Mer om att reflektera sin mammaroll

Bild: Jag å sonen för ett gäng år sen.

Trodde nog mina rader några inlägg längre( eller här) ner när jag granskade mitt föräldraskap skulle röna fler tankar hos er än det gjorde, två kloka kvinnor kommenterade, och jag tycker ämnet är spännande så jag kör det ett varv till.

Det var inget "gråta ut inlägg" om hur usel morsa jag varit utan mer ett inlägg om reflektion. Och jag känner en glädje och tacksamhet över att jag är en människa som ständigt värderar och omvärderar saker och ting, inklusive mej själv och min egen insats.

Det här med kritik mot sitt föräldraskap är ju det känsligaste som finns.
Åtminstone för oss mammor. Ingenstans gör kritik så ont som just kring det och därför är det lätt att slå ifrån sej och att komma med ursäkter.
Förklaringar till vad som brast finns absolut för oss alla.
Vi är dem vi är, med begränsade resurser inom oss och vi växer och läker förhoppningsvis under hela livet.
Vi har de förebilder vi har och det är det.
Självklart är det skillnad på att ex växa upp som sin pappas prinsessa och att växa upp med en pappa som valt bort en. Självklart har ett barn som mötts av intresse och tålamod lättare att bli just en sådan förälder än en som vuxit upp med hugg å slag... ja, för att dra några exempel så ni förstår hur jag menar.
Sen förändras tiden med.
När mina föräldrar växte upp på -50 talet fick de stryk av sin pappa när de varit olydiga. Så var det... för många... då.
När föräldrar skilde sej under -70 talet då jag var barn försvann pappan. Så var det... för många... då.
Nu känns båda alternativen rätt långt borta. Och hur mycket kan man döma sej själv för att man var en produkt av livet där å då.
När mina barnbarn är vuxna kommer det finnas saker deras föräldrar gjorde eller sa som är otänkbara då.
Barnen är alltid en annan produkt än deras föräldrar.
Min bristande genusuppfostran har sina förklaringar alltså.

Jag har funderat på hur mycket av mina tillkortakommanden som mamma som berodde på att jag var ung. Att det har påverkat barnen på gott och ont är självklart.
Men att jag var en annan mamma när jag fick barn som tjugofemåring än som sjuttonåring berodde nog framförallt på erfarenheten. På att det är skillnad att få första barnet och att få fjärde.
Och jag är säker på att både jag och barnen även vunnit en massa på att vi är så nära i åldrar.

Men likväl. Att reflektera och att få nya insikter är alltid bra.
Det får mej att växa som människa. Och förhoppningsvis kompenserar det barnen åtminstone lite grann.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta