Äntligen har jag fått en diagnos

Äntligen vet jag vad jag lider av!
Eller ja, lider å lider, det är mest omgivningen som förfäras.
Dessutom har jag vetat om det under en längre tid.
Men… en diagnos är ändå likafullt skönt att få.

DSM IV- Hundmänniska.
Minst 4 st kriterier skall vara uppfyllda.
Hos mej är samtliga uppfyllda. Med råge skulle jag vilja säga.
Ja, minus att jag aldrig någonsin skulle svära över min hund eller hota honom med blocket.

a.      Stor kärlek där jag kan drabbas av gråtmildhet

b.      Allvarlig separationsångest där jag under en utlandsresa ringer hem flera ggr per dag och till och med funderar på att avstå att resa

c.       Tvångsmässigt behov att tala om min hund även med de som är totalt ointresserade

d.       Vredesutbrott mot de som uttalar sej negativt om hunden

e.      Kraftigt nedsatt omdömesförmåga (går med korvslantar å bajspåsar i fickan även på krogen.)

f.        Nedsatt kontaktnät då hunden alltid prioriteras.

g.      Fysiskt förfall så som hundhår på alla kläder, leriga skor, dregel osv.

Jag skulle dessutom kunna lägga till ett flertal punkter.

h.      Jag sover sked tillsammans med min hund och klarar helt enkelt inte av att somna om han inte sover med mej. Blotta tanken skapar oro.  

i.        Jag ringer/ sms’ar från arbetet flera ggr per pass för att förhöra mej om att han mår väl

j.        Jag talar med olika röster (min och Gottfrids) och för långa och regelrätta samtal.

k.       Jag finner inga problem att inta min måltid med 50 kg hund i knät (och jag blir irriterad på gäster som inte finner det charmerande.)

l.        Jag skulle lätt välja min hund framför maken om han blev allergisk.

Med tanke på mitt tillstånd och allvarlighetsgraden i mina symtom undrar jag över möjligheten att få uppbära förtidspension relaterat till min sjukdom?
Vad tror ni?

Puss/ Asta