lördag 4 maj 2013

Det jag inte vet har jag inte ont av...

 

Något som man garanterat inte kan förstå när man inte är förälder är denna oro som man känner för sina barn.
(Det blev en jäkla massa "man" här nu men jag törs säga att jag inte är ensam utan att det gäller i princip alla föräldrar mammor.)
Oron... och att den inte ger med sej. Att den inte har någon 18 årsgräns.
Den är livslång.
Så länge jag lever så kommer jag att oroa mej över mina barn.

Men det man inte vet har man heller inte ont av.
Jag funderar väldigt sällan på vad mina vuxna ungar gör på kvällarna, om de är ute osv. Inte när jag inte vet om något.
Så fort jag vet oroar jag mej.
Så fort sonen tex sover hemma å är ute på natten så finns den där lilla taggen där.
Trots att han är ute (i storstan!!!) flera gånger i veckan när han är hos sej.
Nyss talade jag med dotter nr II i telefon. Hon på bilden.
Vi hade inte hörts på flera veckor, hon hade inte uppdaterat sin blogg el skrivit nåt på facebook. Inte svarat på sms. Då oroade jag mej.
En del tänker vet jag att "hör man ingenting är allt bra."
Så tänker inte jag.
Hon var i alla fall högst välmående.
På en förfest i Marias stad och skulle sen ut å dansa.
Därefter skulle hon ta nattbussen hem och GÅ från stan till sin bostad vilket är en rejäl bit.
Jag uttryckte min skeptism till detta (skulle själv aldrig göra det utan hund) men hon skrattade bara å sa att "det gör hon ofta."
Va?! Gör hon?!
Ja men vilken jäkla tur att jag inte vet det då.

Jag är inte å har aldrig varit en kycklingmamma.
Jag har nog oroat mej för färre saker än de flesta föräldrar.
Men just det här med att de ska drabbas av våld eller sexbrott ängslas jag över.
Att de ska träffa män som inte är snälla.
Saker jag inte rår över helt enkelt. Å lite mer oro för tjejerna.
Hur är du?
Oroar du dej mycket?

Idag har jag varit utomhus mycket.
Gick en lång runda med Gottfrid och Mini och laserade sedan utemöbeln pappa snickrade för nån månad sen.
Å så grillade vi på det (men åt inne.) Mumma.
Känner mej nästan febrig. Frusen å trött.
Tidig sänggång med bokcirkelboken.

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. Själv är jag livrädd för att sönerna ska bli sjuka så jag är stammis på VC. Bättre en gång för mycket än en gång för lite...

    Hittade inte Bloggdalas facebookgrupp. Kan du länka eller är det ok om jag bara lägger ett inlägg om boken?

    Ha en fin lördagskväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Prövar här... https://www.facebook.com/groups/165196960303489/?ref=ts&fref=ts
      Den är ju mer en service och en samlingsplats. Recensera kan du så klart göra ändå. Kram

      Radera
    2. Tack för länken. Nu hittade jag och skaffade boken i veckan. Bara att sätta igång och läsa. Ska bli spännande!:)

      Radera
  2. Jag känner igen det där med "oron", uppfattar mig inte som en "kycklingmamma" egentligen - men visst oroar jag mig både för dotter och dotterdotter i alla möjliga sammanhang - men tror också att det gör mig till en omtänksam mamma och mormor och väljer att se det som något positivt, trots att det där "uteblivna sms" kan få en att vanka runt i sena timmar eller liknande./Mormor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det gäller nästan alla mammor och mormödrar. Min make är inte och har aldrig varit sån. Får se på det som omtanke då :) Kram

      Radera
  3. A - du såg säkert vad jag precis skrev om mina två största rädslor.. *ler* Så jag känner verkligen igen mig. Och detta trots att jag verkligen INTE är varken en hönsmamma eller en curlingförälder. Jag VILL att mina pojkar skall våga. Att de skall se världen. Vara nyfikna och öppna. Inte räddhågsna och oroliga..

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vill jag med. Det vill varje sund förälder. Ändå är oron där.
      Jag tror jag kommer oroa mej för om deras pension när det väl blir dax :) Kram

      Radera
  4. Jag är en hönsdotter! Jag är konstant orolig för min mamma! Hon har för ett par år sedan flyttat från vår hemstad Norrköping till Göteborg för att vara nära min bror och hans barn. Eftersom jag bor här och han där var det ett logiskt steg när hon gick i pension. Men dom träffas ju inte varje dag och eftersom hon inte har hunnit med att skaffa många vänner än så är jag jätteorolig att nåt ska hända och INGEN SKA MÄRKA det. Jag tjatar på henne att skaffa en Karl men hon vägrar haha
    Klart man är orolig att nåt ska hända ens barn men jag tror inte jag kommer vara överbeskyddande när stora blir äldre, men katastroftankar finns nog alltid nära till hands - man är ju så oerhört sårbar när man älskar nån som man älskar sina barn...

    SvaraRadera
  5. Hej, min dotter är 22 år och jag är som du..vet jag inte att hon är ute ingen oro men vet jag att hon är ute sent då kan jag inte låta bli att oroa mig (och ibland fantisera ihop hemska saker)Och nu är hon tillfälligt inneboende här då vet jag ju alltid när hon är ute och när hon bestämmer sig att sova borta fast hon har sagt att hon ska komma hem måste hon smsa mig. Fast det är ju samma om jag inte kommer när jag sagt det då oror hon sig..för det finns ju mycket kärlek och omtanke i oro. Bara det inte går överstyr och begränsar en själv eller andra.

    Himla fin dotter du har!

    Kram Nina

    SvaraRadera
  6. Oj oj oj... den där oron fick jag lära mig om väldigt tidigt. Och jag antar att den bara kommer att växa. Jag har fått höra att det är en naturlig reaktion. Att oron för bebisen i magen är naturens sätt att förbereda mig på föräldrarollen, att sätta ngn annan främst i livet. Men att hitta balansen, till en sund oro... det är svårt. Puss!
    Ps. Det där med skrivarkurs låter jätte roligt tycker jag! :)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare