03:15

Jag arbetade natten till idag.
Somnade vid nio och sov till klockan fyra... trots att jag skulle vaka av.
Ändå var jag trött på kvällen och lyckades somna kring elva men sen vaknade jag nån timma senare som om jag sovit middag.
Klarvaken så klart. Och här sitter jag nu, mer er, och äter skinksmörgås med stark senap och dricker oboy.

Jag har kommit på bättre fot med mina sömnsvårigheter sedan jag började natten. Det är aldrig samma stress att somna längre, det är väldigt sällan jag måste gå upp tidigt.
Nattens tystnad är ofta vilsam. I alla fall när jag mår väl.
Jag minns när vi flyttade till Falkenberg. Jag hade så himla svårt att somna i denna fullkomligt öronbedövande tystnad. Om man börjar lyssna på absolut tystnad så blir det nästan som ett vacum i huvudet. Ingen trafik som brusade på i bakgrunden, inga spårvagnar som startade och stannade, inga rop utifrån gatan eller grannar som spolade i rören. Bara tystnad, som då var obehaglig men som nu är vilsam.

I alla fall så låg jag där uppe i min säng efter att ha vaknat i natt, i sängkläder som luktade lite för starkt och stickigt av tvättmedel och lyssnade på tystnaden, sökte efter minsta snarkning, minsta knak i trappan, minsta råttdans i väggarna (jo, jag tror vi har råttor där) men ingenting.
Jag tänkte på att februari snart är slut och vad händer då? Jo då kommer mars.
Booom.
1:a mars ska Gottfrid lämnas in för operation av sitt diskbråck.
I tystnaden som var lämnades kvickt som en vessla pinkar plats för föreställningen om min sövda hund, skalpeller genom hud och muskler, borrande av kotor...
Jag försökte värja mej. Tänkte nej nej nej nej... backa, backa tanken, tänk på nåt annat, inte tänka på det nu, inte på natten, inte i tystnaden.
Men ni vet hur det är med tankar? Hur "lätt" det är att avleda dem när inget annat lockar intrycken?
Och då visste jag. Det är kört!
Jag somnar inte om.

Jag avskyr veterinärer. Nej, inte veterinärer i sej men att gå till veterinären.
Det är värre än tandläkaren.
Dyrt och ångestladdat.
Jag känner mej som värsta svikaren som inte "skyddar" mitt djur/ vän mot obehaget och rädslan de känner där. Som ens tar dem dit. Jag avskyr att se hundar sövda, det ser ut som om dom är döda.
Jag minns varje historia jag hört om sövningar och operationer som gått snett och att operera ett diskbråck känns verkligen riskfyllt där bland nerver å bråte.
Jag har varit m y c k e t   tveksam till om jag verkligen ska operera. Gottfrid har ju mått bra och varit smärtfri flera veckor utan medicin nu.
Här om dagen hade jag så gott som bestämt mej för att avvakta när jag under bus skakade lite i hans rumpa och han skrek till. Fan.
Sen dess... ingenting.
Ena minuten tänker jag att jag avvaktar.
Nästa att det är lika bra, då kanske jag kan slippa oroa mej för ny smärta, han kan leva ett aktivare liv osv.
Och kanske är det bra att operera i ett lugnt skede när det inte är inflammerat och svullet, nån som vet?
Usch, usch, usch. Jag älskar ju den grabben. Han är mannen i mitt liv.

God natt eller kanske mer troligt, Godmorgon på er.

Puss/ Asta