Nr 9

Den 8:e december inträffade ett litet mirakel.
Mitt nionde barnbarn föddes. Kl 06:59 för att vara exakt.
Det var dotter nr II första barn och det ÄR något av det mest nervösa man kan genomlida att ens dotter föder barn.
I synnerhet första barnet. Innan man vet att hennes kropp kan och att hennes psyke pallar.
Det ÄR en skärseld.
Oerhört nervöst, jag sov inte många minuter den natten.
Men det gick fort och det gick bra och hon förlöstes av en av de kollegor som jag har allra högst förtroende för.
Ut kom en fantastiskt fin Ivan.
Och dottern överlevde. Med förståndet i behåll.
Halleluja.

För det är ju så...
Jag minns det så väl själv. Jag var sjutton år när jag fick mitt första barn.
Jag hade knappt sett ett barn på vykort och jag hade verkligen inte en susning om vad en förlossning innebar.
Mamma hade sagt att "det är som mensvärk."
Det var det inte!
Jag har två bestående minnen från efter min förstfödda placerats på min mage.
1. Jag har överlevt. Mot alla odds.
2. Jag har väntat på henne i hela mitt liv. Det var en kärlek som fullkomligt och oväntat knockade mej.
Jag minns också känslan efteråt. När jag gick med henne i barnvagn utomhus.
En stolthet. Inte bara över mitt vackra barn utan också över mej själv.
"Jag har överlevt. Jag hör till klubben av vi som fött barn." 

Ja jävlar.
Det är så mycket min dotter ännu inte förstått.
Den där oron...
Den går aldrig över.
De kan bli 1, 11, 21 eller 61... oron är kvar. Anledningarna växlar.
Kärleken... den största av kärlekar... kommer med ett pris och livet blir aldrig så där obekymrat mer.
Men värt det... det är det alla dagar i veckan.
Min lilla sa det en gång, "Först nu förstår jag hur mycket du älskar mej." 

Till Ivan.
Bli statsminister. Astronaut. Hjärnkirurg eller elektriker.
Bli vad du vill men bli lycklig.
Din mamma kommer att hålla dej i örat å se till att du blir en bra man och jag kommer finnas här när du är less på henne.
Jag älskar dej!

Puss/ Asta