tisdag 17 november 2015

Det känns orimligt



Jag vill inte att min blogg ska bli någon slags "Medberoende blogg" och jag förstår om jag har läsare som finner dessa inlägg ganska trökiga.
Det var ett tag sedan jag skrev politiska inlägg och ännu längre sedan jag skrev om mode, naglar och sånt lättsamt, men ni får ge er till tåls. Hoppa över de inlägg ni inte gillar.
Jag är så stressad i huvudet så jag har inte tid att sitta och fundera ut inlägg, det handlar mer om att jag släpper ut de tankar som trängs i hjärnan.

Medberoende ja. Om ni inte följt med i inläggen nedan i ämnet så har jag alltså efter mycket intensiv kontakt med både min bror (som jag egentligen inte har pratat med på tjugo år innan) och min mamma närmat mej en punkt där jag själsligt håller på att gå sönder.
Dom är båda missbrukare och nu akut dåliga båda två.
Jag börjar låta allt mer som min mamma gjort under de senaste trettio åren som hon stridit för att hjälpa min bror upp ur missbruket.
Jag säger samma saker, jag ältar det med mina anhöriga på samma vis, jag tänker på det 24/7.
I en bildlig metafor så har de klivit över räcket till Älvsborgsbron och hänger dinglande med kroppen över kanten. När som helst, verkligen när som helst kan någon av dem eller båda två dö.
Och i det läget har jag alltså valt att ställa ultimatum till min mamma.
Psyk, behandlingshem, drogfrihet eller vi klipper!
Alkoholen å tabletterna eller jag.
Varesegod å välj.

Det ÄR den enda rimliga vägen. Jag inser det.
Jag letar och letar efter andra dörrar ut och det stjäl energi å tankekraft av mej i tentaplugget, men jag finner ingen annan dörr.
Jag har "förmånen" att se vad medberoende gör med en människa innan jag blir fullständigt insjuknad själv.

Men hur lätt är det att inte svara när hon ringer?
När hon talar in på telefonsvaren att lillebror hotar, är oresonabel, vill ha ännu mer pengar och att jag måste... MÅSTE... hjälpa henne.
Hur lätt är det att skriva ett sms som kort går ut på, välj behandling eller mej, ingenting annat är jag intresserad av?
Har du inte listat ut svaret själv så kommer det här. Det är inte alls lätt!

Jag mår minst lika dåligt (just nu) av att ignorera henne och med insikten av hur förbannat ensam hon måste känna sej som av att lyssna, diskutera, trösta, dividera med henne.
Jag tänker på hur jag skulle mått om mina barn vänt mej ryggen på samma vis.
Om jag blev alkoholist. Då skulle allt ammande, allt nattvakande, allt bärande, tröstande, allt skjutsande, allt stöttande, allt man gjort som mamma inte längre räknas. För att man var besvärlig.
Så där konstigt tänker jag.
Det känns... orimligt att strunta i sin egen jättesjuka mamma.

Behövde bara få det ur mej.

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. "Om jag inte hade älskat dig
    så oerhört
    och alltid hade trott
    på dina ord
    om att det här var sista gången
    definitivt och oåterkalleligt
    allra sista gången
    du drack
    så hade det kanske varit lättare
    att stå ut med
    de gånger som kom sen

    Men jag trodde ju alltid
    på det du sa
    och älskade dig
    och var övertygad om
    att du egentligen inte ville någoning annat
    än sluta dricka
    och aldrig börja igen


    Det föreföll förresten
    fullständigt logiskt
    för vem skulle frivilligt
    vilja ha det så jävligt
    som du hade det varje gång
    och det blev dessutom alltid
    lite värre
    än den förra bottenjävliga gången

    Nångång när jag misströstade
    frågade jag dig
    varför du inte hade slutat
    fast du så säkert lovade
    att du skulle göra det
    förra gången

    Då svarade du
    att du egentligen inte
    hade velat sluta
    innerst inne
    den gången eller nån annan gång
    Men, sa du, nu ville du
    på ett helt annat
    och alldeles nytt sätt
    Nu ville du
    alltså verkligen
    aldrig mera dricka
    Och trodde jag dig?

    Naturligtvis trodde jag
    nu när du ville
    också allra innerst inne
    Och jag älskade ju dig

    Småningom blev det så
    att jag kanske egentligen
    inte längre trodde
    när du försäkrade att du
    skulle sluta

    men jag kom på mig med
    att jag tydligen ändå
    hade gått omkring och hoppats
    eftersom jag varje gång
    blev så ohyggligt
    besviken

    Man borde förstås
    varken tro eller hoppas
    utan bara älska
    och vara lika
    överraskad
    och tacksam
    varje nykter kväll
    efter en nykter dag

    Så är det bara inte
    det är inte alls så

    När jag inte längre tror
    och inte längre orkar hoppas
    bryr jag mig inte om
    ifall du är nykter
    eller super

    Nu får du tro och hoppas
    alldeles för dig själv
    jag har tröttnat på
    att bli besviken
    jag ställer inte längre upp
    på dina villkor

    Av alla sätt
    vi har prövat på
    verkar det här vara det enda
    som faktiskt har effekt

    Synd bara
    att det kom för sent
    för mig

    Så var det alltså
    min likgiltighet
    du behövde
    medan min kärlek tydligen
    bara var dig till skada

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läst de raderna förut någonstans, var det på din systers blogg? Vackra, tänkvärda och smärtsamt igenkännande. Kram A

      Radera
  2. Så otroligt svårt och tungt och ändå så viktigt. Du behöver befrias från de kraven, det är inte dina att bära! Jag hoppas du orkar stå emot och att du kan känna att det är det rätta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Min främsta motivation är att jag vill inte vara som min mamma om några år och jag vill inte att barnen ska vara i min. Kram A

      Radera
  3. Skit i om nån tycker att de inläggen är trökiga. Dom är en del av dig och det du går igenom. ��

    SvaraRadera
  4. Du hjälper henne inte genom att gå under själv. Du hjälper henne inte genom att gå under själv. Du hjälper henne inte genom att gå under själv. I all orimlighet att klippa med sin mamma, håll fast vid det du vet är sant. Och om det var dina barn - skulle du inte önska dom en bättre tillvaro än du har/har haft, alltså unnat dom att bryta?
    Lätt att säga dock... All styrka till dig. Och om inläggen, inte för att det spelar någon roll o sammanhanget, din bloggs bästa egenskap är att den är äkta och personlig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar, den grep tag i mej och jag blev tårögd. Tack för att du läser fina bloggvän.

      Radera
  5. En så himla sorgsen och tråkig situation :( Du bryter en ond cirkel och det är så starkt av dig. Kanske är det vad som krävs för att också din mamma ska göra det. Hoppas du kan finna någon slags ro i det hela snart. Och angående bloggen så är det inlägg som detta blandat med annat då och då som gör den unik och intressant. Och dessutom, många av oss som läser har gjort så ett tag och man vill veta hur du har det :) kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas att detta hjälper mamma men mitt främsta motiv är att inte själv hamna i medberoende spiralen och att mina barn en dag ska behöva sitta i min sits. Tack för att du läser å bryr dej, kan inte nog uttrycka vad det betyder. Kram A

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare