Jag älskar min mamma å jag älskar min pappa men på helt olika sätt och av olika anledningar.
Jag älskar "Lillebror" och Cissi men av helt olika skäl.
Jag älskar Gottfrid och jag älskade Märta, men inte på precis samma sätt.
Det finns inget tabu i det jag skrivit, eller hur?
När det kommer till att älska sina barn blir det genast en känsligare fråga för många.
Lady Dahmer skrev ett inlägg om detta och kommentarerna rasade in, många kritiska som tyckte att det var fruktansvärt skrivet och att hon borde radera det för gud vilka trauma det skulle ge hennes barn om de råkade läsa detta när de blev äldre.
Även Bloggkommentatorerna skrev om det.
Jag funderar om det beror på att LD har många yngre läsare som ännu inte fått barn eller som bara har ett barn?
För mej som fyrabarnsmamma är det nämligen inget konstigt alls.
Kärlek är något fantastiskt.
Särskilt kärleken till barnen.
Det är nämligen inte så att två-fre-fyra-fem-elva syskon får dela på en "mammakärleks pott" där varje del blir mindre ju fler gånger den delas.
Det är tvärtom, för varje barn som föds öppnas en ny dörr in i hjärtat.
En ny kärlek som aldrig skulle ha fötts utan det här specifika barnet.
En kärlek som bara tillhör det barnet.
Många kvinnor som väntar sitt andra barn känner oro för det där.
"Hur ska jag kunna älska ännu ett barn lika mycket?!"
Tja, du behöver inte anstränga dej alls. Naturen ordnar det åt dej.
Den där kärleksdörren KOMMER att öppnas.
Hur många barn du än får.
Men kärlek kan se olika ut...
För mej är det inte märkligare än annan kärlek.
Varje barn är ju en egen individ med ett eget sätt att vara.
En liten människa med eget temperament, behov, intressen, förmågor och svagheter.
En del barn (som växer upp) har stort behov av fysisk närhet, andra inte.
En del barn har högre integritet, andra inte.
Hur skulle då kärlek kunna vara exakt samma?
Lika stor ja. Men samma?
Varför måste det hålla på att värderas? Kategoriseras?
Å varför är det känsligt?
Självklart har man genom ett långt föräldrar-barn liv mer gemensam och större behov av varandra vissa perioder än andra.
Vad tänker du?
Puss/ Asta
*ler* Ja, jag förstår inte heller den debatten - och har ärligt talat inte ens brytt mig om att ta reda på OM det finns en debatt kring detta. För jag ser inga problem med det - precis som du. Man älskar inte sina barn på samma sätt. För de är olika som individer. Punkt. Det är inte skamligt eller traumatiskt eller fel.
SvaraRaderaJag älskar mina två söner outsägligt mycket. De är mina stjärnor och min stolthet. Men. De är olika. Och de är som 13 och 9 år helt medvetna om det. At jag älskar dem lika mycket. Vansinnigt mycket. Men på olika sätt. Och de är harmoniska, otroligt fina killar ändå. Trygga i sin kärlek till mig och de älskar dessutom varandra lika mycket.
Mycket av debatten handlar förmodligen om att många har känt sig mindre älskade än ett syskon, eller haft andra, sämre erfarenheter. Då har det handlat om otroligt klumpiga vuxna som, i all välmening, eller som i ren okunskap, inte har haft en pedagogiska förmågan att förmedla sin kärlek på rätt sätt. Eller så har de helt enkelt inte varit förmögna att älska.
Massa kramar
Jag tror det är som du skriver, hon har många yngre läsare och läsare som inte fått barn. Tycker inte heller det är så konstigt. Jag älskar alla mina fem barn, men på olika sätt och skulle rent teoretiskt ( för det är ju så makabert att tänka sig i realiteten att ställas inför detta.) dö för varenda ett av mina barn. Kram, kram!
SvaraRaderaÄr väl en av de yngre läsarna eller i alla fall en av de som inte har barn och jag tycker inte det är ett dugg konstigt att en förälder älskar sin barn på olika sätt.
SvaraRaderaTror mest det handlar om att en måste komma till insikt att kärlek ser ut på olika sätt och det tror jag en kan förstå närsomhelst.
Tror det snarare är mina föräldrar som fortfarande tror att deras kärlek till oss fyra syskon ser exakt likadan ut. Så är ju inte fallet, och jag skulle förmodligen blivit galen för länge sedan om jag inte fått haft min alldeles egna relation till mina föräldrar. Är ju inte konstigare än att jag älskar dem olika sätt, likadant som att jag älskar mina syskon på olika sätt.
Alla människor i ens liv älskar man ju på olika sätt för alla är olika personligheter. Men jag tror det finns någon slags idé om att det måste vara på samma sätt för att vara lika värt. Säger jag som "bara" har ett barn. Jag bygger nog min slutsats på att jag älskat olika slags människor här i livet - alla med sina unika personligheter.
SvaraRadera