Spånar vidare...

 

Jag spånar vidare kring det här med lycka...
Läs med fördel mitt inlägg nedan innan om du inte har gjort det, de hänger lixom ihop.

Jag tänker på människor som jag känner. På bloggar jag läser, de jag följer slaviskt och de jag följer sporadiskt. Jag tänker på "facebookvänner."
Å det slår mej...
Det är GLAD man skall vara!
Det är om det perfekta livet man skall skriva.
"Underbar och älskad av alla... och på jobbet går det oxå bra"... typ.
De som faller utanför det där...
De som mår dåligt psykiskt, jämt eller då och då.
De som gnäller eller "klagar", de som berättar om svåra saker ja de får ofta antingen uppmuntrande tomma tillrop som "Heja heja", "Snart vänder det" eller sura kommentarer "Gud vad du gnäller", "Är du alltid sur?"
Å visst finns det människor med en genuin förmåga att se svårigheter och motstånd i allt men för det mesta handlar det om människor som bjussar på bitarna av att livet inte bara är happy, happy hela tiden.
Har ni tänkt på det???

Förnöjsamhet... alltså en förmåga att oftare känna lycka eller tillit till livet och till att svårigheter skall vända... är dessutom en egenskap som precis som andra egenskaper (jämför: bollsinne, musikalitet, ordningssinne m.m.) är starkt genetiskt.
Du ärver förmågan.
I viss mån kan den tränas upp. Men alla kan inte bli Zlatan. Inte heller i förnöjsamhet.
Ingen kräver heller att alla skall vara som Zlatan. Men kravet på lycka (å att lyckas) det är mycket starkare befäst i vårt samhälle.
Märkligt när man funderar på det.

Jag är just nu inne i en "bra period."
Jag har mått allt bättre sista månaden eller om det är längre.
Känt hur den mentala kraften återvänt, hur jag orkar å pallar allt mer, blir allt mer mej själv.
Jag har vaknat glad och somnat förnöjd.
Jag har vid allt fler tillfällen känt mej så där ljuvligt tillfreds.
Lycklig rent av.
De små tingen...
Att umgås med min Mini, att krama min gravida tös, att gå härliga promenader med Gottfrid, att få ligga nos mot nos med honom, se havet skimra, känna solens värme, må gott i ett möte med en patient som  gick bra.
Men även hos mej, även dessa dagarna, kommer tungsintheten.
Som en följeslagare med lyckan.
Hand i hand liksom.
Å när jag tittar genom fönstret och ser regnet slå mot gräsmattan så känner jag... suck!

Och vet ni, det är helt okej.

Puss/ Asta