Bismak

Jag lyssnade på P1's söndagsintervju med Amelia Adamo här om dagen när jag var ute och sprang.
Jag har alltid gillat Adamo och det lilla jag vet om henne. Askungesagan som dotter till en italiensk piga som invandrar i Sverige och som blir en av våra stora publicister. Jag har gillat hennes utstrålning, hon har en sensuell, intelligent å busig utstrålning. Hon är väldigt mycket girlpower och av den anledningen förknippar jag henne med en vän till mej, Cis, som utstrålar ungefär samma sak.
Att jag med åren blivit allt mer tveksam till de tidningar som förknippas med henne är en annan sak.

Jag lyssnade på intervjun och sedan dess har någonting inom mej skavt som jag har svårt att sätta ord på.
Amelia berättade om när hon arbetade på Aftonbladet och fick i uppdrag att locka fler kvinnor. Hon gjorde då om helgbilagan, la till skönhetstips, bantning och massor av sex. Hon beskrev att kvinnor är inte intresserade av reportage om isbrytaren Norden och liknande som tidigare fyllde bilagan.
Hon beskrev hur hon lyckades därför att hon kände så många kvinnor ur arbetarklassen och visste hur de tänkte och vad de var intresserade av.
Vid samtal om tidningen Amelia och dubbelmoralen den anklagats för med budskap som "Dug som du är" uppblandat med massor av "Så går du ner 5 kg innan påsk" viftade hon bara bort.
Hon menade att Amelia är den tidskrift som betytt mest för att utbilda kvinnor men om kvinnor skall läsa artiklar som "Så planerar du din pension" så måste den gömmas in bland skönhetstips, sexnoveller och modereportage.
Annars läser inte kvinnor. I synnerhet inte kvinnor med låga inkomster och utbildningar vars lön är slut den 18:e varje månad.

Det i kombination med beskrivningarna hon gav av sej själv, hur hon med hög arbetsmoral, driv och självförtroende arbetat sej uppåt gav mej en besk känsla av elitism som många högerfeminister ofta utstrålar och förmedlar.
En slags tro att driv och vilja är det enda som krävs för att lyckas och en nedlåtande attityd mot dem som inte gör det. De som egentligen bara är intresserade av nageltips och sex vars lön inte räcker månaden ut.

Min arbetarklassidentitet är oerhört stark!
Jag är uppvuxen i förorten där det bara bodde ensamstående morsor och deras ungar, där fäderna för länge sedan dragit vidare.
Jag har själv levt livet där pengarna var slut den 18:e, ibland tidigare, och man fick gå till pantbanken med de få saker som fanns av värde för att sätta mat på bordet till ungarna.
Min morfar var svetsare utomhus på Arendalsvarvet och mormor slet ut sin kropp som vårdbiträde.
Jag känner inte alls igen mej i de där kvinnorna Adamo beskriver.
Kvinnorna ur min barndom och fortfarande genom mej och mina döttrar i min familj är de som är drivande, pålästa, viljestarka och som gärna läser mer djupblodade reportage i tidningen. Jag behöver inte alls lockas med en sexpalt och mamma hade åtminstone innan hon blev sjuk i sitt missbruk en jävla koll på ekonomi, både den egna och landets.

Sen sa hon nåt annat i intervjun med som gjorde mej illamående.
Hon sa att Amelia var den tidning som visat upp flest "annorlunda kroppar" som svar på kritiken att tidningen var med och drev på ett ouppnåeligt skönhetsideal.
Jag har läst tidningen Amelia under många år (ja, det är preskriberat nu) så jag vet vad hon menade. De brukade i varje nummer ha några sidor om kvinnor som utmålades som "lite konstiga." De kanske lät håret växa under armarna, de kanske var överviktiga, lesbiska eller gillade tatueringar.
Att kalla dem annorlunda och att sedan ta cred när övriga 78 sidor visade släta, vackra, unga kvinnor med BMI på 19 är förmätet. Mer. Det visar att man inte förstått problematiken. Alls.

Synd på så rara ärtor. Gillar fortfarande Adamo. Men som sagt, med en viss bismak.

Puss/ Asta