Elak mamma

 

Oj vad jag har varit ute mycket i friska luften idag.
På kvällsrundan träffade vi på de här små sötnosarna. Tre små söta kalvkillar.
Gottfrid som är vänlig å nyfiken på de flesta djur som står still å inte drar igång jaktinstinkten sträckte sej mot dem och visade med hela sitt kroppsspråk hur snäll han var.
Å kalvisarna var lika nyfiken på honom.
Men preeecis när de skulle lukta på varann sätter Gotte näsan på eltråden istället, far bakåt och yl-skriker till.
Och sen trodde han förstås att det var kalvarna som varit dumma och bitit honom.
Han blev jätte jätte rädd. For bakom rumpan på mej, satte svansen mellan benen och såg till att ha ordentligt avstånd från kalvarna när vi gick.



Lilla gubben. Här sitter han i diket på motsatt sida.
Jag fick så dåligt samvete. Han kände sej så lurad och blev så rädd.
Han som var så snäll.
Å så var det egentligen hans elaka mamma som inte sett upp ordentligt.
Usch, jag har dåligt samvete ännu.
Han glömmer som tur var fort och några meter bort var han sitt vanliga bekymmerslösa jag.
Men han lär inte vilja hälsa på kalvarna nåt mera...

En gång när Märta var ung så gick vi förbi en jätte stor byrå som plötsligt stod på närmaste åkern där hemma.
Både jag å Märta blev väldigt förundrade.
Märta vågade inte gå fram.
Då gick jag fram, klappade lite på den men Märta var fortfarande skeptisk trots att den såg mycket ofarlig ut.
Till slut kom hon ändå smygande å preeecis när hon sätter nosen emot sparkar jag lätt på den och säger "Se, inte farlig"... varpå ett gäng yrvakna och MYCKET ilskna bin far ut och sticker Märta på nosen.
Jag blev helt livrädd och la benen på ryggen och Märta kom ylande efter.
Då kände jag mej typ som ikväll. Som världens elakaste mamma.


Puss/ Asta