"Så, ska vi sluta att jämföra oss med varandra och vara oss själva en liten stund innan vi dör" skriver Mia Skäringer så jävla klokt i Expressen. Läs gärna krönikan.
Jag beundrar denna kloka, roliga, sorgsna, vackra människa ofantligt.
Långt mer än alla dessa kändisar som bara visar upp en perfekt yta.
För livet är precis som hon skriver.
Ingen människa är lycklig jämt.
Ingen människa går genom ett helt liv storskrattande och förnöjt.
Livet är allt. Alla dessa känslor som ryms i en människa.
Glädje, skratt, missunnsamhet, tillkortakommanden, rädsla, kåthet, brist på kåthet, sorg, deppighet, fnissighet... allt.
Var ifrån får vi föreställningen om att allt utom lycka räknas?
Å att lycka är samma sak för alla människor?
Är det från massmedia?
Alla dessa kändiskvinnor och kändismammor med vackra hus, män med grop i hakan, väldoftande klänningsprydda döttrar, cupcakes, platta magar, härliga middagar och perfekta tandrader?
Eller är det från oss själva?
Från facebook där vi hela tiden försöker trumfa varandra i svettiga å ack så underbara träningspass, bilder på grillfester och fötter mot hav.
Jag vet inte...
Men jag håller med Mia om att jakten efter lycka och fasad är absurd.
Mina två döttrar diskuterade när de var här.
De pratade om att få barn och vad som är "lämpligt" kring det.
Min äldsta och höggravida dotter och min yngsta barnlängtande dotter.
Kanske dem av mina barn som är mest lika varandra till sättet men ändå med så olika bild av livet.
En konsekvens av mognad delvis. Den ena är 26 år, den andra 18.
Men oxå av hur de blivit uppfostrade och vad de har för personlighet.
För min äldsta dotter är föräldraskapet viktigt att göra så perfekt som möjligt.
Med de bästa förutsättningar, inte minst ekonomiskt.
Hon vill ge sina barn det bästa.
Hon bor i hus, hon är gift, de har två inkomster, fin bil.
De har köpt ny barnvagn. Kostar på. Ingenting skall fattas detta barn.
Hon minns (och i minnet är det nog en smula större) tider när vi hade ont om pengar under hennes uppväxt.
Att det var ont om pengar, att de fick ett par skor och dem fick de gå i tills skorna var slut.
Min yngsta dotter tänker att "det där löser sej."
Hon vill vara en ung mamma.
Hon vill inte vänta 10-15 år på att komma på vad hon vill bli, utbilda sej, skaffa en karriär. Hon skulle aldrig lägga 10000 på en barnvagn och hon anser att kläder kan köpas begagnat.
Hennes syn är en smula naiv må hända och det finns situationer hon inte kan leva sej in i, men jag som själv varit ung å fattig mamma och faktiskt tyckte att det var helt okej kan förstå henne.
Jag förstår dem båda.
Olika syn på vad livskvalitet är. Olika syn på livet.
Allt har en fram och en baksida.
Min äldsta dotter vänjer sej och sina kommande barn vid en viss standard.
Hus, fina kläder, utlandsresor, nytt.
Den höga standarden kommer oxå innebära att min dotter får återgå till jobb relativt tidigt. Lämna barnen på dagis.
Hon gick i ett par skor hela sommaren som liten. Men hon var oxå hemma, fick vakna i sin egen takt till hon var 5 år. Åt ordentlig mat som jag hann laga för att jag var hemma.
Det är en annan slags livskvalitet.
Hur som helst, och vad man än väljer, så kan man vara säker på att lycka inte är nåt stadigt tillstånd.
Lycka är en känsla, precis som alla andra känslor.
Lycka ryms bland sorgen, oron, lättjan, ledan och allt annat som inte heller är permanent.
Å det är okej, för det är så livet är.
På riktigt.
Bortom kändismammabloggar och facebook.
Men det är inte lätt.
Som så mycket annat är det mycket man förstår och greppar rent intellektuellt men som är svårare att känna.
Det är mänskligt att jämföra.
Hem, städning, kroppar, graden av väluppfostrade barn... eller hundar, män, trädgårdar osv
Det är mänskligt att undra om man duger.
Vårt samhälle handlar ju så mycket om det.
Prestera. Leverera. Duga.
Jag önskar att du... och jag... kunde släppa det där och till fullo inse att livet är verkligen här å nu (hur klyshigt det än låter) och att vi alla förtjänar att spela huvudrollen i våra egna liv.
Leva det så som vi önskar och klarar av.
För lyckan kommer. Å lyckan går.
Det kan vi vara säkra på.
Puss/ Asta
Hejsan Asta! JAg håller med dej och yngsta dottern till fullo. Mår en bebis bättre av att rullas i en 10000 kronors barnvagn än i en begagnad? Varför lägga ut en massa pengar på dyra bebiskläder när det finns så mycket fina begagnade kläder? Dessutom finns det mijloner onödiga prylar att köpa till en nyfödd. Varför inte spara dessa pengar och kunna vara hemma lite längre med sitt barn? Att lämna en liten ettåring på dagis det gör ont i mitt modershjärta i allafall. Tänk på barnet och lev enklare och billigare och ge ditt barn tid!
SvaraRadera