"Varför kallar ni varandra syskon?"

 

"Du måste berätta hur ni kom att kalla varandra syskon för det har jag nog missat i bloggen?"

Jo visst kan jag göra det. Det kanske är någon mer läsare som undrar.
Det finns två svar på den frågan.

Det första svaret började som en lek. En äldre undersköterska kallade Anders för "ponken sin" och så småningom mej och Marie för "sina töser." Hon blev således "mamma" på jobbet.
Vi var ett gäng på jobbet som gillade att hänga och även om vi var "ursprungsfamiljen" så tillkom de som hade lust i olika möjliga och omöjliga släktkombinationer.
Mostrar, kusiner, farmor och halvsyskon.
Ja jag vet... det låter inte roligt utifrån men har genererat en hel del garv genom åren.

Men det finns ett djupare svar med, åtminstone för mej.
Vi har en speciell vänskap, en sådan som tagit tid att bygga.
Vi har en jargong tillsammans med andra, en kaxig och sarkastisk och en annan när vi är själva.
När vi är privata.
Jag har absolut vänner som jag har mer gemensamt med. Cissi är min bästis och jag har flera andra nära tjejkompisar som kanske förstår mej bättre, som är mer lika, men jag har bara en Anders.
För vi kompletterar varandra.
På ett annat sätt som jag inte kan förklara.
Han lugnar mej, stärker mej, lyfter mej när det behövs.
Jag litar alltid på att han finns för mej om det behövs.

Men han kan oxå vara jobbig som en lillebror.
Ettrig, retsam, icke respekterande av mina gränser.
Jag kan bli sur på honom på ett sätt som jag inte blir med mina tjejkompisar, sur och visa det.
Vi kommer båda från familjer som är lite... trasiga.
Jag vill inte gå in på hans här, det är hans privatliv men av olika orsaker har vi syskon som vi inte har särskilt mycket kontakt med och som vi... eller åtminstone jag... saknat. Alltid.
Och Anders uppfyller allt vad en brorsa betyder för mej.
Han är min retsticka, min förtrogna, en del av min familj.
Vi anförtror oss åt varandra och vi litar på varandra.
Han är min valda bror.
Ibörjan sa jag så, nu känner jag så.
Jag tror att det syns på oss. Att vi hör ihop. Att vi är ett par på något sätt.
Hur vi synkar varandras rörelser, fyller i varandras meningar, skrattar åt samma saker, har mycket mellan oss som är internt och som bara vi förstår eller tycker är kul. Å hur åtminstone jag tar mycket på honom.

Jag vet inte om det är en förklaring som går att förstås eller om det bara verkar tramsigt, men det är i alla fall så det är.

Puss/ Asta