mycket om dem alla tre och är stolt över dem allihop.
De är så olika alla tre och på många sätt lika dem de var som barn.

Rödhettan energisk, driven, social. Tränar, jobbar och gör allt i en jäkla fart.
Lik sin mamma till utseendet, lik sin pappa till sättet.
Den mörka lite mjukare och mer familjär. Underhållande, livlig och mjuk.
Lik sin pappa i färgerna och lik sin mamma i sättet att vara.
Killen underfundig, filosofisk, rolig och så himla go.
Vet inte vem han  är lik, han är sin alldeles egna.

Idag tog Tom studenten och vi var där och firade.
Kände mej oerhört sugen på ett glas vin innan när maken tog ett par glas medan han duschade och klädde sej men väl där var det rätt gött att dricka loka och hallonsoda.
Skönt att sitta här å vara nykter i kväll och framförallt skönt att slippa vara trött å off imorgon.
Knarkar mej hög på socker istället.

Annars är det så där. Upp å ner. Bra och dåligt.
Allergin är efter två kortisoninjektioner äntligen mycket mycket bättre.
Inte borta, lite kli i ögonen, men väldigt mycket bättre.
Jag känner en inre stress i kroppen. Har jobbat intensivt i ett par veckor, har relativt långt kvar till semestern. Sommaren känns jobbmässigt väldigt orolig i år.
Dessutom ska jag lämna bort Gottfrid över natten mellan lördag och söndag och även om jag är tacksam över hundvakten så har jag svårt för att tänka på ett dygn utan honom.
Det låter förmodligen helt sinnessjukt. Jag är rädd att han blir hunsad av den lite äldre hunden i hundvaktshemmet, jag är lite rädd att det blir slagsmål, jag är rätt mycket rädd över att han ska undra varför jag dumpade honom där och längtar hem och jag är rädd att jag ska sakna ihjäl mej.
Ja jag hör att det låter sinnessjukt. Jag hör det, men det hjälper inte.
Vi är så gott som aldrig ifrån varann om jag inte jobbar och han har aldrig sovit borta.
På söndag ska vi på dop för lilla Ängla tidigt som fanken. Det stressar oxå. Vi ska ju helst komma i tid.
Vargtimman är här.

Hur har ni det?

Puss/ Asta