Det hände mej

Jag tänkte jag skulle berätta om en sak som hände mej för länge sen.
Eller flera saker... närmare bestämt fyra... som hände mej.
Och först långt senare fattade jag vad det var.
Postpartumdepressioner. Alltså en allvarlig nedstämdhet efter förlossning.
Det är, har jag förstått senare, väldigt vanligt och jag reagerade under utbildningen till barnmorska att det scannas rätt dåligt för det.
Ungefär var 8:e kvinna drabbas. Riskfaktorer är en tuff förlossning, tidigare psykisk ohälsa, psykisk ohälsa inom familjen, tidigare postpartumdepression, bristande socialt nätverk, sexuella övergrepp, lågt KASAM.
Jag prickade väl i det mesta där.


Så här i efterhand kan jag se att jag drabbades varje gång och på samma sätt även om det var som värst efter nr 2 och nr 4. Samtliga gånger var mitt främsta symtom att jag kände stor... oresonligt stor... oro för barnet.
Jag blev liksom medveten och helt filterlös inför världens ondska, hot och orättvisor. Det kändes... trots kärleken... helt rubbat att ha satt ett barn till den här världen.
Jag ville ogärna lämna ifrån mej min bebis, inte ens till pappan och inte ens för korta stunder som att duscha eller sova middag. Jag var tvungen att ha fullständig kontroll H E L A tiden. Full koll, både på världen och på barnet.
Med första barnet var det en allmän rädsla inför allt nytt.
Med andra barnet var det miljön och klimatet.
Med tredje barnet var det Kuwaitkriget.
Med fjärde barnet Balkankriget.

När jag fått dotter nr II och miljöns alla hot kröp närmare så höll jag på att gå med i en sekt.
Jag kände att allt kommer att skita sej, världen gå under och mitt stackars barn med den. Jag var 19 år och tvåbarnsmamma.
Då lärde jag känna en varm, rolig kvinna som var med i Jehovas vittne och hennes ord blev en sådan tröst. Paradiset väntade. Ingenting av allt det här som hände spelade någon roll. Det fanns en räddning. Gud tar hand om oss som tror.
Jag kan inte förklara det på annat sätt mer än att hon och hennes ord blev en sådan tröst. Jag ville tro. Ville bli räddad.
Jag spenderade allt mer tid med henne, studerade bibeln, följde med till Rikets sal. Jag blev allt mer övertygad.
Till slut sa min man att jag fick välja. Jehovas vittne eller han OCH barnen.
Min bebis var väl en sju-åtta månader då. Och långsamt klarnade mitt huvud.
Jag började ifrågasätta. Barnagan med riset. Almanackan hon hade där det stod "Frukta Gud", att de var emot blod för att de trodde att personligheten satt i den.
"Tänk om du får blod av en mördare." Jag var inte utbildad på den tiden men till å med jag förstod att det där var  ju nonsens.
Så jag valde min man och mina barn. Och blev frisk.

Med fjärde barnet tog det längre tid.
Utan att ha någon större psykiatrisk utbildning skulle jag säga att jag blev näst intill psykotisk. Jag fick svårt att skilja på vad som var på riktigt och vad som var mina hjärnspöken.
Det var som sagt krig på Balkan -94 och jag var säker på att det skulle sprida sej och bli ett Tredje världskrig. Att kriget var på väg till mej.
Jag bunkrade varor. Tvål. Kaffe. Konserver.
Jag följde nyhetssändningar konstant. Såg bombande plan. Flyktingar i läger. Rapporter om övergrepp och massmord.
Jag låg på stranden och svenska stridsflygplan flög över oss och jag tänkte att folk var dumma i huvudet som pratade om kex och saft å att inte sanda ner filten när kriget kommer. Nu kommer det.
Jag lyssnade efter bomblarm om nätterna.
Jag var tjugofem år, hade fyra barn, en man som bara var hemma på helgerna, ingen stöttning från släkt och jag var svårt sjuk. Hur klarade jag det?
När min fjärde var 1 år ungefär gick jag till en terapeut.
Det är enda gången som jag sökt hjälp för vad jag då inte visste var en postpartumdepression.
I början fick jag gå varannan dag. Sen en gång i veckan. Sen varannan.
Men redan efter en-två gånger släppte det värsta.
Nån lyssnade. Nån förstod. Nån sa inte bara att jag var dum och skulle skärpa mej. En rätt grå kvinna satt mitt emot mej och tog mina ord på allvar.
Det räckte.

Jag önskade länge ett femte barn. Jag är i efterhand rätt glad att min man stod på sej att nog är nog för om jag fått ytterligare ett barn hade jag velat ha ett till. Och ett till...
Och nu när jag ser vad som hände mej, att jag faktiskt blev sjuk av att få barn, så är jag tacksam över att vi stannade vid fyra stycken. Vem vet hur sjuk jag blivit om jag skaffat ett till? Jag kunde till å med fått en psykos.

Att få barn är för alla en omvälvande tid. Känslorna går bananas.
Högt och lågt.
Jag brukar beskriva det för mina förlösta par att man som kvinna blir hudlös.
Alla känslor kommer nära och starka. Lyckan är större. Rädslan likaså.
Det är helt normalt och precis som det ska vara.
Det är när den känslan inte lägger sej, när tungsinnet blir starkare än ljuset, när skräcken äter upp all glädje som man ska reagera och söka hjälp.
Hjälp finns att få.
Om man bara pratar om det.

Puss/ Asta