Mer förlåtelse...

 

Jag funderar på era kommentarer kring förra inlägget.
De jag fått här, de jag fått på facebook.
Det väcker tankar kring den egna förlåtelsen.
Den jag givit och den jag fått.

Som jag skrev i inlägget nedan så tror jag att jag är en förlåtande person.
Jag är tillräckligt vuxen och har tillräckligt i min ryggsäck för att inse att det här med att vara människa... det är det svåraste som finns.
Även goda människor begår dåliga handlingar och gör dåliga val.
Vi gör dem av olika anledningar. Följer en känsla, bejakar oss själva framför andra, handlar innan vi tänker, räcker inte till osv osv.
Jag har självklart... som flertalet av er andra misstänker jag... ibland gjort mindre smarta val. Som sårat andra.

Jag har blivit sårad själv. Övergiven. Illa behandlad. Utnyttjad. Lämnad.
Människor har inte respekterat mej. Behandlat mej illa. Bedragit mej.
Det mesta går att förlåta och nyckeln är som i så många andra sammanhang kommunikation.
För den som blivit sårad och den som har gjort fel behöver mötas. Blötas.
Talas vid. Kanske med professionell hjälp.
Det behöver ältas. Svar behöver sökas.
Om det bara sker så kan jag förlåta nästan allt.
Det är när saker och ting lämnas inflammerade, när det inte talas om, när det får gro och man allt för fort stryker ett sträck över som bitterheten kan leva vidare.
När det plockas fram, åratal senare, som ett slagträd i ett gräl.
Som en sur och giftig kommentar i ett trängt läge.
Jag har känt så. Jag har blivit bemött så.

Förlåtelse är fint.
Men! Om man ger förlåtelse så skall man oxå mena det.
Inte förlåta "lite grann."
En skuld kan inte vara en skuld i all evighet.
En underdånighet i en relation är aldrig sund.
Att ständigt vara "den som gjort fel" är förtärande.
Så jag jobbar på det.
Jobbar på att stå upp för mej själv. På att säga ifrån!
Men oxå på att när jag väl gett förlåtelse mena det.
Då är det bra. Om inte glömt så inte längre mitt att dra upp.

Puss/ Asta