Så stor och så liten. Så liten och så stor.

 
Bild: Dagen innan

Det är tidig kväll i januari.
Jag är på väg på valpkurs. Väskan med vattenskål, leksak och bajspåsar är packad.
Jag hade en oroskänsla i magen. Märta hade varit så där konstig i ett par timmar igen.
Vägrat resa sej. Var undertempad. Ville vara ifred.
Men lik väl, vi förberedde oss för valpkurs. Märta skulle inte vara ensam.
Så reser hon sej... och faller.
Hon börjar andas märkligt. Brölande. Ändrar färg på nos å läppar.
Å jag förstår.
Jag förstår att NU sker det. Det jag varit så rädd för. Så länge.
På några minuter dör Märta i mina armar.
Jag skriker rakt ut när det är över.
Snyftandet övergår i ett sorgeyl.
Mitt ankare har lämnat mej. Rotlös och oändligt sörjande lämnade hon mej kvar.
Dagarna som följer är ett töcken.
Ett töcken av sorg och tårar. Av slumrande och ångest.
Hjälplöst fladdrade jag utan fäste. Utan grund. Hjälplöst trampade jag vatten.
Sjunk. Tappade livslusten. Viljan att fortsätta.
Sorg kan göra så med människor... 

 

Å mitt i denna sorgens tornado... mitt i ögat på stormen... stod han.
Med sin kärlek. Sina krav på kärlek. Sina lena öron. Sin tröstande kropp.
Sitt behov av mej.
Min Gudasända. Min Gottfrid.
Det må låta melodramatiskt men det vet i katten hur jag överlevt utan honom.
Hur jag skulle ha överlevt med förnuftet i behåll.
Hur jag skulle ha återfått skrattet. Lusten. Viljan att leva.
Men han gav mej den åter.
Gottfrid Gotteman.

 

Idag fyller min Gottfrid 1 år.
Ett år. Det är så kort tid. Alldeles nyss var han en liten plutt.
Nu tror han sej vara stora karln.
Ett år. Kort tid men jag minns knappt livet utan honom.
Min glädjespridare. Min vackra pojk.



Vem är Gottfrid?
Chevalier Rouge Jagger.
Ja, till att börja med är han ju alltså Gudasänd. Hur många har en sån titel?
Han är en liten kille. Når mej upp till låret. Väger dryga 50 kg.
Växer jämt å fint för att vara tonåring.
Gottfrid är en mammegris utan jämförelse.
Där jag är, där är han. När jag inte är här så saknar han mej.
Han är kärleksfull. Vill alltid sitta i knät. Kräver (hårdhänt som tusan) att bli klappad, slår med sina stora tassar när man slutar.
Han är killen som är nyfiken å positiv.
Som vill vara med på alla äventyr.
Han är tonåringen med övermod.
Som vaktar med grov stämma. Som kaxar till sitt kroppsspråk i mötet med andra hanhundar. Som jagar allt som rör sej om han får chansen.
Han älskar hundtjejer.
Han är tonåringen som ännu inte är stor.
Som blir ängslig när mamma gömmer sej.
Som ställer sej bakom benen på mej när nåt är läskigt.
Som först skäller kaxigt men sedan med ödmjukhet närmar sej.
Stor men liten.
Liten men stor.



Varje dag gör han mej lycklig.
Varje dag får han mej att skratta högt, fnissa förtjust och le stort.
Varje dag gör han mej förundrad, utmanad och stolt.
Jag är så tacksam över att få visa denna lille kille världen.

Grattis på första födelsedagen min prins.
Puss/ Asta