Bekräftelsekåt

Ibland skäller jag på er, för att ni inte kommenterar, tycker och interagerar på bloggen utan bara läser. Det sista har ni verkligen skärpt till er och många nya har hört av sej och skrivit några rader... det är superroligt.
Jag eftersträvar inte 60 kommentarer per inlägg som Cissi Wallin men nån tanke här å där, att "se" liv på bloggen är så himla kul.

Det handlar förstås till stor del om bekräftelse.
Att söka bekräftelse, det är nåt fult... eller hur? Det vet vi alla.
Så har åtminstone jag alltid tänkt och jag har i hela mitt liv sökt och behövt mycket bekräftelse. Tror absolut det har med barndomen att göra, men vi grottar inte ner oss i det i detta inlägg. Bekräftelsekåt har jag varit hela mitt liv OCH skämts för det.
Men på senare tid har jag kommit till insikt och ro med det som med så mycket annat (hör ni töser, det har sina fördelar att bli gammal, innan demensen och inkontinensen slår till så uppnår man ett visst mått av klokskap.)
Bekräftelse är något vi alla behöver. Det är lika naturligt som att vi behöver kärlek och skratt i våra liv. En del behöver mer, andra mindre, men alla har vi en viss längtan och strävan även efter bekräftelse.

Mitt bekräftelsebehov rörde sej länge kring att vara snygg nog.
Att män skulle finna mej attraktiv. Inte nödvändigtvis för att jag ville ligga med dem (jag har alltid varit ganska asexuell... ja, herre gud, på tal om DET så har jag en rolig historia där som kanske inte hör hit) utan mer... att jag ville duga.
Utseendemässigt duga. Efter barnår som den fula knubbiga ungen med för stor underläpp så var manlig bekräftelse det ljuvligaste av allt.
Idag betyder den rätt lite (kanske för att jag är gammal, tjock å rynkig ha ha) men mitt bekräftelsebehov har flyttat på sej.
Jag blir lycklig av bekräftelse från ungarna och barnbarnen på att jag är en bra (helst bäst) morsa och mormor/ farmor.
Men jag blir oxå väldigt väldigt lycklig när jag bekräftas inom de två områden som just nu är viktigast för mej rent intressemässigt... mitt jobb (älskar mitt jobb) och bloggen.

Era kommentarer, och särskilt kommentarer om att jag berör, att jag får er att våga, får er att skratta, får er att känna er mindre ensamma i en känsla är värd precis HUR mycket som helst.
Jag har via sociala medier, på instagram och messinger, fått meddelanden av inte mindre än fem mammor som jag förlöst under min tid som student på SÄS. Av en slump har vi varit medlemmar i samma grupper, följt samma konton och liknande och de har "hittat mej". Hittat mej och skriver de allra finaste saker om vad jag betytt under deras förlossningar. Och det är balsam på en osäker nybliven barnmorskesjäl ska jag säga.
Barnmorskeyrket är ju just så. Ensamt. Oerhört mycket cred och tacksamhet till barnmorskan om det går bra, dubbelt upp av skuld att ensam bära om det (må gud förbjude) går dåligt.

Den bekräftelsen behöver jag och vet ni, jag tänker banne mej inte skämmas en enda sekund till i mitt liv över det!
Så om du trånar bekräftelse för att du är en bra mamma, en duktig läkare eller butiksförsäljare, har en snygg kropp, ett vasst intellekt eller vad det nu må vara... låt det VARA. Du är mänsklig, och det är väl rätt skönt?

Puss/ Asta