När jag var 16 minsann...

"Jag flyttade minsann hemifrån och började jobba när jag var 16."
Hur många gånger har man inte hört den äldre generationen säga så?
Å själv flyttade jag hemifrån 2 veckor efter att jag fyllt 18 år med en 6 månaders bebis i famnen.
Mannen avslutade gymnasiet några månader senare och hade jobbet klart direkt.
En verkstadsarbetares lön och lägsta föräldrapenningen. Det gick det med...

Men idag ser det ju inte riktigt ut så.
Å vi kan inte bara skylla på ungdomen att det inte gör det.
Att ungar bor hemma hos mamma å pappa till de är 20-25 år och ibland väl det för att de inte kommer in på arbetsmarknaden.
Jag vet hur hårt mina egna har kämpat. Hur de periodvis levt på noll å ingenting.
Käkat pasta med ketchup på tills det sprutat ut genom öronen på dem.
Jag har på nära håll sätt ambitiösa, arbetsvilliga ungdomar söka varenda jobb som finns och inte finns men inte ens få ett "nej tack" till svar.
Då är det inte så jävla lätt.
Idag är det inte bara att "dra till sjöss", jobba på nåt skogsbruk eller som nåt hembiträde (tack å lov.)

Hur ska man komma igång med sitt vuxenliv om man inte har ett jobb och en inkomst?
Hur ska man kunna flytta hemifrån och ta sej an skulder varje månad om inte cashen kommer in?
Det går ju inte.
Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheten i Europa.
Tacka fan för att ungarna inte kan bli flygfärdiga då.

Å vi föräldrar. Ja vi får fortsätta vara föräldrar.
På ett nytt sätt.
Inte som någon man går å söndagsfikar hos utan som någon som faktiskt försörjer.
Socialen tar inget ansvar för vuxna människor som har föräldrar som kan bistå.

Samtidigt pratas det om att pensionåldern måste höjas.
Jo men tjena.
Kom igen när ungdomar är fullt sysselsatta. När invandrare har jobb. När långtidsarbetslösa har jobb.
När människor får lov... och orkar... jobba 100% om de vill.
Kom igen när alla klarar av att jobba till 65 år.
DÅ! kan vi tala om pensionsålder.

Puss/ Asta