Jag har en vän... eller en bekant... vill inte vara mer precis än så som är i min ålder och har utflugna barn. Ett långt äktenskap bakom sej.
Hon bor själv och hon har en man som hon träffar då å då. Även innan skilsmässan.
En man hon haft ett av å på förhållande med i massor av år.
Han kommer hem till henne. De äter gott, har intressanta samtal, han hjälper henne med lite "karlgöra" å de har tydligen makalöst bra sex.
Mer än så vill hon inte ha just nu.
Säger hon... och jag tror henne.
Den här karln hon träffar, älskar, särbo lever tillsammans med har familj.
Han är gift. Har små barn.
Min vän säger att han inte älskar sin fru, att de inte har något gemensamt.
Å stilla undrar jag... hur blir det barn då?
Han vill inte splittra familjen, göra sina barn till skilsmässobarn, sälja sitt hus.
Nå väl. Hon vill inte ha mer. Säger sej "ha gjort familjegrejen."
Hon är lycklig. Han är lycklig.
Jag tänker på det här paret ibland.
Är de verkligen moraliskt fel?
Gör HON något fel?
Vad tycker ni?
Jag vet inte, jag tänker att det är inte min sak att döma.
Med åren har jag blivit så där.
Mindre tvärsäker.
Mer grå i mina åsikter. Inser att livet är inte svart ELLER vitt.
Människor är inte underbara ELLER förkastliga.
De flesta människor gör så gott de kan, försöker klara av sina liv.
Å en familj eller en kärlekshistoria kan väl se ut på olika sätt?
Jag tänker att om jag skiljer mej nån gång så skulle inte jag vilja ha en ny man.
Å i synnerhet inte på heltid. Tveksamt om jag ens vill ha nån på timmar :)
Men vill jag bo för alltid själv?
Jag vet inte... det kanske blir ensamt?
Jag skulle mycket väl kunna tänka mej att vara kompissambo.
Ha nån där vid sin sida men ändå bestämma själv över sitt eget liv.
Idag skrattade jag gott med Mini när jag var på ICA.
Vi talade om den där arga unga kvinnan som för några månader(?) sen blev så arg när jag parkerade på "familjeparkering" och ilsket ropade efter mej "Hallå, detta är en familjeparkering." :)
Aldrig finner man sej i stunden.
För idag kom jag på att jag argt skulle gått fram till henne, plockat fram min bitskaste tantmin, hutt med fingret och sagt:
"Vad är du för en människa? Är du en sån där kristdemokratmänniska?
En sån som tycker att "en familj" bara kan se ut på ett sätt? Mamma, pappa, två små barn. Fy dej! Fy på dej. Min bror är homosexuell, jag kan anmäla dej för hatbrott. Jag har visst en familj även om den inte ser ut som din familj fröken pingstvän..."
Haha, undra vad hon skulle sagt DÅ?
Puss/ Asta
Ha, ha! Jag som tycker det ska stå "Här får du bara stå om du har barn som inte själva kan gå" på familjeparkeringsskyltarna ;-)
SvaraRaderaMen jag har också blivit mer och mer "grå" i mina åsikter allt eftersom. Jag tycker inte ens om att läsa böcker där det är helgoda hjältar och superelaka skurkar längre.
Och jag skulle ha mer respekt för din "bekant" om hon såg sitt förhållande för vad det var och sa "Jo, jag fattar att han älskar sin fru och sina barn, men jag tar vad jag kan få och vad jag behöver." För det är nog en ärligare bedömning av situationen.
Jahopp... Tänkte skrivit något. Men så såg jag att Åsa skrivit det jag tänkt skriva. För jag har också hittat mellantonerna i livet. Och människor lever på olika sätt. Och ärliga bedömningar av situationen ger respekt.
SvaraRaderaFör övrigt: underbart om du hade kunnat vrida tiden tillbaka och sagt just så till klantskallen!
Kramar
Jag tycker inte att hon gör fel, men jag tycker han gör fel. Om man stannar i ett äktenskap man inte trivs i 'för barnens skull' gör man dom nog mer en otjänst än en tjänst. Det sänder väl ett meddelande till dem att ens lycka inte är viktig.
SvaraRaderaJag tror man många gånger få se på sig själv som barnen. Skulle han vilja att någon man var som han mot hans dotter? Hur förhållandet än är så tror jag att det är en bra måttstock - skulle jag vilja att mina barn hade en sån här relation eller skulle det vara ok om nån behandlade min son som jag behandlar min man. Är svaret nej bör man nog försöka förändra för det är ju hur vi lever som många ånger sätter standarden för våra barn, det vet vi ju alla att barn gör som vi gör och inte som vi säger... Det är min tanke i förhållanden över lag.
Jag tycker hon är väldigt naiv och dum som stillar sitt eget samvete med att tänka att han inte skulle vara med henne om han var lycklig med sin fru. Jag tycker alltid det är fruktansvärt tragiskt med otrohet och skilsmässor. Jag tycker att båda har ett ansvar här, hon vet att varje gång han är med henne bedrar han någon annan, det hade inte jag velat ha på,mitt samvete. Sen visst, kan det vara så att ät det inte hon blir det någon annan men jag personligen hade aldrig kunnat ursäkta ett sådant beteende med att han inte älskar sin fru. Han borde ta sig i kragen och reda ut sitt äktenskap och hon borde stå utanför.
SvaraRadera