Ja jag fortsätter att envisas med att lägga ut bokrecensioner, trots att jag kan se i besöksstatistiken att det är den typen av inlägg som ni läser allra minst.
Denna gång har jag läst "Våra bästa år" av Hilary Boyd. Det är den första roman jag läser av denna författare. Jag köpte boken strax före Grekland då jag efter att ha läst på baksidan tyckte den verkade lagom lättsam för att kunna tålas att lägga ifrån sej för alla hundratals pauser på en timma när badet eller baren lockade eller barnbarnet behövde tillsyn. Jag hade fem böcker med mej men lästa bara fläckvis ur min bok av Kerstin Thowall och med betydligt större besatthet "Vi mot er" av Backman.
Men nu, nu har jag alltså läst ut "Våra bästa år." Det tog mej två kvällar.
Författaren Joanna blir efter 40 års äktenskap plötsligt, som av en klar blixt, lämnad av sin make som hon trodde sej leva i en trygg relation med. Han har förälskat sej i en kollega, en man,,, den vackra och karismatiske Arkadij.
Plötsligt är han borta och Joanna lämnas i sitt stora hus där barnen Nicky och Cassie vuxit upp å nu är utflugna från.
Att ställa om och börja leva singelliv i sextioårsåldern är inte det lättaste.
Hur ska hon gå vidare?
Evening Standard skriver på omslaget: Beroendeframkallande.
Det vet jag inte om jag kan hålla med om. Den lunkar på. Vissa delar av historien är vansinnigt förutsägbara, andra mer överraskande.
Det finns en moralisk ton som jag antar har att göra med att författaren kommer från ett annat land och med en annan kultur än min. Ämnen som skilsmässor, homosexualitet, aborter, äktenskap känns gammalmodigt och fördomsfullt skrivet kring. Det gör att jag får lite svårt att enbart hålla mej till berättelsen.
Men för all del, boken var just så lättsam som jag inbillade mej när jag valde den och den höll mej tillräckligt intresserad för att jag skulle läsa ut den.
Däremot känner jag inte direkt någon lust att läsa något mer av Hilary Boyd.
Betyget blir en 2:a.
Hur det gick? För jag antar att recensionen inte får er att rusa till bokaffären, ha jag fel så sluta läs här.
Jodå, Joanna inleder en sexuell romans med sin sons vän den vackra och mer än tjugo år yngre Travis (rätt förutsägbart när han flyttade in) men går i slutet tillbaka till sin ångerfulla make... troligen i alla fall. Det här med homokärlek visade sej inte vara något för honom trots allt.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare