Motivation.

 

Det här med biologi och gener känns ibland oerhört opeppigt och deprimerande.
Att så mycket inom oss redan är förutbestämt och programmerat.
Att vi i vårt DNA har med oss så många av de förutsättningar och begränsningar vi har.
Det finns många studier på det. Att förmåga till att uppleva lycka, att ha kämpaglöd, förutsättningarna för depression eller ett allmänt bittert sinnelag är med oss från början.
Sedan slipas det under vår barndom och uppfostran, mildras eller förstärks men lik väl ÄR där.

Jag lyssnade på en idrottspsykolog som pratade bland annat om motivation.
Förutsättningar att känna motivation ex för att bli en bra löpare och att bibehålla lusten att springa, vad är det som påverkar det?
Jo enligt honom handlade det mycket om just motivation. Å vad är då det i sammanhanget?
Jo, att känna en glädje och en lustfylldhet till själva aktiviteten... alltså en inre drivkraft och tillfredsställelse är mycket starkare och ökar förutsättningarna än de yttre drivkrafterna som tider, rekord, beröm, uppmärksamhet.
En annan sak som var viktigt var tilltron till sej själv och till sin förmåga att klara av målen.
Påverkade tex av hur man lyckats tidigare i liknande situationer. Hur man ser på sej själv.
Dessutom var det bra att vara uthållig när det gällde belöningar. Att kunna vänta på resultat.

I mitt fall var detta rätt deprimerande ord.
Jag känner relativt låg inre drivkraft och jag har väldigt lågt självförtroende när det kommer till att prestera idrottsligt. Kondition, styrka, smidighet, snabbhet har aldrig varit mina grenar.
Å jag har alltid varit sådan att jag vill se resultat NU... helst igår.
Då kan jag banta, springa, träna hund eller vad det nu gäller hur hårt som helst.
Men sedan ger jag upp när det inte händer något.
Å det där "inte händer något" är en sanning med modifikation för det är klart att det "händer något"... det går bara inte så fort och så lätt som jag tänkt mej.

Jag VILL verkligen springa! Just springa, nåt annat intresserar mej inte.
Trots att jag tycker det är rätt tråkigt. Jag vet egentligen inte varför?!
Visst hälsoeffekten är ju jättebra, och i mitt fall särskilt då att stärka lungorna som skydd för min astma.
Snyggare blir man oxå, det är en effekt som inte alls är särskilt liten eller obetydlig.
Men det handlar om nåt mer, nåt mer diffust.
Att jag "ta me fan ska klara av det", att jag ska fixa det som jag aldrig gjort och alltid trott vara omöjligt.
Nu KAN jag ju bevisligen springa, varken snabbt eller långt men jag kan springa.
Nu handlar det mer om att jag vill bevisa för mej själv att jag kan hålla i det.
Inte sluta så fort det tar emot. Inte tappa bort den där drivkraften.
Den största begränsningen, mitt absolut högsta hinder, är det mentala.
Att jag egentligen inte tror. Därför att jag tidigare inte kunnat.
Jag har svårt att måla upp en bild av framgång. Att tex plöja över mållinjen på Göteborgsvarvet.
Inte ens i mitt eget huvud går det.
Det är med DET jag måste jobba. Minst lika hårt som med att utöka antal kilometer eller korta ner tider.

Fake it until you make it.
Har fungerat förr även om det tar lång (längre tid) för mej än för det flesta.
Så har jag blivit mer social och bekväm bland främlingar.
Så fick jag till slut tilltro till att jag är en kapabel sjuksköterska.
Att helt enkelt låtsas bekväm, stark och säker. Att få andra att tro på det ända tills jag tror på det själv.

Hur är det med er och er motivation å tilltro till er förmåga?

Puss/ Asta