Profetior inför 2014

 

2014 blir året...

... som Ängla-Pängla upptäcker att mormor är den hippaste människan i världen att hänga med.

... som vi får en röd-grön regering.

... som Sd åker på storstryk och Sverige reser sej mot rasism.

... som sommaren blir den varmaste i mannaminne och havet ändå inte innehåller några brännmaneter

... som Cissi å jag åker på en utomlandsresa för första gången helt själva.

... Som Gottfrid å jag tävlar lydnadsklass 1 med utmärkta resultat.

... som jag får två nya barnbarn att älska.

... som jag vågar mer

... som jag är lite schysst mot mej själv.

... som jag springer en mil igen.

... som världen vaknar upp mot miljöförstöringen.

... å som orättvisorna börjar suddas ut.

... som vi vinner guld i OS hockeyn.

... som Frölunda tar SM guld

... som jag gör mej av med de som stjäl min energi

... å tar vara på dem som tillför.

... som jag läser en massa bra böcker

... blir smal igen

Vi kan ju hoppas i alla fall.

Puss/ Asta

Det vinnande önskeinlägget: En vecka till med Märta, då skulle jag...

 

Vi brukade skoja om det... att Märta skulle leva exakt en timma längre än mej så att jag aldrig skulle behöva vara utan henne.
Å ibland citerade jag ur minnet Bröderna Lejonhjärta, samtalet mellan bröderna när Jonathan säger till sin Skorpa att tiden i Nangiala går så fort och att han skulle få leva 60 år på jorden utan sin Skorpa, "Det var vad vi trodde..."
I stället dör Jonathan först å bröderna återförenas i livet efter detta rätt fort.
Å helt på skoj var det inte.
Jag var nog nästan mer rädd för att leva utan Märta än att inte leva alls.
Om jag hade kunnat förhandla med Djävulen, om jag kunnat sälja min själ, för att få behålla henne... då hade jag gjort det.



Men Märta levde precis så länge som hon behövde.
Hon kom till mej när jag behövde henne som bäst, när min älskade Lena dog och jag levde mitt i ett äktenskapligt inferno och hon stannade till Gottfrid kommit och till han klarade sej utan henne å kunde vara ensam hemma några timmar då det behövdes.
Märta var inte min hund. Inte ens min älskade hund. Hon ÄR min skyddsängel. Ibland i form av en individ, ibland osynlig och svävande omkring mej. Jag är övertygad om att våra själar för alltid är fastnaglade i varandra.



"En vecka till med Märta, då skulle jag..."
Ja om jag vetat att jag hade en vecka till... att tiden var utmätt och datumet satt... då hade jag blivit galen på riktigt. Jag tror det.
Jag skulle önska att jag kunde svara något annat.
Men under hennes nästan 8 år på jorden så tog jag vara på varje minut med henne.
Jag njöt av varje stund.
Vi promenerade, vi gosade, vi tränade, vi pratade, vi satt tysta.
Jag lutade min panna mot henne, hon lutade sin panna mot mej.
Hon visste.
Hon visste att hon var min ledstjärna och vän. Mitt ankare och min förtrogna.
Jag kunde inte gjort nåt mer.



Märta blev aldrig en "gammal" hund. Dogue de Bordauxer blir sällan det.
De lever sällan längre än till 8 års ålder och de hinner inte stelna, gråna, bli dementa som andra hundar.
De lever, med full kraft och sen dör dom.
Dagen då Märta dog gick vi en långpromenad bara hon å jag.
Hon busade med Gottfrid på tomten.
Hon var full av liv.
Några timmar innan hon dog förstod jag att hon var dålig igen.
Hon hade varit krasslig till å från sista månaderna.
Först några minuter innan hon dog förstod jag att det var kört.
Hon dog precis som jag bett till Gud om.
Snabbt, hemma, i min famn.

Så. Tills vi ses igen. Jag älskar dej. Jag saknar dej. Du fattas mej. Jämt!

Puss/ Asta

En stulen lista om året som gick

En stulen lista får sammanfatta året ytterligare en gång.
Häng gärna på, ge dina svar här eller i din egna blogg.
Tjejen jag stal listan från hittar ni här.



Mormorsminen. Håller mitt första barnbarn för första gången


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag pussade ett barnbarn. Jag var på Cypern. Jag umgicks med min mamma 1 vecka i sträck som vuxen. Jag sprang en mil. Jag tog farväl av mitt ankare, höll henne i min famn när hon dog. Jag gjorde massor av minnesvärda saker detta året som jag aldrig tidigare gjort.

Hur har ditt 2013 varit?

Det har varit "mer." Stora känslor. Svåra och bra.

Blev du kär i år?

Jag blir kär varje år i underbara människor och djur som jag möter.
Gottfrid blir jag mer å mer kär i för varje dag som går. Han är fantastisk min gudasända.



Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma

Självklart Märtas dödsdatum. Förlåt om jag upprepar mej men så är det ju.
Även om jag inte kommer minnas exakta datum så kommer jag minnas många händelser. Ska jag välja några andra än de största som jag skrev på första frågan så när Cissi å jag var på Badjävlar... magisk kväll. Eller när bloggtöserna Nina, Maria och Jessica kom till Varberg och senare oxå när Maria kom med sina barn.
Sjukskrivningen jag hade i början på året. Köpenhamnsresan med mina underbara fr jobbet. Parmiddagar i all enkelhet med Carina o hennes man.


Vad är din största framgång 2013?

Det måste vara löpningen. Absolut.
Att med astma och noll träningserfarenhet på några månader nå sådana resultat... det kommer jag alltid bära med mej även om jag aldrig springer ett kliv till. Jag kunde!

 


Bästa köpet?

Mina Ecco Gortex och mina Eccostövletter. Använder och älskar dem varje dag.

Vad spenderade du mest pengar på?

Skor skulle jag tro :) Å min hund.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja men absolut, se svaren ovan.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?

Funderade över det förut, innan denna listan men kom inte på några särskilda.
"Hosianna" med Winnerbäck kanske.

Vem har du umgåtts med mest?

Mini och Gottfrid.

Har du haft ett förhållande under 2013?

Fortfarande gift ja...

Vart reste du under 2013?

Till Cypern och till Köpenhamn. Båda var nya bekantskaper. Båda var härliga.

 

Är det något du saknar år 2013 och vill ha 2014?

Jag vill ha mer glädje. Mer mod. Mer kärlek. Mer harmoni. Mer jävlar anamma.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Det minns jag faktiskt inte. Märkligt.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?

Ja.

Vem saknade du?

Märta mitt hjärta, mitt ankare i livet.

De bästa nya människorna du träffade?

Ja bloggbrudarna. Fick till en dejt med min frisör. Fick en hel del nya fina kollegor, bla tjejen jag snodde listan av.

 

Vad vill du säga till dig själv inför 2014?

Det finns inget ödesmättat med en Nyårsafton. Livet rullar på. Datum är bara nummer. Nu fortsätter vi denna jobbiga, hårda, ångestfyllda, härliga, spännande, roliga resa som kallas livet.

Gott nytt år på er världens finaste läsare! Love you all.

Puss/ Asta

Tävlingen avgjord...

Sex stycken tappra ville tävla om den fina 5-års almanackan i ljust skinn.
Eller ja, 5 för Nilla lämnade in två spännande bidrag.
Det var oxå Nilla som vann.
Hur skulle jag kunna motstå bidraget om önskeinlägget ...En vecka till med Märta - då skulle jag...? 

Tack ni som tävlade. Gott nytt år till er alla.

Puss/ Asta

Nilla skicka din adress till min mail. tantkrokodill@gmail.com så kommer vinsten på posten. 

Karaktärens D-day

Jag får ofta pikar för min bristande karaktär.
En del säger det rakt ut: "Det kommer du aldrig klara! Det går nån vecka eller två å sen har du gett upp."
En del säger det mer finkänsligt: "Varför ska du hålla på och starta igång en massa saker å så blir du ledsen sen när du inte klarar av det?!"
Jag är själv rätt bra på att säga... och tycka... att jag har usel karaktär.

Å det har jag ju!
Men alltså, man måste väl få försöka? Utmana sej själv. Sträcka sej efter månen.
Det finns ju trots allt en hel del saker som jag HAR lyckats med.
Somliga saker under kortare el längre perioder, annat jag faktiskt avverkat å som är klart.

Imorgon är ju själva The D day vad det gäller löften och prövningar av karaktären.
Aldrig är gymmen så fulla som i januari, aldrig hyllorna med bantningspulver så lockande som då.
Det verkar ligga i vår natur.
Vi startar om på måndagar. Eller den 1:a i varje månad. Å ett nytt år... det är den maxade omstarten på "det nya livet."

Somliga lovar ingenting på Nyår. Tycker sej visa av erfarenheten.
Andra lovar. Att gå ner i vikt, sluta röka, skilja sej, börja motionera, bara köpa ekologiskt.
Rätt många är som jag tror jag. Lovar lite i smyg. Eller lovar rätt mycket i smyg.
Inom sej. Mer som förhoppningar.
Jag brukar lova sådana där fluffiga diffusa saker
Att bli snällare mot mej själv. Lyssna noggrannare på mitt hjärta. Våga mer.
Jag lovar hardcore sakerna med. Om att avstå. Om att börja.
Att överhuvudtaget bli en lite mer lyckad (och lycklig) variant av min person än jag varit under året som gått.

Offentligt och helt utan rädsla för att misslyckas kan jag dock lova er alla att inte rösta på Sverigedemokraterna i valet i september.



Puss/ Asta

Studenter man minns

 

Så har ännu ett arbetspass passerat.
Idag gick jag första passet med min nya student. En tjej i 35 års åldern som är ute på sin första praktik. Det kändes skapligt. Hyfsad personkemi vilket så klart är viktigt när man arbetar tätt tillsammans under många veckor.

Jag gillar att ha studenter. Jag tycker att den handledande och pedagogiska delen av yrket är roligt. Å jag är en duktig handledare, inte för att jag kan allting eller är superstrukturerad hela tiden utan för att jag faktiskt är intresserad och dessutom bra på att få människor att slappna av och känna sej välkomna.
Jag vet inte hur många studenter som jag har haft under mina år som sjuksköterska men det är många. Jätte många.
En del har fallit i glömska men några minns man så klart lite extra.

Jag har haft osäkra studenter som inte trott något om sej själva.
Jag har haft dem med så mycket självförtroende att de läxat upp mej och gjort saker jag sagt nej till på eget bevåg. Den kategorin är den allra svåraste.
Jag är bättre på att lyfta och peppa än på att bromsa och förmana.
Jag har haft studenter där personkemin krockat och där de 4, 6 eller 9 veckorna de gått med mej varit en ren plåga för att de varit så outhärdligt tråkiga o präktiga.
Men jag har haft fler studenter som blivit goda kollegor så småningom och en del oxå vänner.

Å en del minns man som sagt lite extra.
Jag hade en väldigt ung manlig student som gick med mej på sin första praktik.
Han var go och rar på alla sätt och hade verkligen fallenhet för yrket... men han var alltid rufsig i håret när han kom på morgonen.
Till slut frågade jag honom varför och han svarade att han gjorde yoga varje morgon och stod på huvudet på sin yogamatta.
Jag frågade lite om yogan, inte för att jag var så jäkla intresserad egentligen utan mer av artighet och han babblade på, det märktes att han brann för denna träningsform.
Han sa att han kunde kopiera några avsnitt ur sin bok och jag sa ok.
Dagen därpå kom han med en hel lunta papper. Han visade mej olika övningar, det var både text och instruktionsteckningar och tillslut så kom han till de sista bladen och sa:
"Sen tog jag med några sidor om Kama sutra sex oxå, jag vet inte... är du intresserad av det med?"
Jag började skratta. Hade han varit äldre/ annorlunda hade jag kanske tagit det som en invit eller ett skämt men killen ville verkligen bara vara artig och gullig.
Jag kommer alltid minnas honom för det. Kama sutra studenten.

En annan, oxå manlig student, hade jag lite oro innan han kom.
Jag hade inte varit färdig så vansinnigt många år och den här snubben hade typ arbetat på ambulansen i 25 år. Vad kunde jag rimligen lära honom?
Han började med att klampa i klaveret genom att säga "Du å jag är väl ungefär lika gamla va?"
"Nja" svarade jag artigt. "När är du född då?"
Han visade sej vara 9 år äldre än mej och såg dessutom ytterligare lite äldre ut.
Men när jag sa min ålder svarade han: "Å fan, det hade jag aldrig kunnat tro."
Givetvis hotade jag honom med ett icke godkänt.
Den här studenten och jag kom så himla gott överens och det var verkligen en fröjd att få vara hans handledare varenda dag av hans praktik.
Än idag får jag björnkramar när han kommer med ambulansen för att lämna eller hämta en patient.

Min första student fick jag när jag bara varit färdig sjuksköterska i 6 månader.
Hon gick med mej flera praktiker, utbildningen såg annorlunda ut då och studenter kom tillbaka till samma praktikplats.
Den här kvinnan, många år äldre än mej, ÄR väldigt speciell.
Hon är varm å härlig å har nära till fniss och skratt men hon är oxå lite dråplig.
Säger saker som inte passar sej, drar skämt i fel sällskap, går över gränsen.
Jag var på bedömningssamtalet av henne på sista praktiken lite småtrött på henne men tog upp de positiva bitarna inför läraren, ytterligare en sköterska och hennes student.
Slutligen säger läraren till min student "Då kanske du kan ge Asta lite feedback."
Studenten tänkte. Å tänkte. Å tänkte... tills vi alla började skruva på oss av obehag.
"Men NÅT positivt har du väl att säga om Asta" sa läraren med ett skratt.
Studenten tänkte länge igen innan hon slutligen svarade:
"Ja, hon var bättre första praktiken."
O my god. Jag trodde jag skulle döden dö av skam.
Studenten blev min kollega under många år, vi var rätt tajta och vi skojade många gånger om detta minst sagt pinsamma möte.

Puss/ Asta

Zlatan å kvinnorna

Så har Zlatan varit i blåsväder igen. I en intervju om damfotbollen.
Zlatan Ibrahimovic. Vår bästa fotbollsspelare någonsin. Mannen med det stora egot som ofta pratar om sej själv i tredje person. Legenden som delar svenskar i två läger.
Ingen förhåller sej sval till Ibrahimovic.
Antingen älskar man honom eller hatar honom.
Själv hör jag ju till dom, som trots att jag är tämligen fotbollsointresserad, älskar honom.
Jag älskar för vad han kan prestera på planen med en boll, för hans karisma, mans svarta blick, hans okynniga leende.
Jag älskar honom för att jag tycker mej kunna se den han kunnat bli, utan talangen och utan fotbollen. En bråkstake. En gangster med sitt heta temperament och olust till studier å till att lyssna på auktoriteter. Men fotbollen, tränare, ledare och hans oerhörda talang tämjde honom... nästan, till att istället bli världens största inom sin sport.
Det ger mej ett slags... hopp?!
Han är en diamant om än en oslipad. Grodor har hoppat ur hans mun många gånger, trots att han rimligen borde vara mediatränad vid det här laget. Fler grodor kommer att hoppa.
Fine. För mej är det en del av hans charm. Men även jag har kommit att undra över hans kvinnosyn. Den har börjat skava hos mej.
Här är två citat ur intervjun.

"Med all respekt för det damerna gör, de har gjort det fantastiskt bra, men du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll. Lägg ner det där, det är inte ens roligt. Det är ett dåligt skämt som inte ens går hem i Rosengård"

"När jag kommer ut i Europa jämför de mig med Messi och Ronaldo. När jag kommer hem jämför de mig med en damspelare. Ska jag behöva skämmas för att vara en svensk fotbollsspelare?"

Huruvida damfotbollen behandlas styvmoderligt av svenska fotbollsförbundet, vad det beror på att kvinnor som spelar fotboll (eller hockey el handboll el basket el...) gör det sämre el bättre, varför de väcker mindre uppmärksamhet bland sponsorer och publik osv är en helt annan fråga som jag spar till ett annat inlägg.

Jag förstår vad Zlatan menar med det han säger här ovan men han säger det på ett vansinnigt arrogant sätt. Även om det är så att Zlatan tillsammans med Messi och Ronaldo räknas in bland världens bästa fotbollsspelare och att de har närmast Gudsstatus bland "troende" och att damfotbollen i jämförelse blir amatörmässig och på hobbynivå så behövde han inte uttala sej så.
Alls.
Jag tror att han förlorar på det.

Det är inte första gången som Zlatans kvinnosyn diskuteras.
Jag minns en intervju när han blev irriterad på en vänlig kvinnlig sportjournalist som han tyckte ställde dumma frågor, hur han gav henne en svart blick och nonchalant bad henne att "gå hem och laga mat."
Jag reagerade när jag läste att Zlatan hemma har ett eget spelrum dit ingen får tillträde mer än städerskan, inte barnen och inte sambon. "Helena vet det, hon skulle aldrig knacka när jag sitter där inne."
Ehhh. Nähä?!
Sådana uttryck och en sådan jargong får de yttersta fästena av min beundran att rosta lite faktiskt.
Kaxig. Självsäker. Humoristisk. "Jag är bäst mentaliteten"... allt det köper jag och ler roat åt. Men kvinnosynen? Nä det vet i fan, det smakar lite beskt i munnen.

Men en fråga förbryllar kring Zlatan och kvinnorna.
Zlatan Ibrahimovic skulle kunna få istor sätt vilket kvinna som helst i världen.
Varför valde han inte, som så många av sina kollegor, väldigt unga, väldigt ljuvliga, väldigt fogliga flickor?
Varför valde han Helena, flera år äldre än vad han är. En kvinna med en egen karriär och egna pengar och som framstår som både slipad, intelligent och med stor egen integritet och vilja?
Det är ett mysterium.

Nån som har en analys på lut?

Puss/ Asta

Å så lite ångest på det.

 

Ja ja, jag VET att jag går emot strömmen av alla lyckliga blogginlägg och statusuppdateringar om harmoni, kärlek och gemenskap.
Jag VET att jag är en pessimist och borde jobba med min mentala inställning till livet.
Jag vet!
Jag lovar bara inte att ändra mej inom den närmsta framtiden.
Finns det någon högtid som väcker mer ångest hos mej än vad jul gör så är det nyår.
Jag vet inte varför. Det har alltid varit så.
Till skillnad mot jul beror det inte på brustna förhoppningar utan mer på... faktiskt rädsla.
Jag är rädd för nya år. Rädd för att svika mej själv, rädd för att stå där... ännu en nyår... och känna att "Nähä, inte i år heller", rädd för att nåt "hemskt" ska hända... mej, min familj, världen i stort.

I år känns det värre än på länge.
Jag till och med googlade Oxens 2014. För oxar i genomsnitt står tydligen planeterna så att det blir ett lugnt år, ingenting att skriva om i memoarerna.
Det lät ju bra, men sen stod det "Precis som 2013."
2013 fick jag mitt första barnbarn, fick reda på att jag skulle få ett till, gjorde en underbar semesterresa, förlorade min bästa vän och min mormor.
Det var knappast ett lugnt år.
Astrologi. Blaj. Jag vet.
Men den lytte han griper varje halmstrå vet ni.
Det är som om jag har 500 kg krav på mina axlar för allt som jag... ta me fan... måste ta i tu med i år. Helst innan 2014.
Det är som om jag känner av vibbar på att 2014 kommer innebära prövningar av astronomiska mått.
Och jag är inte ett dugg synsk. Men rätt sensitiv, har god intuition.

En god vän till mej skrev lugnande på facebook att: "Ta inte ut massa elände i förskott. Det nya året är en betydelselös siffra som endast används för att hålla räkningen i almanackan!" Och visst. Det är sant. Känslan är dock svår att göra nåt åt.
Jag har inte lyckats hittills i alla fall, på 44 år. 

Hjälp mej lite här...
Fyll på min lista med härligheter som kommer att ske 2014.
Bland annat så... 

Väntar ett OS och inget annat än guld i hockey gäller.
Det är valår och vi kommer äntligen byta regering.
Jag kommer få minst ett litet barnbarn till, på nära håll den här gången. 

Hur känner du för 2014?

Puss/ Asta

Ja jag har överlevt. Å du med.

 

Det är den 25:e december och eftersom du läser detta inlägg så har du överlevt julen.
Jag med tydligen då jag skriver dessa rader.
Vi har 8 plusgrader, grått och vindstilla i detta nu. Småfåglarna kvittrar som om de gick på amfetamin allihop och tror att det är påskdagen.
Det skulle det mycket väl kunnat vara. Jag har tillbringat åtskilliga påskar med det här vädret.

Julafton.
Nej, jag skall verkligen inte klaga. Det finns de som har haft sämre jular, det är jag övertygad om. Det har även jag haft. Många.
Många är jularna som jag gått ut i köket och halsat en mugg starkvinsglögg... kall, för att få styrka. Många är jularna som jag låst in mej på toa i smyg, grinat och kylt handlederna med iskallt vatten.
Så var det inte i år.
Alla barnen var hemma. Ängpla-pängla med. Maten blev god. Vi fick alla varsin julklapp. Själv fick jag en långskjorta från Vero Moda i ett underbart grönt silkigt dreggelkänsligt tyg.
Skjortan kan användas som klänning med bara ben, med tajts eller strumpbyxor eller som en rock över den övriga klädseln (coolast om du frågar mej.)
Ängla hade tydligen varit snällast av oss alla för hon fick massor av paket.
Kläder, böcker, lära-gå vagn.
Inga gräl. Ingen som blev för full. Eller full alls.
Helt okej.

Det var bara vid några tillfällen jag med tillgjort kvittrig röst sa "Happy happy."
Happy happy betyder egentligen typ " Nu-ska-vi-inte-låtsas-om-att-vi-är-världens-mest-komplicerade-familj-med-en-massa-konflikter-och-världens-gnälligaste-pappa-å-att-alla-är-samlade-här-för-att-de-måste-och-inte-för-att-de-så-jävla-gärna-vill-så-bit-ihop-och-lek-lycklig."
Med ett "happy happy" avbryter jag stegrade tonlägen, känsliga ämnen och sura miner.
En smula psyksjukt. Jag vet.
Men som sagt, det hände typ 2-3 gånger. Ja max fyra.

Idag är barnen iväg på sitt håll å maken och jag är ensamma ända till imorgon förmiddag.
Vad TUSAN ska vi prata om hela den tiden?! :)

Puss/ Asta

Tävling

Det är sällan som det är tävlingar hos Astapasta. Mest för att företag (ännu?) inte upptäckt min storhet och sponsrar något.
Men idag... på självaste juldagen kan ni vinna något makalöst fint. (Nåja.)



En Dagbok med läderomslag som sträcker sej över 5 år i tiden och där man så småningom, när åren går kan följa hur det var förra åren på det datumet och året innan dess.
Fantastiskt för alla tanter och farbröder där ute som vill ha koll på vädret eller sin avföring. När snön kom i fjol, när första doppet var.
Perfekt för alla singlar likaså.
Vem låg jag med i fjol på det här datumet?
Alla bionördar. Ishockeyfanatiker. Frimärkssamlare. Porrfilmsgluttare. Bokcirklare.

Kort sagt, användningsområdena är obegränsade!
Anledningen till att jag lottar ut denna, bortsett från min oerhörda godhet, är att jag köpte denna för några månader sedan men sedan fick jag en 10 års dagbok av Mini i julklapp.
Sååå... att köra dubbelanteckningar känns lite overkill.

Vad ska du göra för att vinna?
1.) Köp 5 trisslotter och skicka hem till mej.
2.) Ägna hela 2014 åt att minst en gång i veckan rekommendera min blogg i din statusuppdatering på facebook.
3.) Putsa mina fönster nästa jul.

Önska ett inlägg. Mest inspirerande önskningen vinner.
Jag är enväldig domare. Tävlingen hållar på till 31:e december. I år.

Lycka till

Puss/ Asta

Sista rycket

 

Körde hem från jobbet i 8 plusgrader och regn. Imorgon skall det blåsa kuling och regna. På radion spelades jullåtar. Alla handlar om gnistrande snö eller om att vara tillsammans med sin älskade.
Ja å så är det ju den där morsan som man som barn trodde var otrogen i garderoben.
"Jag såg mamma kyssa tomten jag..."
Varför finns det inga jullåtar om plusgrader, regn, stress, slentrianmässiga äktenskap och fulla mammor som ringer?
För det är väl så julen ser ut för rätt många av oss?

Jag kan riktigt känna hur min känslobarometer söker utan att fastna i nåt.
Jag vet inte om ni vet hur jag menar.
Det är som om jag känner lite lycka, lite trötthet, lite stress, lite irritation, lite saknad, lite... allt möjligt och pendeln vet inte i vilket läge den skall stanna.
Jag ska försöka att bromsa upp den på plussidan, i allt jag faktiskt har att vara tacksam för.
Krånglande familjemedlemmar till trots, det doftar ljuvligt i köket i detta nu.
Jag har tak över huvudet. Mat i kylen. Julklappar inköpte. En man som inte slåss.
Jag har massor som andra inte har.
Julen är glädjen och gemenskapens tid men det är verkligen oxå de stora familjetragediernas tid. Utanförskap, osämja och längtan blir så mycket tydligare kring jul.

Jag har som sagt jobbat kväll. Därefter gjort en gigantisk janson. Gubbröra.
Nu grillieras skinkan å sen är det god natt.
Jag njuter en öl och lyssnar på julsånger och försöker vila i att julen firar Jesus födelse och ljusets återkomst. Det är mer än masskonsumtion.

God jul på er och var rädda om er.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "Inlåsta" av Emma Donoghues

 

Så var det Köpenshamns morsans tur att välja bok till Bloggdalas bokcirkel och hennes val föll på "Inlåsta" av Emma Donoghues.
En hyllad roman nominerad till Man booker prize.

Det är en fiktiv roman skriven i efterdyningarna av av fallet Fritzl i Österrike som skakade en hel värld.
Jack är 5 år och lever inlåst med sin mamma i ett rum på 10 kvadratmeter.
Mamman kidnappades när hon var 19 år på väg till skolan av en man.
Jack är född i rummet. Rummet å hans mamma är Jacks hela värld.
De är kidnappade där. Rummet är ljudisolerat och specialbyggt för att ingen ska kunna upptäcka det.
På dagarna har Jack och hans mamma en mängd rutiner för sej för att upprätthålla skenet av en vardag. Med fantasi och kärlek undervisar, leker och tränar mamman sin son och gör allt för att i en abnorm situation ge sin son ett så lyckligt och helt liv som möjligt.
På natten kommer Svarte man som håller dem inlåsta. Då gömmer sej Jack i garderoben.
Desperationen växer hos Jacks mamma och planerna på att rymma tar form.

Boken handlar om en mors kärlek under fångenskap. Den handlar om svårigheterna med att komma ut i en normal värld som ter sej som allt utom normalt för den som levt ett helt liv på 10 kvadratmeter.
Den är skriven ur Jacks perspektiv, med Jacks språk och saker sedda ur hans ögon.

Jag kände en motvilja till denna bok redan innan jag började läsa.
Jag gillar inte denna typ av berättelser. Är absolut inte förtjust i att läsa "hemska biografier" och denna var "nära nog" även om den var påhittad.
När jag väl började läsa hade jag problem med språket den var skriven på.
Jacks ord... en barnspråk, ofta med de feluttal som barn har.
Jag fann första delen av boken, när de var inlåsta, som rätt långtråkig.
I samband med planerna att ta sej ut blev boken mer spännande.

Till min förvåning blev jag efter hand mer å mer gripen.
Språket vande jag mej vid och insåg att det nog trots allt gjorde romanen en tjänst, att den blev speciell och gripande.
Jag tror att just språket och Jacks iakttagelser och häpnad över alldagliga ting gör historien och romanen extra minnesvärd.

Tillslut slöt vi alltså fred jag och boken. Å jag kom att tycka om den.
Inte som nåt av det bästa jag läst men helt klart godkänt.
Boken får 3,5 i betyg.

Nu är det Catharinas tur att välja bok. I å se vad vi ska läsa nu.
Den 25:e januari ska den recenseras.


Puss/ Asta

Nu så!

Luk 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:"Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."

Jo men nu så!
Sitter här i skenet av tända stearinljus, dricker en julöl i doften av revben som står i ugnen och till tonerna av Stilla natt.
Nu börjar det likna något.
Golven är rena. Klapparna inslagna. Det som går är förberett.
Förmodligen har jag glömt en massa men då får det väl vara så då.
Det kommer bli jul i alla fall och jag börjar så smått känna av stämningen.

Nu ska jag verkligen försöka att "bara vara" och inte bry mej så mycket om allt som inte är gjort eller som blev fel. Jag har gjort det jag förmår och det får räcka.

Imorgon är det den 23:e. Då ska jag jobba. Det känns ändå rätt bra.

Puss/ Asta

Allt är inte mitt fel.

Jag har, å har så länge jag kan minnas haft, dåligt samvete över nästan allting.
Men ibland får man uppenbarelser. En Guds röst eller en pollett som trillar ner från tomma intet.

Något som jag ofta har dåligt samvete över är att jag är en så dålig dotter.
Min mamma ringer mej ett oändligt antal gånger per dag. Hon är ofta kraftigt påverkad av alkohol och tabletter och jag svarar sällan... kanske var 10:e gång.
Av de gångerna kanske jag var 3:e samtal tar mej tid att verkligen prata med henne, övriga gånger snoppar jag av henne med att jag inte orkar prata med henne i det tillståndet.
Mamma blir aldrig arg över det.
Dag in å dag ut talar hon in sina sluddriga meddelanden på min telefonsvarare och när jag snäser så säger finner hon sej bara. Å ringer upp igen efter nån halvtimma.

Min pappa träffar jag allt för sällan. Ringer allt för sällan.
Jag tänker på honom å saknar honom, varje dag, men saker kommer emellan och jag tar inte tiden.
Jag har inte träffat honom sedan jag var å hälsade på honom på min semester... i juli!
Å båda mina föräldrar ger mej samvete.
Eller JAG ger mej dåligt samvete över dem. Över att vara en så oengagerad dotter.
Som aldrig ringer.

Men här om dagen slog det mej, utan att jag egentligen tänkte på dem.
Jag stod å sminkade mej när en röst inom mej sa med klar stämma:
"Man får de barn man förtjänar"
Och faktiskt är det så.
Utan att jag är bitter.
Jag är klar med ältande och det finns gränser hur många gånger man kan ställa människor till svars. Men båda mina föräldrar svek faktiskt mej som barn, på var sitt sätt... och nu ger jag dem vad jag förmår.
Älskar dem men behöver dem inte jämt och alltid.
Söker tröst på andra ställen.
Vi är vad vi är för varann. Det är inte mitt fel.
Å det var befriande att känna så. Att släppa skulden.

Samma sak kände jag med jul och mina egna barn.
En stor del av min stress beror varken på julskinka eller städning utan på ungarnas inställning. Jag vet att de inte gillar julen och jag vill förtvivlat gärna ändra på det.
Jag vet inte varför det är så viktigt för mej men jag vill så oerhört gärna att de ska älska att samlas här hos mej.
Å jag vet att Dotter nr II är känslig för spända vibbar.
Å jag vet att Äldsta dottern har högre krav på städning och perfektion än vad jag har.
Å jag känner alltid att jag inte får vara spänd och att allt måste vara perfekt, så de kan bli lyckliga, så de kan älska julen.

Men jag kände idag att... näää!
Alla får ta ansvar för sina känslor.
Jag är jag och mitt hem är mitt.
Jag älskar mina ungar, jag vill ha dem hos mej men jag ska inte... jag ska i allafall försöka... att inte stissa upp mej själv utan vara jag.
Här är det temperamentsfullt. Kladdigt på golvet. En hund som tar plats.
Coca cola som är ljummen. Vi äter där vi får plats.
Thats it.
Inte som en bristande respekt för ungarna utan som respekt för mej själv.
Förstår ni?

Det är dags att börja bli lite snällare mot sej själv och att sluta bära ansvaret för precis allting.

Puss/ Asta

2014 lovar jag ingenting, men siktar högt.

 

Nej, jag lovar ingenting.
Jag är för gammal för sånt. Jag känner mej själv för väl. Jag är pinsamt medveten om min karaktär och min uthållighet.
Men! Nästa år har jag som stark målsättning att...

Ta minst 1 vit månad, gärna längre.

Att börja med 5:2 dieten direkt efter nyår (ja, jul faktiskt.)

Komma tillbaka till min vikt på 58-59 kg (räknar med att detta mål nås automatiskt om jag håller mej till de två ovanstående.) 

Att sluta äta griskött eftersom grisar är synnerligen intelligenta djur å jag samvetsmässigt inte kan försvara en sådan kost. På sikt dra ner även på mitt övriga köttintag.

Börja springa igen.

Läsa minst 1 roman i månaden utöver Bloggdalas bokcirkel val.

Våga mera! I det tänker jag bland annat på bilkörning men oxå på att bättre lyssna på vad hjärtat säger.

Utvecklas i min yrkesroll. Jag har stått still ett tag.

Fortsätta njuta av de små tingen i livet i allmänhet och av Gottfrid i synnerhet.

Njuta av barn och barnbarn.

Vara ledig valdagen och dagen efter och fira av bara FAN

Lära mej sova utan insomningstablett

Vad har du för målsättningar inför året som kommer?

Puss/ Asta

Gnäll i 1 minut

Igår kväll hade jag inte många patienter. 6 stycken.
Jag kände dem väl, hade haft dem tidigare och förväntade mej en lugn kväll.
Men flera av dem var svårt sjuka. Krävde mycket vård. Många insatser.
Allting krånglade. Jourer fick ringas upp. Akuta prover tas. Nålar bytas. Röntgenundersökningar. Dropp.
Jag hann inte tänka, inte fundera på vad som var gjort, vad som var kvar, om jag missat något.

Jag jobbar 90%. Eftersom jag jobbar många kvällar som har kortare turer än dagpassen så är jag inne på jobbet oftare än de som jobbar 100%.
Alltid känns det som.
Å jag har inte råd att gå ner i lön.

De sista dagarna har jag känt av spänningar i kroppen.
Jag har ont precis i ryggslutet och i axlar och nacke. Jag har svårt att orka upp på förmiddagen när klockan ringer. Jag käkar Omeprazol för magen.
Det är stress. Det är varningssignaler. Jag förstår det... så klart men vad gör man?
VAD gör man?
Sjukskriver sej när ens kollegor går på knäna för att man KAN BLI sjuk?
Ställer in julen?
Inget av det är ju tänkbart.
Jag är ledig i helgen och har 101 saker som måste göras.
Kylskåpet är tomt.
Vi har stampat lergolv.
Ingen mat är klar inför jul.

Jag var bara tvungen att gnälla lite. Vet att hundratusentals kvinnor(?) där ute mår likadant just nu.

Puss/ Asta

Åhhhh jag är en sån misslyckad jävla morsa...

... Jag har misslyckats med det mest fundamentala av allt när det kommer till barnuppfostran. Å då inte misslyckats "lite grann", nej misslyckats grandiöst.

Okej, okej... kanske inte det MEST fundamentala.

Mina barn plågar inte djur
Misshandlar inte sin partner
Röstar inte på Sverigedemokraterna
(Å faktiskt inte Moderaterna heller)
Sitter inte i fängelse
Skär sej inte i armarna
Slår inte ner åldringar på stan
Rånar inte pensionärer i deras hem
Är inte rasister
De sparkar inte sönder bilar
Skickar inte bajs på posten till sina chefer
De äter inte snorkråkor in public
De sätter inte med vilje stilettklacken i någons fot på bussen
Tänder inte eld i källarlokaler...

... Men de hatar jul! Å de är inte stormförtjusta i att träffa hela sin familj samtidigt under mer uppstyrda former.

Jag som alltid drömde om en tindrande lycklig och kärleksfull jul som liten.
Jag som alltid alltid blev besviken på att allt egentligen, bortom tomten och julklappar var precis som vanligt. Med konflikter mellan familjemedlemmar, snorkiga kommentarer, illa dold sarkasm och öppna gräl.
Jag som ville ge mina barn allt det där... vackra.
Alla dofterna, alla skratten, all gemenskapen.
Å så hatar de julen!
Vill bara få den överstökad, få den gjord!
Va fan?!

Hur blev det så?

Puss/ Asta

Går det att inte värdera någon i knullbarhetsskalan för att prata klarspråk

 
Dagens look. Snart i Landstingets tjänst. 

Som trogna läsare vet läser å inspireras jag i mina egna blogginlägg ofta av Lady Dahmer. Jag tror inte att hon i bloggvärlden behöver en närmare presentation.
Jag håller relativt sällan med henne, hon är en allt för radikal å för arg feminist för att jag riktigt skall kunna identifiera mej, ålder och plats i livet betyder säkert oxå en del.
Vi hör till olika generationer.
Men hon får mej ofta att fundera å tänka till.

Återkommande skriver hon om att utseende inte ska ha någon betydelse.
Hon kan bli rasande på män som säger/ skriver "snälla" saker som "kvinnor är vackra i alla former" för det är inte upp till män att bedöma.
Hon blir arg på att människor... och i synnerhet då män... ger komplimanger och hon uppfostrar sina barn likadant. Dvs hon säger inte till dem att de är söta, fina osv.

Alldeles nyss stod jag framför spegeln och la make up inför jobbet.
Jag sminkar mej alltid när jag skall till arbetet.
För att?
Ja, för att jag känner mej bekvämare när jag är till min fördel och för att jag anser att mitt yrke kräver att jag ser representativ ut. Det finns absolut de som gör det utan foundation och mascara men dit hör inte jag.
Och så började jag fundera...
Är det ens möjligt att inte värdera människor, i synnerhet nya bekantskaper, efter utseendet?
Inte är det väl bara jag som reptilsnabbt konstaterar man/ kvinna, ungefärlig ålder, snygg/ ful när jag träffar en ny människa?
Även djuren gör ju så!
Just kön, ålder, attraktionsgrad läser Gottfrid av blixtsnabbt vid varje hundkontakt.
Går det att låta bli?
Alltså jag tror inte det. Jag tror det är genetiskt. Biologiskt. Likt för alla djur. Grottmänniskan i oss som ännu inte flyttat ut.

Visst förstår och håller jag med om problemet.
Att flickor och kvinnor förminskas ner till sitt utseende.
Att kvinnor i mycket högre grad än män värderas efter ungdom å skönhet.
Men är det där med att uppskatta komplimanger verkligen inlärt?
Är det möjligt att i en familj skapa en ö där barnen inte bryr sej om hur de eller andra ser ut?
Själv ääälskar jag att få komplimanger varesej det handlar om utseende eller prestation. Kanske för att jag som osäkert å rätt fult barn faktiskt inte fick några när jag växte upp.

Jag är medveten om att jag börjar bli äldre. Att det syns även på mitt skal och inte bara i min samlade visdom :) Jag har på senare tid lagt märke till att ffa andra ser på mej som äldre, klumpar ihop mej med dom som JAG ser som äldre.
"Medelålders som medelålders" lixom.
Det känns en smula jobbigt.
Jag behöver inte alls vara fast å slät och nyutsprungen men känner mej inte riktigt redo för att betraktas som tant heller.

Vad tänker ni kring utseende, komplimanger, ålderdom och möjligheten att inte bry sej eller värdera sej själv eller andra?
Berätta!

Puss/ Asta

2013 års årskrönika

Januari



I januari dog Märta. Det var den 10:e, en dryg månad innan hon skulle ha fyllt 8 år.
Jag hade det på känn, långt innan, säkert ett år innan så kände jag hur hennes själ gjorde sej redo att lämna mej.
Hon stannade precis så länge som hon behövde. För min skull och för Gottfrids.
När jag summerar året och inser att jag snart överlevt ett år utan henne så kan jag knappt förstå.
På ett sätt känns det som "alldeles nyss" och på ett sätt som "en evighet sedan" som jag fick luta min panna mot hennes.
Märtas död fick droppen att rinna över för min del och blev startskottet på en lång tids depression och sjukskrivning.
Jag saknar henne ännu. Hon fattas mej fortfarande.
I Bloggdalas bokcirkel läste vi Minnet av smutsig ängel

Februari

 

I februari var jag sjukskriven och försökte ändå vara social å fungera. Försökte att överleva utan mitt ankare.
När jag tittar i min almanacka så har jag dejter med vänner inbokade varje vecka.
Jag var gräsänka 2 veckor då min man var på fackkurs. Det var bokrea och jag bad äntligen en bekant jag gjort väldigt illa om ursäkt.
Jag sökte ett jobb, fick det men tackade nej då jag mådde för psykiskt dåligt.
Gotte vad min livräddare, min Gudasände.
I Bloggdalas bokcirkel läste vi Öster om Heden

Mars

 

I början av mars dog min mormor hastigt. Hon som i så många avseenden varit min mamma under hela livet.
Jag upplevde det som ganska skönt att hon fick slippa ifrån ett tungt liv och att hon fick återförenas med morfar. Sorgen och saknaden har smugit sej på mej under året.
Det kommer plötsligt över mej, att hon inte finns mer med en nästan andlös saknad.
Inte som sorgen över Märta men ändå där.
Hon begravdes fint i slutet av månaden.
Jag började arbetsträna å hade till en början väldigt svårt att finna mej tillrätta.
I Bloggdalas bokcirkel läste vi Jag skulle aldrig ljuga för dej.

April

 

I april började jag att springa. Eller lufsa som jag kallade det i början.
Jag gick hos en psykolog och jag tog tag i min vikt.
Jag var å hälsade på Maria i Halmstad. Körde bil. Pratade med en skånska, bara en sån sak.
I bloggdalas bokcirkel läste vi Överenskommelser.

Maj 

 

I maj sprang jag allt mer och nådde mitt mål, att orka springa en halv mil!
Jag var väldigt stolt över mej själv.
Jag nådde mitt viktmål på 59 kg och mådde på det stora hela rätt bra.
Det var mycket sol och jag arbetade 50%
Vi hade en liten men naggande god babyshower för min gravida äldsta dotter.
Sonen flyttade hem från Göteborg.
I Bloggdalas bokcirkel läste vi mitt val Moderspassion.

Juni

 

I juni höll vi student för Mini med mycket förberedelser innan.
Den 4:e (dagen före studenten) hände mej två märkliga ting som båda gjorde starkt avtryck på mej.
Jag fick en tydlig känsla av mormors närvaro och hur själar rörde på sej.
Hur Emelies foster gjorde sej redo, hur jag själsligt klev fram som släktens stora matriark.
Senare höll jag på att bli påkörd. Gnisslande bromsar och en bil som väjde och ändå skilde den nån decimeter mellan mej å en framrusande bil.
Men det var inte min tur.
Den 12:e juni föddes mitt första barnbarn. En liten flicka, en liten Ängla.
Fantastiskt.
I mitten av juni sprang jag oxå milen för första gången.
Vi hade en sommarfest med jobbet.
I bloggdalas bokcirkel var jag inte med då jag inte fick fatt på boken.

Juli 

 

I juli hade jag semester. Å vilken sommar vi hade! Rekordtorr juli. Rekordvarm. Rekordsolig. Premiärbadade den 6:e juli
Jag gjorde en massa sociala grejer. Var på hundutställning, gick på krogen, hälsade på pappa, grillade med kollegor, Träffade bloggpolare i Varberg under en ljuvlig dag och några veckor senare hade jag Maria å henens fina barn här
Jag var på Badjävlar med Cissi å i hade magiskt trevligt.
Bloggdalas bokcirkel läste Livet efter dej

Augusti

 

I augusti började jag jobba fullt igen. Till en början var det väldigt tungt.
Maken och jag firade silverbröllop. I slutet av augusti fick jag även veta att min Mini väntade barn!
Bloggdalas bokcirkel läste Tusenskönor

September

 

Det var en vacker september. Vi var ute med jobbet å firade en 60 åring.
Lillebror, jag, Systera Mi och ytterligare en kollega var i Köpenhamn under en underbar fredag-lördag.
I september började jag oxå få bröstsmärtor. Kraftfulla sådana som utreddes utan att man fann något fel. 
Den 23:e september åkte jag, Mini och mamma till Cypern. Mammas första utlandsresa. Vi hade en helt fantastisk vecka. Kanske en av de bättre veckorna i mitt liv. Som jag solade, sov och njöt av livet!
Bloggdalas bokcirkel läste En liten smula underbar

Oktober

 

En månad när inget speciellt inträffade. Men det var ofta fint väder. I övrigt jobbade jag på. Vikten började smyga uppåt igen och löprundorna blev allt mer sällsynta. 
Bloggdalas bokcirkel läste Sju jävligt långa dagar

November

 

Maken å jag hade Göteborgsweekend och ruinerade oss fullständigt.
Vi såg "En skam för Sverige" som på Gothia och hade väldigt trevligt.
Vi utrotade möss och vi fick översvämning i köket vilket resulterade i att madrassen blev blöt och sedan möglig och jag fick börja sova med min make igen. I en 1,20 säng.
Sista veckan hade jag semester enl tradition och myste på med adventpyssel å skittråkig fönsterputs.
Jag fick följa med på Minis ultraljud och se världens sötaste knodd.
Bloggdalas bokcirkel läste Förr eller senare exploderar jag

December



Stormen Sven kom å hälsade på men ännu ingen snö och ingen kyla.
Denna julupptrappningen har varit lugnare än tidigare år då vi i år bara köper julklappar till en vuxen person. Å så barn då... födda och ofödda.
Bloggdalas bokcirkel läste Inlåsta

Ännu är året inte slut, men i fjol dristade jag mej på att ge ut Årskrönikan de 17:e december så vi får tro att 18:e duger lik gott i år.
Det har varit ett år av sött och av salt där det stora är att jag förlorade både Märta och mormor. Där sommaren i Sverige var tokfin och så semesterresan till Cypern.
Ja å så sist men inte minst Ängladockan och det nya spirande barnet i Minis mage.

Hur var ert år?

Ser ni inte att det hänger ihop?

 

Här om dagen angreps en fredlig demonstration bestående bla av många barnfamiljer mot rasism och främlingsfientlighet av nynazister i en förort till Stockholm.
På plats fanns endast 6 stycken poliser för att bevaka.
Nynazisterna var beväpnade med smällare, stenar, knivar.
26 stycken sitter anhållna, en del av dem för mordförsök.
Detta är Sverige. December. 2013.

Anledningen till att det anordnades ett demonstrationståg var att högerextrema rörelser i området börjat ta allt mer mark.
Misshandel och hot om misshandel hade förekommit.
Grupper samlades för att skräna och göra hitlerhälsningar.
Klistermärken och affischer med budskap om massinvandringens hot mot svenskarna och erbjudande om information och medlemskap i Nordisk front sattes upp lite överallt.
Människor i området ville markera sitt missnöje och sin enighet kring att nynazisterna inte var välkomna i deras område.
Ändå togs polisen och Säpo på sängen.

Nynazister i Sverige har på flera håll blivit mer högljudda, mer synliga under senaste året.
Jag minns att jag reagerade hårt på rapporterna om hur Svenskarnas parti marscherade i Almedalen, följde efter Mona Sahlin när hon skulle hem och väste "landsförrädare" efter henne.
En expert på högerextremism i Sverige uttalade sej ikväll i P1 kring att det skett ett flertal våldsamma incidenter, bland annat i Stockholm under året, med nazister inblandade.
2013.

Även jag blir förfärad. Förskräckt. Ja lite rädd rent av över vart vi är på väg.
Men förvånad?
Njä.
Förstår ni inte hur allting hänger ihop?
Ser ni inte det?
Det är självklart ingen slump att nynazister nu är synligare och mer våldsbenägna samtidigt som vi har ett rasistiskt parti i vår riksdag som sedan ett bra tag ser ut att bli Sveriges tredje största parti.
Jag säger inte att sverigedemokrater i allmänhet är beredda att kasta sten eller gå emot barnfamiljer med kniv men de har sina fötter å sina rötter i samma sörja.
Expressens publicering av kommunvalda sverigedemokrater som kallar muslimer för parasiter, undrar om Hitler hade så fel ändå, pratar om bögpest och hottentottar visar just detta.
Jimmie Åkesson är bara tillräckligt slipad för att inte säga så själv.
Men han stödjer öppet hatsajterna som finns på nätet och vägrar att ta sin hand från dem.

I december 2013 publicerar Dagens Nyheter en annons kring vad invandringen kostar samhället. Det vore otänkbart för 5 år sedan.
Debatten, bland vanligt folk och våra politiker, gällande segregation och förorternas problem har kommit att allt mer handla om etnicitet i stället för klass, fattigdom och utanförskap.
På facebook går vanliga svenssons bananas och deltar i tvivelaktiga grupper med dunkla syften för att någon skola inte har pepparkaksgubbar med i luciatåget.

Allting hänger ihop, märker ni inte det?
Om "vanligt folk" hade tänkt ett varv eller två till så hade inte Sverigedemokraterna suttit i vår riksdag, då hade inte samhället förråats, då hade ett gäng nynazister inte med dödliga vapen attackerat ett demonstrationståg med småbarn å deras föräldrar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Bara att jag inte stillatigande kan se på.
Jag hoppas inte ni heller kan det.

/ Asta

Stolt multitaskande kvinna utan julstämning

 

Vilken kvinna jag är!
Det måste jag säga.
Idag har jag egenhändigt både huggit slitit upp en julgran med mina bara händer, lagat köttfärssås, promenerat hund och bakat Snickers.
Snickers går i och för sej på mindre än 10 minuter men ändå... det visar på en enorm bredd eller hur?!

Njä, jag ironiserar lite ja.
Hör ni, jag har svårt för att hitta julstämningen.
Det har inte med det gråmulna vädret och de 8 plusgraderna som gör det, det är jag som västkustbo van vid. Jag vet inte varför jag av nån anledningen inte hunnit i kapp mentalt i år. Varför jag inte kan greppa att det faktiskt är 3:e advent idag.
Det är nio dagar till The D-day.
Hur går det för er?

Musikhjälpen-13 är slut idag. 28 426 046 kr kom in, för alla kvinnors rätt att överleva sin graviditet.
Såna här dagar är jag en stolt svensk. Stolt över den enorma solidaritet som vi tillsammans i stort å smått visat.
Det är så mycket snack om främlingsfientlighet och Sverigedemokraternas framfart i riksdagen nu mera, så lätt att misströsta och att känna att rasisterna äger det här landet.
Senast idag läste vi om hur nynazister attackerade en demonstration mot rasism.
Men Musikhjälpen visar hur mycket hjärta det finns i det här landet.
Nästan 28, 5 miljoner på en vecka i juletider när många människor ändå har svårt att få ekonomin att gå ihop.
Det värmer mitt hjärta!

Skön söndag på er!

Puss/ Asta

Så mycket bättre dreamteam

Så var årets "Så mycket bättre" över.
Jag har inte sett alla avsnitt i år men mitt intryck är att det varit den svagaste säsongen hittills. Det var en del individuellt duktiga musiker, en å annan bra tolkning men den någon direkt kemi uppstod aldrig bland deltagarna. Åtminstone gick den inte genom rutan.

Här är min önskeuppsättning för nästa år.
Mitt dreamteam. En utopi då många av de här artisterna aldrig skulle ställa upp på dylika jippon.

Annika Norling "Säkert."

Nina Person fr Cardigans


Py Bäckman


Lars Winnerbäck



Jay Smith



Tommy Körberg

Hur ser ditt dreamteam ut?

Puss/ Asta

Käckeliknäck

Igår hade jag och min vän Cissi vår Knäckkväll. En liten tradition vi själva skapat som i år hade 21 år på nacken. På rad. Utan undantag.
Vi har varit mer eller mindre berusade. Vi har varit ledsna vissa år, glada andra.
Utarbetade. Osams ett år. Lyckliga. Olyckliga.
Man hinner ju med en del känslolägen på dryga 20 år.

När vi började med den hade jag tre barn och Cissi två.
Vi var alltid tillsammans med våra barn. På den tiden åt man inte varm mat, fick aldrig behålla godis själv, blev störd av bankande på dörren när man satt på toaletten.
De första 10 åren hade Knäckkvällen en närmast helig stämpel.
INGEN fick störa oss. Barn och män kördes bryskt ut.
Vi drack vin, vi kokade knäck i micron och vi fick för en gång skull tala ostört... i timmar.
Knäckkvällen är fortfarande något av det allra mysigaste med adventstider och helt omöjlig att "hoppa över ett år" men den heliga känslan av att vara ostörd finns inte längre. Numera är jag ostörd av ungar mest hela tiden. Allt för ostörd.

Vi hade riktigt trevligt igår även om vi avhandlade en hel del tunga ämnen.
Det var länge sedan vi sågs och det var riktigt mysigt.
Vi drack lagom med vin. Knäcken blev kanske de bästa någonsin.
(Trist nog käkade jag kanske upp en fjärdedel.)

Om någon vill koka knäck i micron (supersmidigt) så är här receptet.

1 dl socker
1 dl sirap
1 dl grädde
0,5 dl hackad mandel
2 msk ströbröd
1 knivsudd bakpulver
I STOR glasskål, in i micron ca 9-10 min på full effekt. Vi gjorde 3 sådana här satser var.

Idag blir en långsam, lugn dag. Ska strax ut med Gotteman å sen göra lite snickers.
Vad ska ni ta er för idag?

Puss/ Asta

Puss/ Asta

Hur kom det sej egentligen.

En bild från i somras. Mina fina fina ungar!
"Hur kom det sej att just jag fick de finaste barnen?! Vad orättvist egentligen!"
Så där sa jag ofta till barnen på skoj när de var små.
Fast egentligen skojade jag inte ett dugg. Jag undrade och jag undrar på riktigt!

Nog för att de är snygga mina barn, de är de verkligen, bra mycket snyggare än vad jag någonsin varit och vad deras pappa är, stiligare än några andra i släkten, men HUR blev de så fina människor?
Hur blev de så kloka, empatiska, roliga och kloka?
Hur gick det till när just mina barn blev så här... tokfina.

Till alla nyblivna föräldrar där ute. Till alla mammor som likt min äldsta och yngsta funderar på hur i hundan man gör för att barnen de fött å bär ska bli hela, lyckliga och harmoniska... till alla er vill jag säga, det löser sej. Nästan av sej själv.
Ett känt Astrid Lindgren citat är "Ge barnen kärlek, ännu mera kärlek och så mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv" och det är sant.
Jag hade inte särskilt mycket pengar när de var små. Jag visste ingenting om barn i början. Jag hade dåligt tålamod, jag gick på instinkt och jag har gjort fel... gör fel... tusentals gånger.
Å ändå. Ändå gick de här fyra människorna och blev de bästa fyra människor som jag har haft glädjen att lära känna.
Insiktsfulla. Förlåtande. Trygga. Empatiska. Godhjärtade. Smarta. Analyserande.
Man får göra fel. Man får bli arg. Man får misslyckas och inte alltid orka.
Bara man älskar. Bara man säger förlåt. Bara man förklarar varför det blev fel.
Så... så fiffigt är det faktiskt.
Det BLIR bra i alla fall. Det räcker att göra sitt bästa. Att vara good enouth, även om man inte tror det mitt upp i föräldraskapet.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. En uppdatering. Välkommen du oxå.

 

Bloggdalas bokcirkel har nu dryga året på nacken och vi har läst en massa spännande böcker...
En del böcker hade jag kanske hittat själv, Moa Herngrens "Jag skulle aldrig ljuga för dej" tex men andra skulle jag aldrig ha köpt på eget initiativ och flera av dessa "aldrig böcker" har jag verkligen, verkligen uppskattat.
"Minnet av en smutsig ängel" av Mankell. "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery är några exempel.
Å inte att förglömma, jag har fått en ny favoritförfattare i Jonathan Tropper efter att vi läste "Sju jävligt långa dagar" på Frejas initiativ.
Några enstaka böcker har varit tröga att ta sej igenom då det inte alls har hört till min smak av litteratur, men bara en... "Bröllopsmakaren"(?) var riktigt plågsam.
Smällar man får ta.

Hur som haver kan jag säga att Bloggdalas bokcirkel är otroligt givande och ett av mina bästa initiativ ever.
Medlemmar har kommit å gått. Det är lite synd tycker jag. Det är roligare om det blir kontinuitet i gruppen. Men så är det, livet förändras och man hinner kanske inte med.
Bokcirkeln var kanske inte vad man hoppades på. En del gillar kanske inte att ta sej igenom böcker som inte är deras stil osv.
Ingen ska vara med i en grupp "bara för att", det ska vara roligt och det ska tillföra en något.

Som sagt, medlemmar har tillkommit och medlemmar har hoppat av och jag får allt svårare att komma ihåg vilka som faktiskt tillhör och vilka som valt böcker.
Ber därför om er hjälp med att fylla på de jag missat och ert överseende och förlåtande om jag missat just er.

Just nu i Bloggdalas bokcirkel...

Köpenhamnsmamman som valt 2 ggr
Freja som valt 2 ggr
Asta som valt 2 ggr
Sammelsurium som valt 2 ggr
Ergo Sum som valt 2 gånger
Therése som valt 2 (?) ggr
Catharina som valt... ingen aning, men din tur nästa gång.

Till dej som ännu inte är medlem av denna härliga gemenskap men som älskar att läsa, som accepterar att läsa böcker som kanske inte är din genre och som klarar av att läsa ut en bok "på tid", vi har oftast ca en månad på oss vill jag säga "välkommen till oss."
Den som väljer väljer fritt. Utan att behöva ta hänsyn till vad gruppen kan tänkas tycka om. Vill du läsa en Harlequinbok så gör vi det, väljer du en Nobelpristagare så läser vi det. Utan knorr!

Ni som är medlemmar redan. Har ni några tankar på vad som är bra/ mindre bra?
Tycker ni att jag är hård som tjatar om att respektera den som valt bok och läsa även om det inte är en bok/ genre som vid första anblicken tilltalar er och om att respektera recensionsdatumet?

Tyck till!

Puss/ Asta

Alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet!

Hallå där alla godingar!
Ikväll tänkte Mini gästblogga lite här på Asta Pastassons fantastiska blogg!

Jag är ingen van bloggare men hoppas på att detta blir ett inlägg som berör.
Anledningen till att jag valt att vända mig till er, fantastiska läsare, är för
en så otroligt viktig sak; nämligen Musikhjälpen - ett samarbete mellan
Sveriges Radio, Sveriges Television och Radiohjälpen.

Kort bakgrundsfakta om Musikhjälpen:
Musikhjälpen finns till för att samla in pengar för humanitära, mer eller mindre,
bortglömda (men ändå så viktiga!) problem. Varje år har de ett tema och tre stycken
programledare. Dessa programledare ska i en vecka i sträck bo i en glasbur,
utan fast föda och sända dygnet runt i radio (p3) och SVTplay.

Årets tema är: Alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet.
Det är därför jag har valt att skriva till er.
Som ni säkert vet är jag gravid, idag i vecka 21 (20+6) och väntar (troligtvis och)
förhoppningsvis en frisk pojke! Jag drog livets vinstlott. Jag föddes i ett land,
en tid, ett hem där kvinnor kan välja, med välfärd och ett sjukhus med kompetent
personal. Jag kommer kunna föda mitt barn utan att vara rädd för mitt liv.
Alla kvinnor lever inte med detta privilegium. Det som jag själv ser som en självklarhet för mig.
Varje dag dör kvinnor när de förlöser sina barn. Varje dag föds det barn
utan någon mamma. Ska inte det vara en självklarhet att ALLA kvinnor ska
överleva sin graviditet? Inte bara vi, i västvärlden.

99 procent av dödsfall sker i låginkomstländer där det inte finns tillgång till
en fungerande mödravård. Hårdast drabbade är länderna i södra Afrika
och Sydasien.
Fattigdom, brist på information och långa avstånd till sjukhus är vanliga
anledningar till att många kvinnor i låginkomstländer föder i hemmet
och mindre än hälften får hjälp av en utbildad barnmorska vid förlossningen.
Utan rätt till vård kan en kvinna förblöda på två timmar.
Att minska mödradödligheten är ett av FN:s millenniemål, men i dagsläget
är det detta mål som är längst ifrån att uppnås.
Långt ifrån alla i världen har tillgång till preventivmedel och sexualupplysning.
Varje år dör omkring 50 000 kvinnor till följd av osäkra aborter.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Du kan till exempel önska en låt, enkelt via ett sms:
Skicka 50, 100 eller 200 följt av artist och låt (samt en frivillig hälsning) till 72999.
Ditt engagemang kan räcka till bland annat medicin, barnmorskor
och preventivmedel. Fler praktiska exempel på vad dina pengar kan göra:

• 50 kr kan räcka till 50 plasthandskar som minskar risken för infektioner.
• 50 kr kan räcka till ett års förbrukning av preventivmedel.
• 100 kr kan räcka till ett stetoskop som barnmorskan använder för att
  se till att barnet och mamman är friska. 
• 100 kr kan räcka till medicin som förhindrar förblödningar vid 100 förlossningar.
• 100 kr kan räcka till att fyra kvinnor får gå på kontroller hos en barnmorska
  under sin graviditet. 
• 200 kronor kan räcka till en begagnad cykel till en barnmorska, så att hon
  kan ta sig till kvinnor som inte kan ta sig till sjukhus. 

Vill du skänka mer pengar finns det andra sätt att göra det på:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3946&grupp=12803

Här finns även mer information:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3946&artikel=5629584&grupp=19691

Här på SVTplay, kan ni alltså se på musikhjälpen dygnet runt:
http://www.svtplay.se/video/1630231/musikhjalpen-webb


Så KOM IGEN NU, fantastiska läsare!
Var med och rädda liv!
Säg till era vänner, familj, läsare - Alla ska med! Alla kan göra något!
För detta är så otroligt viktigt, eller hur?
Alla kommer vi ifrån en mamma.

Pussar och kramar /Mini

Döpa om bloggen till "Anti-Sverigedemokraten"?

 

Nej, det är inte aktuellt.
I perioder blir det dock en hel del inlägg om Sd och rasism och ni som inte gillar det skall nog inte hoppas att det minskar allt för mycket nu när vi rör oss in emot valrörelsen.
Millan skrev i en kommentar en tankvärd rad: "Sen att föra diskussioner om rasism etc med människor som tycker och tänker så här -det är banne mig lönlöst."

Jo, men så är det ju! Tyvärr.
Det pratas hela tiden om att inkludera sverigedemokrater, att ta debatten, bjuda in till diskussion och jag tror säkert att partiledningarna för de flesta partier funderar på hur de ska kunna vinna tillbaka sina förlorade svarta får från Sd.
Men HUR gör man?
Hur tar man diskussionen med sådana här människor?

Expressens "avslöjanden" kring vilka hatarna på Avpixlat är känns inte som någon jätte överraskning. Likväl blir det svart på vitt.
Det är så här företrädare för partiet som sitter i kommuner runt om i landet uttalar sej om invandrare, kvinnor, homosexuella och oss landsförrädare när de tror att ingen hör.
Företrädare för partiet.
Partiledningen har inget annat val än att utesluta dem. Men vad spelar det för roll?
Resten sitter kvar och de har haft tur eller är smarta nog att inte ha blivit avslöjade ännu. Inte ens Jimmie skulle vara kvar om de menade allvar med sin nolltolerans.
Partiet ÄR och består av rasister, fascister, nazister och övrigt pack.
Partiet... och en hel del av deras väljare.
Hur resonerar man med dom? Hur tar man debatten?

Sverigedemokraterna har ju helt uppenbart en verklighetssyn som övriga ca 90% av de röstberättigade inte har.
De tänker på människor som under svåra umbärande flytt krig och tortyr som parasiter, lägre stående kryp som kommer hit för att lura oss och stjäla vårt land.
De tror att vi befinner oss på randen inför ett krig där svenskar kommer tvingas fly alt. tvångskonverteras till islam.
De ser på oss andra som förrädare och vilsna, lurade av Pk maffian eller onda av vår natur.
De tror på fullt allvar att vårt land och vår kultur är hotad, ja näst intill utplånad.
Hur resonerar man då?
Så där öppet och inkluderande som många tycker att man ska?!
Jag har ta me fan ingen aning.

Puss/ Asta

Vuxna människor i urval.

Expressen avslöjar idag identiteterna bakom flera av de högljuddaste rösterna på hatsajten Avpixlat.

Jag vet inte vad jag ska säga...
Ibland blir till och med jag förvånad å bestört.
Någonstans hade man ju hoppats (?) att det är förvirrade testosteronstinna korkade ungdomar som skriver all den här skiten på Avpixlat. Visserligen stöttade av partietablissemanget.
Mina damer å herrar. Ta er tid att läsa Expressen idag.
Dessa damer å herrar (här bara i ett axplock och bara delvis citerade) stödjer alltså över 10% av väljarkåren.
Detta är alltså människor... inte väljare utan företrädare för sitt parti... fullvuxna människor som spyr ur sej rasistisk, nazistisk, homofob, kvinnofientlig smörja i ett parti som vill värva kvinnorna till sej å säger sej ha nolltolerans mot rasism.


Gerd Wall 57 år Vadstena. Ledamot i Vadstena kommunfullmäktige. Avpixlat "Bilbobagger."
Hon säger att det finns goda skäl till att Romer är hatade i hela världen.
Hon ondgör sej över tiggare å säger att hon flera gånger sparkat omkull deras mugg med pengar och att "ganska kul faktiskt, då blir de snabbt friska från div. sjukdomar som de påstår sig ha. Funkar varje gång."

"Snart tvingar våra politiker ut oss svenskar i tältläger så att "flyktingarna" kan ta över våra lägenheter. Jag tror att de har tappat kontrollen fullständigt o har inte en susning om hur de ska reda ut detta, så de kör bara på tills det blir inbördeskrig."


Dick Flodin 69 år. Ställer upp i kommunvalet i höst för Haninge-Nynäshamn. Avpixlat "Baaaarnen."
I en artikel på Fria tider om en kvinna som påstås ha trakasserats av en invandrare skriver han: I det här fallet så kunde hon bara tänka med musen eftersom hon uppenbarligen inte har någon hjärna. Dröjer nog inte så länge innan hon "förälskar" sig i en ny invandrare. Kanske en somalier den här gången."



Marie Stensby 54 år. Föllinge. Ordförande för Sd i Nordvästra Jämtland. Suppleant i partistyrelsen. Avpixlat "Folkkultur."
Kallar på Avpixlat muslimer för "de invaderade styrkorna", "patrask" och gräshoppssmärmar."

"Bäst för världen vore nog om shiiter och sunnimuslimer tog ihjäl varandra. Tänk vilken frihetskänsla som skulle infinna sig i så fall."

När Avpixlat förra året skrev en artikel om ensamkommande flyktingbarn som hungerstrejkar skrev Stensby:
"Hoppas att de svälter sig till döds!"


Anders Dahlberg 49 år. Arlöv. Kandiderade i höstas till kyrkovalet för Sd i Burlövs församling. Avpixlat "Malmoman64"
"Det enda sättet vi kan ta tillbaka Sverige på är nog med våld. En revolution helt enkelt, där vi tar avstång ifrån och vill ha bort det mångkulturella samhället. Med vapenmakt. Då kan vi kanske kasta ut alla grottmänniskorna."
Kallar flyktingar för "slödder", "negern", "bidragsparasiter."


Helena Kontulainen. 61 år. Stockholm. Aktiv i Sd's kvinnoförbund. Avpixlat "Kultainen."
Blev senast omskriven när hon uppmanade en annan partimedlem om att hålla tyst om sextrakasserier.
Hon beklagar i ett inlägg att det nazistiska Svenskarnas parti "tyvärr" inte "har en chans att ändra något i valet 2014."
Men hoppas ändå på nästa val:
"Men 2018 kanske. Beroende på hur utvecklingen här ser ut."


Ronny Lindberg 64 år. Saxtorp. Sd Landskrona. Avpixlat "rwlindberg."
I flera kommentarer menar Lindberg att vi redan är inne i ett inbördeskrig och att det pågår "etnisk utrensning mot det egna svenskarna".
Lindberg ser också beslutet att låta homosexuella bli blodgivare som ett led i regeringens "försök att utplåna svenska folket":
"Men det går snabbare för regeringen att utplåna befolkningen om man smittar der den med bögpest, eller HIV som det så fint heter. Det tar tydligen för lång tid att svälta ihjäl pensionärerna och arbetslösa. Fy fan för Reinfeldt och hans gangstrar."

Ni är en skam för Sverige. I rest my case.

/ Asta. Etnisk svenk sedan hundratals år.