Måttlig köksbordsångest å andra åkommor.

 

Att tala om psykisk ohälsa är fortfarande inte helt lätt och jag har funderat över det där många gånger varför det är så.
Själv känner jag massor av människor som lider av psykisk ohälsa på olika sätt, många kreativa, häftiga, starka människor som jag känner stor beundran för och där jag inte på något sätt ser ner på dem eller klappar dem överseende på huvudet för att de har en psykisk diagnos eller för att de kämpar med ångest eller diverse sociala fobier.
Men det är en annan sak med en själv...

Jag hade på komvux en fantastisk lärare i psykologi. Hon arbetade hela dagarna med dem som mådde psykiskt dåligt och hon undervisade i ämnet. För henne var antidepressiv medicin lika självklar som antibiotika till någon med lunginflammation. Tills hon själv fick en depression. Och åkte till grannstaden för att hämta ut sin medicin för att hon inte ville riskera att någon kände igen henne.
Mmm.
Vad beror det där på?
I vårt fina toleranta samhälle där vi har pridefestivaler i snart sagt varje stad och där (många av oss) värnar om människor från andra länders rätt att utöva sin tro och religion. Vad är det som får individer med psykisk ohälsa att skämmas?
Jag skulle tro att det har med vår kultur att göra.
I Sverige är det väldigt väldigt viktigt att vara högpresterande och arbetsam.
Egenskaper som självständighet, förmåga att prestera under stress, driv och höga ambitioner efterfrågas på snart sagt vilken arbetsintervju du än går på. Varesej du söker ett jobb på Mc Donald eller som atomforskare.
Med vår öppna och toleranta syn på omgivningen kan vi därför mycket väl känna med den som brakar ihop i en ångestattack på jobbet men vi vill absolut inte vara den personen själv.

Jag har i hela mitt liv, så långt bak i barndomen jag kan minnas, haft perioder av ångest och oro. Jag har lätt för att bryta ihop (även om jag sen har hyfsat lätt att sitta upp i sadeln igen.) Om det beror på barndom, gener eller att jag bara har den där känsligheten vet jag inte. Alla tre alternativen är möjliga och troliga.
Jag har ätit antidepressiv medicin under många år och jag har suttit åtskilliga timmar i terapi i ett försök att om nu inte bota ångesten så lära mej hantera den.
Dit har min insikt kommit nu. Det är en del av min person och jag kommer aldig bli av med den. Ångesten kan inte fixas. Den kan bara bli mer hanterbar.

Ångest är en jävla skitkänsla.
Hos mej hälsar den på när jag ska göra nya saker, när jag ställs inför konflikter eller bara plötsligt, mitt i idyllen, utan anledning. I perioder ofta, i andra perioder med långa mellanrum.
Hos mej ger den ett obehagligt sug i magen, uppdragna axlar (som snart gör ont), en sämre förmåga att tänka och agera snabbt, värk i fingerlederna och ibland kortvarig livsleda. Inte livsleda som i att vilja dö, men livsleda som i att inte vilja någonting annat än låsa in mej på rummet å avsäga mej precis allt.
Men ångest är aldrig farligt. Det känns så, den drar igång kroppens larmsystem och den är nedbrytande men aldrig farlig. Det går över, alltid. Kroppen har inte ångest längre än vad den pallar med. Hos mej känns det tydligt när ångesten bryts med något som närmast kan beskrivas som likgiltighet.

Jag har alltid hatat min ångest. Om det fanns något jag helt magiskt skulle kunna ta bort från mej själv... poooff... så skulle övervikten bli kvar och ångestbenägenheten ryka. Men det är dubbelt, för samtidigt VET jag att det är just den som gör mej till en bättre lyssnare, en mer empatisk medmänniska och barnmorska. Och okomplicerad människor som haft för enkla liv är sällan intressanta.

Vad är din erfarenhet av psykisk ohälsa?

Puss/ Asta