Herre gud, är det där jag?

Jag reagerar med förvåning nästan varje dag som jag ser mej i spegeln eller på en närgången selfie. När blev jag så himla gammal? Jag pratar inte om rynkorna utan om hänget, all lös hud kring ögonen. Det är en äldre kvinna som blickar tillbaka mot mej och jag känner knappt igen henne.
Okej okej att jag inte är tjugofem längre (tack å lov) men jag är ju faktiskt inte sextio år heller.
Men det är mer med förvåning än med obehag jag noterar dessa förändringar av mitt yttre. Att det kan gå så himla fort!
Är det gener? Bekymmer? Gamla synder av hårt solande och lika hårt rökande?
Eller är det mina fem (snart sex) barnbarn? Livet fixar lixom... mormor/ farmor måste se gammal ut!

Även till det inre är jag förändrad fast den förändringen har varit mer smygande, mer lite fram å tillbaka.
Jag är lugnare numera, på alla sätt... mindre rädd, mindre arg, har mindre ångest, suktar mindre efter det jag saknar.
Jag är tjockare men friskare och jag känner mej hyfsat stark.

Jag fyller 48 år i maj.
Kvinnor i Sverige har sin sista menstruation i genomsnitt när de är 51,5 år.
Då har klimakteriet redan pågått ett tag, kanske många år, men minskande ägglossningar och allt lägre fertilitet.
Det är oxå främst före menopaus som de flesta symtomen kommer.
Oregelbundna blödningar, vallningar, svettningar, torra slemhinnor, en ökad psykisk skörhet, förändrad lust osv.
Jag har hormonspiral så blödningarna slipper jag. Jag har ingen aning om ifall jag är i klimakteriet, men rimligen borde jag vara där å nosa även om jag inte har så mycket symtom.
Jag har kanske en liten ökad benägenhet att bli varm ibland, jag som alltid har varit frusen. Det är inga vallningar och jag svettas inte men allt oftare säger jag att det är supervarmt inne medan övrig familj absolut inte håller med.
Kanske börjar det bli lite vajsing på termostaten.

Jag har alltid varit rädd för klimakteriet. Alltså rädd redan i tjugofemårsåldern.
Jag hade en fruktansvärd pubertet och de där sakerna hänger ofta ihop även om det är tvärt om. Då massor av hormoner. Nu brist på den samma.
Men sedan jag gjorde min D-uppsats om Klimakteriet, intervjuade alla dessa kvinnor och läste ännu fler studier så känner jag mej inte lika rädd.
En stor del av förändringen en ung människa tror ska ske pang bom har i själva verket skett gradvis och redan bearbetats bit för bit.
Massor av saker kan man göra själv för att må bättre genom klimakteriet och hjälper inte det så räds jag inte hormoner. Det är verkligen inte så livsfarligt som allmänheten tror.

Jag får lära mej att leva med den där spegelbilden. Lyft och diverse nervgifter finns inte för mej. Alla måste inte tänka så, var å en blir lycklig på sin tro, men för mej är det ett feministiskt statement att det är okej att åldras och att mitt värde inte sitter i det (även om jag skall erkänna att jag googlat priser.)

Det finns värre saker än att bli äldre, glöm aldrig det.

Puss/ Asta