Jag har mitt kusinbarn på näthinnan.
En flicka.
Jag ser henne framför mej hur hon på mormors begravning ställer sej längst fram, brevid kistan och prästen. Hur hon åmar sej och kråmar sej, dansar, viftar med sin klänning, tar plats.
"Se på mej. SE hur fantastisk jag är" typ.
Jag tänker på henne och på så många andra barn som jag mött som är så där.
Inte minst flickor.
Se så söt jag är. Se vad jag kan dansa. Se, jag vågar klättra upp här. Jag kan sjunga.
Se på mej. Jag är jordens mittpunkt.
Mitt kusinbarn gick förbi mej, efteråt när vi hade begravningskaffe.
Vi känner tyvärr inte varann jag å den lilla damen.
Men hon gick efter sin lillebror som kröp, höll honom lite i tröjan och när hon passerade mej sa hon stolt "Titta! En lillebror."
Nästan alla små barn är så där. Åtminstone i trygga sammanhang.
Jag vet inte HUR många "sikta mot stjärnorna uppträdande, teaterföreställningar, trolleritrick, dansnummer som jag "tvingats" bevittna under mina år som småbarnsmor.
Inte alltid lika sugen. Men likväl fick man sitta där, göra stora ögon, applådera och ropa bravo. "Bravo, vad du kan!"
När upphör det?
När slutar ett barn att se på sej själv som så där vacker, begåvad, modig och kompetent?
Vad är det som gör att det slutar?
Är det i mötet med den bistra verkligheten och med andra?
Eller upphör det av sej själv?
Visst, det hade ju blivit en smula märkligt om maken hade spelat upp en revolver å cowboysarscen på banken ihop med andra som trängdes där eller om jag hade avfirat mitt paradnummer från Kristina från Duvemåla "Du måste finnas" med min katastrofalt falska röst inne på ICA... det är inte så jag menar.
Men när och varför slutar vi att se på oss själva som underverk bland andra underverk?
Världen är magisk genom ett barns ögon.
Ikväll hockeymatch. Bröderna Sedin är här.
Go förmiddag.
Puss/ Asta
När vi slutar är nog när vi blir bedömda, betygsatta, graderade, jämförda, får lära oss att jämföra, får förväntningar av en mall vi ska uppfylla/passa in i, blir utröstade, ska tävla om vem som är bäst på något - någon blir då alltid sämst och den som blir"bästa" känner det eviga duktighetskravet. Jag tror inte vi ska tävla och bedöma så mycket. jag tror mer att vi framförallt ska få vara omtyckta som vi är, och få ha roligt hellre än vara perfekta. Att vi ska leka mer istället för tävla. Lek skapar kreativitet, fantasi och självförtroende och förmåga att tänka sig in i andras situation. Så att vi kan stötta varann, uppskatta varandras olikheter och dra nytta av vår olikhet för att bygga en bättre värld. Eller något sådant. Jösses så tjusigt det lät tillslut.
SvaraRadera