Den stora matriarkalen

 

Om dryga två veckor är det beräknat. Beräknat att jag ska bli mormor.
Hur är man mormor? Vad kännetecknar henne?

Min mormor var 36 år när jag föddes. Hon skulle faktiskt kunna ha varit min mamma. På många sätt var hon det oxå.
I mina minnen från barndomen kokar hon kräm. Serverar ljummen hönökaka som smöret smälter på. Hon bakar kakor. Hon förmanar. Hon bromsar morfar i att inte skämma bort mej för mycket.
I mina tonår grälade hon på mej. Om tider, pojkar, klädsel, skolan.
I mina vuxna år förmanade hon mej. Om att städa mer, kräva mer av min man, fostra barnen strängare.
Hon pussade mej på mun. Hon blev alltid varm i rösten när jag ringde.
Vi hade ingen enkel relation men jag saknar henne. Stillsamt fattas hon mej. Mer nu än när hon dog i mars.
Mamma var 35 år när min äldsta föddes. När hon hade barnbarnet med sej i affärer några år senare och barnbarnet ropade "Mommo" svarade hon henne med len röst, "Ute kan du kalla mej för Kerstin." :)
Min mamma har aldrig lagt sej i mitt vuxna liv eller barnbarnens.
Hon är fin på det sättet mamma att hon aldrig kräver och aldrig dömer.
Men hon har aldrig varit den som suttit barnvakt eller låtit livet kretsa kring barnbarnen.

Jag har höga ambitioner kring att bli mormor.
Vem jag vill vara. För min dotter och för mitt barnbarn.
Vem jag vill vara i min roll.
Jag vill skämma bort på alla sätt som går.
Framför allt vill jag visa mitt barnbarn livet. Plocka blommor, gräva sandslott, smeka kattungar, äta glass, mata fåren, läsa böcker, gå på bio, shoppa leksaker, göra skumfigurer i badet, måla med fingerfärg, springa barfota i leran, klättra i träd, hoppa från kanten ner i poolen... ja, men allt.
Jag vill ha min egen relation där jag får vara mormor på egna vilkor.
Jag hoppas få passa, badda febervarma pannan, pyssla med pärlor, somna tillsammans i soffan.
För att jag längtat, men oxå för att jag tror det är viktigt för barn att få vara "speciella" och umgås med äldre generationer.
Jag längtar efter dej liten.

Jag kommer ur en ganska trasig släkt. Yada, yada... vi behöver inte dra det igen.
Trots missbruk å allvarlig osämja var mormor den samlande matriarkalen i vår släkt.
Den som oroade sej (över allt och ingenting), den som samlade oss, den som hade koll på alla oss frö för vinden.
Det var hos henne som vi länge firade julafton.
Bråkandes, suckandes men tillsammans.
Nu finns ingen sammanhållande kraft. Ingen direkt vilja att samlas.
Visst har jag nån kusin, några kusinbarn, en morbror som jag gärna träffat då å då men ingen har riktigt drivet för det. Vi är för olika, känner varann för dåligt, har ingen riktig släktkänsla.
Jag tänker att jag inte bara vill bli mormor och så småningom kanske farmor.
Jag vill bli den nya matriarkalen.
Den samlande kraften.
Epicentrum för vår familj. Den nya som vi nu bygger med mina barn och deras barn.
Jag vill att mina barnbarn ska känna varandra och vara tajta kusiner.
Jag vill att mina barn ska finna en vuxen gemenskap.
Att dom alla ska känna en trygghet i att jag finns där för dem alla.
En omstart.
Mina barnbarn ska komma att säga "Jag minns somrarna hos mormor."
Överambitiöst?
Kanske...

Puss/ Asta