Hej raringar.
Idag har jag varit ledig och så här långt haft en finfin dag.
Jag var och åt lunch med Ergo Sum, vilket var lika nice som alltid, och jag har varit ute å sprungit.
Det tog emot som fan idag!
Både att komma ut och att genomföra det. Hade inte alls lust.
När jag väl sprang så fick jag känningar av astman nästan direkt och tuttarna hoppade å kändes ömma i min bh (har ingen sportvariant.)
Ganska snart började benen kännas tunga som stockar. Det gick långsamt, trögt.
Det ömmade i låren och i ljumsken.
Fick SLITA med att höja blicken, se ut över det vackra havet, andas in doften av syren och försöka tänka att "Ingen tvingar dej, du gör detta för att DU vill!"
Så kändes det inte riktigt.
Sprang 6,5 km.
Men! Det var inte mina springresultat jag ville vädra i detta inlägg utan snarare min karaktär. En karaktär som jag känner är på nedåtgående när det gäller springningen.
Jag är en lustmänniska. Jag vill ha snabba bekräftelser. Se resultat.
När det fortfarande känns tungt å motigt å gör lite ont å konditionen bråkar så tappar jag lusten.
Jag är sån och jag har varit sådan i hela mitt liv att jag går in för saker med liv å lust. Brinner.
Jag kan banta, jag kan sluta röka, jag kan börja motionera, jag kan starta igång olika projekt med en iver och engagemang som är få förunnat... men ganska snart tröttnar jag och faller tillbaka.
Bristande karaktär tror jag minsann det kallas. Lillebror brukar göra sej lustig åt allt jag startar igång och som han av erfarenhet vet att jag ändå inte kommer att ro i land.
Men KAN man göra något åt det där med karaktär?
Kan den tränas upp på nåt vis eller är det så krasst att antingen har man den eller oxå har man den inte.
Det pratas ju så mycket om att träna sin kropp, träna upp förmågan att vara i nuet, träna sin självkänsla osv osv... men karaktär?
Hur har ni det med karaktären?
Brukar ni ro i land det som ni åtagit er eller ger ni upp på vägen när det inte känns skoj längre?
Är det nån som har tips på hur man förmår att fortsätta utan lust?
Puss/ Asta
Om du får några bra svar ang karaktären tell me about it...
SvaraRaderaAng löpningen VAR NÖJD MED DINA RESULTAT!!! Det blir jobbigare med astman och pollen men SE hur långt du kommit redan!!!
Tack snäckan. Men VARFÖR händer ingenting. Ibörjan märkte jag förbättringar hela tiden, nu står det bara still. Å hur gör jag för att inte tröttna? Suck. Kramar
RaderaVad är det som inte händer? Och nej det står inte bara still. Du har ju gått från 0 till 6 km på vad blir det nån månad?
Raderahåller med ovanstående, du är ju otrolig som springer så långt!! jag har hållt på hur länge som helst och klarade ändå inte att springa hela vårruset igår på 5 km! i övrigt är igenkänningsfaktorn hög!! började jobba i januari å e redan less, städar bara hälften varje gång jag städar, påbörjar saker överallt men slutför aldrig osv, osv. har skyllt på mitt stjärntecken (skorpion) men mina stora barn påstår att jag har adhd???!!!!!!
SvaraRaderaKänner så väl igen mig, vi kan vackert ta varandra i hand. Å du verkar ha vunnit vår utmaning som så ( även om jag tänker varje dag att jag ska ta mig samman och blir sporrad av dig...) för jag har närmast gett upp. Det där med karaktär har jag ingen aning om även om det du skrev för ett tag sedan verkade bra, att se sig själv som nöjd efteråt. I övrigt är jag en skamlös lust människa och blir lätt uttråkad.
SvaraRaderaKram och heja dig so far! :)
Du har gått ut för hårt! Du springer för långt tycker jag. Spring/gå halva sträckan och var NÖJD med det. Huvudsaken är att du tar dej ut, svettas och får upp pulsen, skit i tider och hur långt du springer. Jag brukar jogga max 5km men då går jag omväxlande och då blir det inte FÖR jobbigt och man blir inte avskräckt. Ge inte upp men dra ner på längden och kanske ca 2ggr per vecka. Jag föredrar gruppträning, ibland går det trögt men ibland riktigt bra och jag mår alltid så himla bra av det. Det tog nog minst ett halvår innan jag kände ett behov av att träna innan det så tog det bara emot. Så kämpa på och ge inte upp!
SvaraRaderaHörredudududu snäckan.. Håller med Ananas och Anonym här ovan.. Och det är med löpning som med allt annat. Till exempel bantning. Är man VÄLDIGT överviktig tappar man jättemycket i början. Och för övrigt också - vätska. Men sedan går det inte lika snabbt. Alls. Det är så med löpning också. I början märker man snabbt förbättringar. Men. Sedan står det still. Och det handlar inte om HUR LÅNGT. Utan att man fortsätter orka ta sig ut och springa. Precis som Anonym skriver..
SvaraRaderaKramar - och tycker om dig!
Skaffa genast en sportbh för det är en enorm skillnad att springa med en så¨n o utan.
SvaraRaderaJag skulle inte ta ett enda löpsteg utan den.
ha en bra kväll !!