Terapi

Tror ni på terapi?
Jag är ju lite av en terapinörd. Jag har tillbringat åtskilliga timmar i terapi pratandes om än det ena än det andra och känner mej ändå aldrig färdig.
Eller så här, terapi är en färskvara!
En bra terapeut ger en massa insikter och hjälper en framåt i det här evighetslånga arbetet med att komma underfull med sej själv men klokskaperna sitter bara i ett tag. De behövs fyllas på. Hållas vid liv.
Jag har terapiat mitt äktenskap, en urakut postpartumdepression, min relation till mina barn, min relation till mina föräldrar, min bror, min sömn, min ångest, mitt jobb, övergreppen jag utsattes för som ung.
Jag har nog fan terapiat det mesta.
Jag föredrar helt klart kvinnliga terapeuter framför män.
Jag har haft två manliga terapeuter. En kurator som efter några gånger pratade mer om sitt livspussel och haltande relation än om mej och en psykolog som absolut ville prata om att jag borde skilja mej istället för som jag ville, prata om att det var mycket på jobbet.

Jag känner att det är dags igen.
Jag har absolut inget urakut att ta tag i men jag är rätt ofta less på att vara jag.
Trött på mitt behov av att vara omtyckt, trött på att jag måste prestera för att duga, trött på att vara rädd att ha fallit i onåd, trött på mitt behov att att ständigt vara behövd. Och hur lätt jag känner mej ratad.
Att vara mamma och mormor/ farmor är min absolut viktigaste roll.
Utan den är jag ingenting... eller i alla fall någon helt annan.
Således har jag knappt några vänner eller något intresse.
Och jag kan känna att det är den här jag är men ändå...
Varje gång det kommer på tal vem jag är/ vad jag vill/ vad som betyder nåt förutom barn och barnbarn så börjar jag gråta.
För det är allt jag är.
Kanske allt jag vill vara men jag vet inte. Och det väcker något uppenbarligen sårigt och djupt begravt varje gång det kommer på tal.
Första gångerna det hände var det oväntat.
Tårarna bara kom. Jag fattade ingenting.
Någonting välde bara upp i mej.
Nu vet jag att den typ av frågor väcker starka känslor och skapar starka reaktioner hos mej. Varje gång.


Om det tänker jag att jag skulle behöva terapia.
Jag är femtio år gammal och det är hög tid att bli en egen person.
Någon med ett eget värde.
Jag kommer alltid spela andrafiol för mina barn och barnbarn. Det är som det ska vara.
Men jag behöver spela huvudrollen i mitt eget liv.
Det är ju inte svårare än så. Och inte ett skit enklare heller.

Puss/ Asta