Bloggare jag minns

Jag har bloggat en jäkla massa år nu. Först på Amelia och sedan här på Blogspot.
En massa människor har passerat förbi, bloggsystrar å rena tokar, en del minns man bättre än andra.
Här kommer några gamla sköningar som inte bloggar mer/ jag inte följer längre, men som jag fortfarande minns och tänker på ibland.
Här är alltså en lista på bloggare jag följde för länge sedan.
Är det någon annan som minns dem eller är någon av er rent av här?

Bullmamman
En bloggare från Norr som jag läste i många år och interagerade med på andra sätt med.
En dag såg jag att hon tagit bort mej från facebook och då blev jag faktiskt lite ledsen.
Jag kände stor gemenskap med henne. Vi hade många barn, älskade hundar, stod ungefär på samma plats politiskt och var rätt lika. Bullmamman från Norr saknar jag.

Nelly
En fantastisk kvinna som jag fick glädjen att lära känna lite grann privat.
Vi pratade i telefon och hann ses några gånger. Hon hade ett stort hjärta och mycket humor, vår vänskap hade stor potential. Tyvärr dog hon på tok för ung.

Blondie
En skön blondin, en galenpanna. En medelålders gift dam som slukade unga älskare i samma takt som jag äter chips. Ibland undrade jag? Var hon på riktigt? Skön var hon i alla fall och vi hade lite kontakt privat. Har bla ett hundhalsband som jag fick av henne.

Beata-Morot
En bohustös som länge var min absoluta sis här i bloggvärlden.
I början såg vi bara våra likheter, i slutet såg vi mest skillnader och konflikterna blev för många.
Bär henne... så här med perspektiv... nära i alla fall.

Cis
Har jag fortfarande kontakt med på andra sätt och har haft glädjen att träffa privat. En kvinna att se upp till. Klok, stark, begåvad och vacker.

Annanas
Hon hade en header med Anna-Nicole Smith, skrev initialt en del om sex och jag tänkte mej henne som en vampig bystig blondin. Blond var hon men mer en jordnära, klok å stark tös.

Moa
En tjej som var yngre än mej men som skrev medryckande om allt från dejter till nagellack.

Sarah
Sarah ja. Svart och vit. Skör och stark. Ytlig som fan och sedan lika djup.
Behovet av märkeskläder å flärd och nästa stund sorgen efter ett barn som dog o av sina hjärnspöken.
Vi var olika, levde olika liv med olika förutsättningar men jag kände väldigt mycket för henne.
Hon fyller år på julafton och jag tänker på henne varje jul.

Sen fanns där en massa tokar som man minns...

En tjej som låg med en gift man som "snart skulle lämna sin fru" men det där drog hela tiden ut på tiden, älskarn och frun fick barn, åkte på resor osv. Hon blev väldigt arg av råd el åsikter från sina läsare.

En övergiven karl som vigde hela sitt bloggliv åt att snacka skit om sitt ex och samtidigt själv verkade vara grymt obehaglig.

Puss/ Asta 

En liten torsdagslista.

1. Vad har du på dej just nu?
Svarta jeans från Vero Moda, grå topp från Lindex, svart bh fr Lindex och svarta trosor som jag inte minns var jag köpt.

2. Vad var det senaste du stoppade i din mun?
Kalamatesoliver och rött vin.

3. När gjorde du senaste något snällt mot någon?
Här om dagen åkte jag in tidigare till jobbet för att umgås med en ensam patient och igår passade jag Noah två timmar medan hans mamma sov. Båda händelserna var trevliga för mej med.

4. När var du senast utstuderat elak?
Minns inte riktigt, utstuderat elak är jag nog rätt sällan, däremot är jag inte alltid helt snäll.

5. Vilka tre saker tar du alltid med dej om du lämnar hemmet mer än en timma?
Mobilen, snus å plånbok

6. Vad står det i ditt senaste inkomna sms?
"Är du hemma på din födelsedag? Eller jobbar du?" fr pappa.

7. Vilken bok läser du för närvarande?
Gudfadern.

8. Vilken tvserie önskar du att du sett?
Många. Game of thrones måste jag se ikapp, har bara sett första säsongen.

9. Vilken film kommer du spontant att tänka på om jag säger "Ge mej ett filmtips"?
"Mej äger ingen" helt klart!

10. Nämn fem saker som gör dej upprörd?
Sd's politik, egoismen i samhället tänker tex på föraktet mot tiggare, kamphundsdebatten, hemmafrus idealiseringen, köld

11. Nämn fem saker som gör dej glad?
Sol, hav, barnbarn, hundar, ledighet

12. Vad dominerar ditt facebookflöde?
Löpargrupper och antirasistgrupper, Dogue de Bordeauxer

13. Senaste du shoppade?
Springskor, bikini och benvit topp på en å samma dag.

14. Laster du vill bli av med?
Insomningstabletterna allra mest, snusandet där efter och kanske behovet av att shoppa lite grann med.

15. Laster du vill odla?
Löpning, ögonfransförlängning, att omge mej med djur.

16. Rangordna vilket som kommer först för dej. Tro-hopp- kärlek?
Hopp.

17. Vad ser du fram emot i sommar?
Nya jobbet på BB, soliga kvällar, att få bli brun, umgås mer avslappnat. Träffa Nina som kommer "hem"
Sen ska det bli himla skönt med Cypern med men det är först i september.

Häng gärna på.

Puss/ Asta

En hel människa

Bild: Osminkad Asta som tar en cider en helt vanlig torsdag eftermiddag. 

Jag läser uuuunderbara Mia Skäringers krönika om att vara både stark och skör å jag känner igen mej så himla mycket! Du kan läsa den här. Både i den destruktiva tonårstiden och i hur det resulterat i att hon ena dagen orkar å kan allt för att nästa dag tvivla på sin allra minsta förmåga.
Jag har ofta grunnat på och analyserat, för mej själv och ihop med någon form av samtalsstöd, hur jag skall kunna läka... bli en hel människa.

Vad behöver jag bearbeta mer kring min barndom?
Hur skall såren efter sexuella övergrepp läka?
Kan övergivna barn bli trygga vuxna?
När ska det äntligen göra mindre ont att inte bli lyssnad på, tagen på allvar och när ska jag sluta upp att ta allt personligt?
Mina trasiga relationer, ska jag spara eller slänga? Missbruket som finns i mitt DNA, hur skräckslagen behöver jag vara över det?
Kommer det någonsin till en punkt där jag slutar upp med den här känslomässiga berg o dalbanan.
Där jag kan vara "någorlunda lycklig" hela tiden?
Så där som jag var i början av min antidepressiva behandling... jämn å osårbar.
Det var underbart.

Men allt mer, och i synnerhet när jag ser mina känslor speglas i någon annan, nån som känner lika dant, kan jag tänka att det är kanske okej?
Jag är lite ärrad, lite fucked up och det kommer jag förmodligen alltid att vara.
Det kanske inte är bara fel?
Det kanske till och med har sina förtjänster.

Jag får ofta höra att jag är en god lyssnerska. Att jag förstår, att jag inte väjer för det som är svårt och att jag inte alltid ger svaren personen vill höra utan svaren personen behöver.
I mitt möte med patienter som farit illa. Missbrukare eller psykiskt nedslagna i skorna så behöver jag inte berätta om mina egna erfarenheter. Jag har märkt att dom känner det ändå.
Jag kan koderna, jag läser mellan raderna precis som de läser mej.
Det är förmodligen egenskaper jag inte skulle fått utan mina ärr.
Det finns kanske en mening med att vara både skör och stark.

Det kanske är det som är att vara en hel människa. Hakuna Matata.

Puss/ Asta

Valborg å Första maj.

Vad betyder Valborg för dej?
Vad har ni för traditioner kring denna dag?

Jag har inga egentliga traditioner alls kring Valborg med mej, för mej är det en dag som alla andra.
Jag är från Göteborg ursprungligen och där hade man mer påskbrasor och färre valborgsbrasor.
Som ung tonåring betydde Valborg supa och sen ner till stan och glo på Chalmerskortegen vilket man... eller jag... väl inte var gammal nog/ insatt nog att förstå till fullo.
För er som inte vet är det universitetet Chalmers som gör en bilkortege med händelser som skett under året. 

Egentligen borde man kanske fira?
Livet består av tillräckligt många vardagar som det är.
Jag skulle kunna bygga egna traditioner, inte nödvändigtvis titta på en eld (tänker bara på alla stackars igelkottar som brinner upp) men på något sätt fira in våren.
God mat och tårta. Samla ungarna. Nära vänner. Ge barnbarnen traditioner.
Fast i år blir det ju inte...
Fyra vuxna människor är inte lätta att tvinga hem till morsan på samma dag utan att ens förvarnat innan men kanske till nästa år? Ska försöka komma ihåg det.

I morgon är det 1:a maj. Ett datum som har djupare traditioner och innebörd hos mej.
Arbetarnas dag. En dag för solidaritet, kamp mot orättvisor och sammanhållning.
Årets tema är "jämställdhet" och vi skall förmodligen åka hem till Göteborg och demonstrera.
Margot Wallström talar där. Bara en sån sak.
Väderprognosen säger regn imorgon med men jag hoppas de har fel.
Sol och klarblå himmel önskar jag mej. Lunch på någon uteservering utan att riskera frostskador på ädlare kroppsdelar.

Nu ska jag vila lite middag å läsa en stund. Det är sådant man kan unna sej när man är ledig och regnet piskar mot rutan.
Kaoset här nere i köket lär inte rymma under tiden.

Puss/ Asta

Tankens kraft å nya mantran

Jag tror mycket på tankens kraft och på att upprepa budskap för sej själv och andra för att tillslut göra dem till sanningar och jag har skrivit om det många gånger förut.
Faktum är att det finns studier på att fram för allt flickor och kvinnor håller på med det hela tiden.
Säger till sej själva att de är fula, tjocka, gamla, inte duger.
Förhoppningsvis säger vi det inte rakt ut. Inte "Du är ful" hundratals gånger men vi noterar en grå utväxt här, en valk där, ett tillkortakommande här och tomma tuttar där. Vågen visar på plus och huden känns slapp kring ögonen. Vi äter chokladkakan vi inte tänkt och vi hoppar över en gympass vi planerat och dömer oss själva.
Vi säger det hundratals gånger per dag och till slut har det blivit en sanning.

Tankens kraft och upprepningarnas urgröpning i vårt medvetande är mäktigt.
När vi väl förstått det kan vi... med hårt jobb och mycket träning... använda det till vår fördel.
Jag tycker att jag har kommit en bra bit på vägen.
Jag är medveten och i samma sekund som jag tänker något nedsättande om mej själv reagerar jag oxå på det och korrigerar mej själv.
I perioder går det ganska lätt. I andra stunder faller jag tillbaka.

För några veckor sedan tog jag beslutet att ta det ett steg längre.
Det fick vara nog med att sträva efter att nå under 60 kg sträcket.
Vad är så magiskt med en viss siffra?
Gudarna ska veta att det hänger och dallrar lite överallt på mej och att jag utseendemässigt blivit "äldre" de senaste åren men jag tänker sluta... hör ni det, sluta!!! att hålla på å tjata på mej själv om det.
Just nu jobbar jag istället på att bli förälskad i mej själv och min kropp. Och det går ganska bra!
Den här kroppen har burit de fyra mest fantastiska människor jag känner.
Den här kroppen har under smärtor fött ut dem.
Den här kroppen har producerat världens bästa mat åt dem när de var små, i ungefär 2,5 år har jag ammat dem sammanlagt.
Den här kroppen har varit utsatt för rökning under en väldig massa år, skräpmat, alkohol och stillasittande och den har i princip alltid levererat ändå.
Jag har aldrig varit allvarligt sjuk. Aldrig skadad så att jag brutit något eller fått opereras.
Den här kroppen bär mej varenda eviga dag. Lungor ser bra ut, hjärtat ser starkt ut.
Den är ta me fan fantastisk och den skall inte utsättas för vikthån eller suckar något mer!
Det är slut med att stå upp på vågen varje måndag och tillfälligt glädjas/ sucka besviket.
Slut på att klä sej i för små kläder, låga tajta jeans som skär in och som "ska göra det så jag påminns om hur tjock jag är." Slut på dåligt samvete för att jag stoppar mat i munnen. Slut!
För varje negativ tanke om mej själv, min kropp å mitt utseende så upprepar jag detta.
Mitt nya mantra.

Jag ska bli stark.
Utifrån och in ska jag bli stark.
Samma envetna, upprepande skall användas till detta nu.
Min kropp är fantastisk, jag är stark, jag ska bli starkare.
Inte för att bli snygg, för att hålla, för att hylla denna kropp som dag ut å dag in sliter för mej.

Du är oxå fin!
Å även om det låter som en klyscha så är hälsan absolut allt.
Skönhet är förgängligt. En vikt, en figur, en kondition lika så.
In the end... är hälsan allt.
Var stolt över dej själv!

Puss/ Asta

Snart där.

Jag har lite långledigt. Resten av veckan faktiskt.
Nästa vecka har jag fyra pass kvar på min gamla arbetsplats, sen kommer jag inte tillbaka för än i höst... kanske.

Den 11:e maj börjar jag mitt sommarvikariat på BB.
Jag har inte hunnit bli så där särskilt nervös än, men det kommer, det är jag så gott som säker på.
Jag blir alltid nervös i sådana här situationer.
För jobbet, men kanske än mer... för att bli accepterad, allra helst omtyckt på den nya arbetsplatsen och bland nya kollegor.
Som "icke barnmorska" förstår jag ju att jag är en nödlösning men jag försöker tänka att jag samtidigt har med mej en massa annan kompetens.
Jag vill tro att trots att jag byter inriktning fullständigt, från sjukt till friskt, från gammalt till ungt osv så finns det kunskap och egenskaper jag har nytta av även här. Eller överallt.

Nya människor. Nya grupperingar. Ingen som känner mej.
Det finns något kittlande med det... oxå.
Här kan jag vara den jag vill tänker jag. Göra vilket intryck jag vill.
Ingen känner mej, ingen vet hur jag brukar vara.
Har ni tänkt så någongång?
Å andra sidan tror jag egentligen inte att det är möjligt.
Vi är dom vi är.
I så gott som alla grupperingar jag ingått i som vuxen har jag tagit/ tilldelats samma roll.
En del är den tysta eftertänksamma.
En del är clownen.
En del är gnällspiken.
En del är den som för talan.

Det är vår.
Vitsipporna har nästan blommat över och min favoritblomma... liljekonvaljen... är på gång.
Björkarna är skirt gröna. I vägrenarna växer maskrosor. Det är ljust länge.
Vår och höst är nystart för mej. I år känner jag det extra tydligt.
En förtröstan å längtan.
Det är fint.

Puss/ Asta

Mina nya kärlekar

Äntligen! har jag investerat i ett par nya springskor.
Alltså, att jag bara säger den meningen?!
Klänningar, high heels, toppar, till och med jeans men springskor?!
Mina gamla trotjänare handlade jag vårvintern 2013 när jag tog mina första stapplande löpsteg.
Ja, eller mer lufsade mej fram tio meter i taget innan jag höll på att dö.
Eftersom jag befarande att det var en tillfällig nyck att börja springa... jag har ju aldrig frivilligt rört på mej innan... så investerade jag då lagom.
Inhandlade ett par skor över nätet för en femhundring.
Dem har jag haft sedan dess. Sprungit med två vår-somrar.
Jag tycker de har hållit bra och gjort sitt jobb men nu kändes det mer än dags att byta.

Jag hade bespetsat mej på märket Asics men väl på Intersport när personalen tittat på mina slitna skor och analyserat mej då jag sprang på löpband så visade det sej att denna skon... Adidas supernova glide vad perfekt för mej. Jag har ett neutralt steg.
1395 kr tror jag de kostade och nu när jag vet att löpningen är något jag håller i även om det varken går snabbt eller fort så kändes det som en helt okej investering.
Väldigt sköna och riktigt snygga med.
Tjejen i affären sa dessutom att jag sprang väldigt snyggt, satte ner fötterna bra och det blev jag glad över.
Jag har fortfarande svårt att se mej som någon som springer och i mitt huvud är jag en lat å otränad tjockfia så det stärkte upp mitt löparsjälvförtroende.

Är så glad över mina Supernova. Tror detta kan bli inledningen till en liten förälskelse och känner för att gå ut och springa i detta nu men jag har redan sprungit dagens tur på nästan 8 km och nej... jag är inte typen som springer två gånger på en dag så det får vänta till imorgon.

Inne på Intersport gick jag förbi bikiniavdelningen.
Jag har ju redan köpt årets bikini... en svart med vita prickar... så jag skulle "bara titta."
Då kärade jag ner mej i den här!
Dessutom satt den snyggt på och var inte dyr.
Omöjlig att motstå.
Jag gav mej den som present för att jag är så duktig, har slängt vågen, undviker helspeglar naken och tänker starka tankar om funktion, styrka, hälsa å kraft.
Mitt nya jag.

Puss/ Asta

 

Några enkla ting jag tycker om

Jag är inte speciellt mycket för heminredning.
Det kanske vore annorlunda om maken fick tummen ur med de där renoveringarna någongång för tapeterna från början av -90 talet är inte snygga någonstans.
Möblerna är oxå slitna och malplacerade, soffgrupp å bord för stort för vårt pytte vardagsrum tex.

Köket... köket ÄR underbart... det tycker jag fortfarande trots att det väl nu är 3,5 år gammalt.
Det är ljust, mysigt, funktionellt. Börjar bli lite slitet här å där, ser inte blänkande nytt ut längre men det är fint och där kan jag tycka det är mysigt att pyssla lite.

Men så klart har jag saker å vrår som jag tycker riktigt mycket om.
Inget dyrt å fancy utan jag gillar det av andra anledningar.

Min bokhylla. Köpt begagnad och lite skavd här å där men det är härligt att ha fått plats för pocketböckerna som står i alfabetisk ordning.



Tavlan som jag ärvd av mormor å morfar.
Ingenting värd i reda pengar men massor av affektionsvärde för mej.
Denna tavlan beundrade jag alltid som barn, både för de fina färgerna och den vackra ramen.



Dessa stakarna köpte jag på ett homeparty och jag tycker de är supervackra.
Robusta å enkla. Gör sej fint mot tegelväggen som är kökets absolut bästa detalj.



Ett litet stilleben. :)



Puss/ Asta

Lufsa, jogga, springa, löpa.

Nu har jag kommit i gång med att springa igen.
Jo då så att...
Det är ett svajigt självförtroende.
Tre hyfsade pass på en vecka och jag ser på mej själv som värsta Rocky Balboa. En vecka utan träning och jag är sämre än sämst, en liten värdelös lort.
Så där har jag alltid varit. Minns när jag läste till sjuksköterska och lyckades sätta två pvk'er på rad... Hey, jag var king of the world, två misslyckanden senare var jag så kass att jag lika gärna kunde hoppa av utbildningen för det skulle ändå aldrig gå.

Men nu var det löpning ja.
Denna vecka har jag gjort tre pass. 4km, 7 km och idag 5 km.
Långsammare än ifjol men jag skiter i det. Här ska byggas styrka, inifrån och ut.
Eller kanske snarare utifrån och in.
Benmuskler och flås byggs är en större kvickfix än själen och sinnesron så vi börjar utifrån.
Tid, längd, känsla, pannben, rutin.
Å att knät ska hålla denna gången.
I fjol drog jag på mej vad som i springvärlden kallas för löparknä.
Det kändes som att få en borr inborrad i knät efter 2-3 km.
Si så där för motivationen och lusten.
Än så länge håller knät i år. Jag har inte haft några känningar alls men för säkerhet skull ska jag investera i ett par nya skor. Kanske dessa. Asics.

Egentligen skulle jag vilja ha som mål att bara komma ut.
Lämna runkeepern hemma och skita i hur långt och snabbt det går bara jag faktiskt gör det.
Varken tider eller längder är ändå något att skryta med.
Men för min egen skull behöver jag ha någon form av mål och på något sätt kunna mäta MIN förbättring. Tävlar inte med någon annan.
Jag måste ändå ha i åtanken att jag är medelålders, astmatiker och aldrig har tränat innan jag började lufsa runt för två somrar sedan.
Under veckans pass har det känts bra.
Konditionen i den här bristen på hastigheten håller, åtminstone nu innan gräspollen slår till.
Benstyrkan är det lite sämre med. Jag blir trött i benen. Det är inte så konstigt, har inte sprungit sen i somras.
Pannbenet är nog värst. Jag vill ge upp när det blir motigt. Jag har inte självförtroendet och killerinstinkten i mej riktigt att driva på trötta lårmuskler. Men det måste ju få vara lite jobbigt om man ska bli bättre. Eller hur?

Har ni erfaringar några råd å tips att ge mej på vägen? Nån annan nybörjare som hänger på?

Puss/ Asta 

Vad tycks?

 

Maria har halva natten fixat och trixat med en ny bloggdesign åt mej.
Hon är kreativ och hängiven det här med bloggdesign. 
Det är inte lätt att sitta på olika håll och ge/ ta instruktioner via en chatt men vi känner varann ganska väl så hon vet relativt väl vem jag är och vad jag vill förmedla.

Jag ville ha en renare blogg. Mer grafisk. Mer kaxig. Den här donnan i frontline liksom starka bilder på mej själv.
Kanske mer synligt politisk då det kanske ändå är huvudtemat bland många här på bloggen, men jag ville även att mina andra sidor skulle komma fram.
Ni vet... mamma, mormor/ farmor, dogueägare, osv.

Bloggen blev inte alls som jag målat upp i mitt huvud men jag gillar den mycket!
Den fångar andra sidor av mej än de som jag initialt ville förmedla.
Den känns lugn å vilsam. En mysig vrå att komma till.

Tror ni att ni kommer att trivas här?

Puss/ Asta

Hyckleriets röst

Lyssnade på ett telefonväkteri på P1 nu när jag var ute och sprang som handlade om invandring och integration. Lyssnarna fick ringa in till tre politiker som representerade Socialdemokraterna, Alliansen och Sverigedemokraterna med sina frågor och funderingar.

Paula Bieler var den som representerade Sd svarade precis som de andra politikerna på såväl kritiska frågor/ invändningar och på dem som uppenbarligen delade hennes åsikter.
Jag kanske ska tacka Paula?!
Det blev min enklaste löptur för i år trots att det var den längsta och jag tror det berodde på allt adrenalin hennes fullkomliga hyckleri och empatilöshet släppte lös.

Bland annat uttalade sej Bieler om syrier som flyr från armén och deserterar från sin militärtjänst istället för att stanna kvar och slåss mot bla IS.
Paula Bieler skulle minsann inte fly om Sverige blev utsatt för krig och utrensning.
Nej nej, Paula Bieler skulle stanna kvar och slåss för sitt land.
Ursäkta min svenska men vad i helvete vet denna 27 åriga kvinna från Västerås om krig?!
Om hur det känns när bomber faller, när ens barn förs bort, ens mamma våldtas på köksbordet framför en?
Hur fan fick hon något tolkningsföreträde i att läxa upp människor som flytt?!

Paula Bieler talar mycket om skyldighet, krav, plikt när det gäller integration.
Sverigedemokraterna vill minska invandringen till ett minimum och bland dem som får stanna skall det finnas hårda krav på att klara tester i svenska språket och i samhällskunskap.
Jag kan hålla med om att språk och en kunskap i hur det nya landet ser ut och är uppbyggt är viktiga frågor men ogillar att det inte förs fram som en möjlighet (som jag är övertygad om att de flesta nya svenskar är sugna på istället för en plikt vi ska kräva.)
Å när vi ändå talar om språk och samhällskunskaper, vore det då inte lämpligt att börja med "de sina", Sd är ju så mycket för att dela upp människor i vi och dom.
Sverigedemokrater som grupp finns i större utsträckning i belastningsregister, dömda för brott än någon annan grupp i Sverige ink "invandrarna."
Sverigedemokraternas svans som kommenterar hatiskt på sociala medier och i kvällstidningarna kommentarsfält har en bedrövlig kunskap i svenska språket.
Hur många av deras egna skulle klara de här testerna och kraven?
Ja, det vet vi inte men var och en är fri att gissa.

Paula Bieler skulle inte fly om Sverige hamnade i krig.
Men OM hon skulle göra det så uttryckte hon i telefonväkteriet att hon skulle inse att hon var en belastning för det nya landet, hon skulle göra allt hon kunde för att integrera sej.
Låt oss hoppas att Paula slipper fly till ska vi säga Iran. För i så fall skulle hon självklart gå i slöja, även på släktträffar där män visade sej och hon skulle inte köra bil. Hon skulle verkligen inte sätta sina barn i internationell skola utan i en byskola där det enligt kulturen är okej för läraren att prygla barnen. Hon skulle fira ramadan och inte jul osv.

Alltså, det är sånt skitsnack!
Bieler klarar ju inte ens av att integreras i sitt eget land, landet där hon är född och uppvuxen.
Sverige är en solidarisk stormakt med stort, brett folkligt stöd för en generös flyktingpolitik,
Vi har traditioner åtminstone sedan andra världskriget av att ta emot människor som flyr.
I vår senaste stora flyktingvåg på -90 talet när massor av människor kom från Balkan har vi lyckats strålande och det är människor som idag bidrar till vår generella välfärd.
Sverige har ingen tradition av "Vi och Dom tänk." Dryga 80% tycker att Bieler och Sverigedemokraterna snackar skit.
Integrera dej Paula Bieler!

Puss/ Asta

En presentation av Astas blogg för den som är ny här.

Mamma. Talar om barn, barnerfarenheter, förlossningar, svårigheter o glädjen med rollen "mamma"

Mormor. Kärlek, stolthet, lycka, hopp, gos, vikt, framsteg

Hustru. Talar om äktenskapet. Om nöd å lust. Om sex och bristande lust. Om gräl och försoning. Familjeterapi. Svärmödrar. Män.

Politiskt intresserad. Politik och ideologier. Historia och framtid. Odlar mitt idolskap för Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Fridolin. Valfrågor. Prioriteringar.

Humanist. Diskuterar HBTQ frågor. Rasism. Strukturer. Skäller över Sverigedemokrater och dess väljare. Hånar Jimmie Åkesson.

Hundägare och Dogue de Bordeauxfantast. Talar hundar, hundspråk. Uppfostran och bristen på den samma. Talar kärlek och att skämma bort.



Dotter. Talar om föräldrar, kärleken till dem och svårigheter vi haft/ har ibland att förstå varann.
Tillkortakommanden. Suckar å gemenskap. Arv. Likhet och olikheter.

Sjuksköterska. Diskuterar sparkrav å frustration. Professionen och stoltheten till yrket. Jobbiga anhöriga, goa patienter. Etiska dilemman. Frustration.

Shopaholicer.  Skor. Känningar. Smink. Fransar. Naglar. Toppar. Kavajer. Allvädersskor.

Löpare. Frossar i tider, antal meter. Gläds åt milen, drömmer och fruktar halvmaror och kanske på sikt maror. Frustration över träningsbrist/ motivation. Lathet. Pepp. Lycka.

Naturintresserad. Berättar om rundor, om havet, om liljekonvalj, röda rönnbär, hur luften känns.
Om kraft och om ork.

Maxi-Yatzyspelare. Kast, slag, sexor och stegar. Vunna matcher.



Hockeyflicka. Diskuterar SHL, spelare, drömmar SM och VM. Bra värvningar å värdelösa värvningar. Målvakter och supportrar.

Greklandsälskare. Pratar om resor jag gjort å resor jag vill göra, resminnen på gott å ont.
Hotell, krav på en semester. situationen i Grekland, badtemperaturer

Bloggare. Inlägg, kommentarer, läsare. Ris, ros och diskussioner.

Välkomna gamla som nya läsare.

Puss/ Asta

Solen skiner, låt oss prata om döden.

Jag tänker på det här med att sakna de nära som har dött.
De flesta av oss har väl varit med om det, att någon nära anhörig, släkting eller vän gått vidare.
Om döden vet vi ingenting. Vi kan bara tro olika.
Några av oss föreställer oss döden som slutet. Andra som en början på något nytt.
Några av oss känner att vi förlorat den nära för alltid. Andra hyser hopp om att ses igen.
Ju äldre vi blir desto fler gånger kommer vi få vara med om det där.
Att begrava någon vi älskat.

Min farmor och farfar är döda. Ingen av dem stod jag nära, jag kände dem knappt ens och jag tänker bara flyktigt på dem ibland för att de påminner om någon/något annat.
Att pappa är lik farfar eller att KOL som farmor hade är en vidrig sjukdom.

Jag har mist min gammelmorfar och min gammelmormor.
De dog när jag var ung vuxen. Jag hade barnen men inte riktigt vett att uppskatta det där med generationsklyftor. De var människor jag tyckt om men som var gamla och det var tidens gång.
Jag tänker mer och mer på dem. På dem och på lyckliga barndomsminnen som är förknippade med dom.

Jag har mist min svärfar. En svärfar jag inte träffade särskilt ofta men som jag från första stund stod nära. Han var alkoholiserad och burdus men trots alla skillnader mellan oss så var vi på något sätt samma barns själar om ni förstår vad jag menar.
Han bodde hos oss ett år när jag å maken precis flyttat hemifrån och äldsta flickan var liten och det skapade oxå band. Vi hade en riktig relation där vi tjafsade, grälade, kramades och skrattade.
Jag tänker ofta på honom.

Min mormor och morfar är döda. Mormor och morfar som på många sätt var som mina föräldrar.
Jag är uppvuxen där under långa perioder och det var oxå dom som på ont och gott uppförde sej som mina föräldrar. Som bannade, tjatade, la sej i men som oxå fanns där och erbjöd hjälp. Praktiskt så väl som ekonomisk. Nu utnyttjade jag sällan det men jag visste att den fanns.
Morfar var dement många år innan han dog. Sista åren så pass dement att han inte visste vem jag var och bara blängde på mej. Jag som i hela mitt liv varit "morfars flicka."
När han dog så sörjde jag inte. Sorgen hade jag redan klarat av när han försvann från mej i sitt minne och i sin riktiga personlighet.
Mormor och jag hade en mer komplicerad relation. Hon var ofta arg, bitter, ledsen på mej.
Hon tyckte att jag inte hörde av mej tillräckligt och jag i min tur tyckte att hon allt för mycket ältade och var bitter. Sög upp alla andras elände och gjorde det till sitt.
Men hon var så mycket mer. Hon var den samlande punkten och den stora matriarkalen i vår släkt.
Hon klappade mej på kinden på ett alldeles särskilt sätt och hon var alltid "större", jag fick vara liten.
Trots att jag har kvar mina föräldrar och älskar dem fyller de ingen egentlig föräldraroll och jag kände mej föräldralös när hon dog.
Mormor saknar jag nästan dagligen i mitt liv.

Lena. Min nära vän som gick bort alldeles för tidigt i cancer.
Vi spenderade massor av tid ihop medan hon var sjuk och vi hann tala om allt.
Ingenting var osagt.
Jag vill inte skriva så mycket mer för jag vet att hennes anhöriga tagit illa vid sej när jag berättat om sorgen efter henne på bloggen så jag får respektera det.
Men vi hade en alldeles speciell relation hon och jag och på hennes begravning trodde jag... bokstavligen... att jag skulle bli galen av sorg.
Hon finns med mej i tanken ofta ofta.

Å så Märta då.
Min största förlust. Den svåraste av sorger.
Många tycker nog att det är märkligt. Hon var en hund och jag har mist älskade husdjur innan.
Men Märta var mer än en hund, mer än min första Dogue de Bordeaux.
Hon var min bästa vän. Mitt ankare i livet. Hon var mitt väst och mitt öst och när hon dog precis så som jag bett om att hon skulle få göra (snabbt, här hemma, i min famn) så tappade jag fotfästet av sorg och vilsenhet.
Sorgen har förändrats. Den är inte lika vass och elak längre men den är med mej jämt.
Jag saknar Märtas vänskap, trygghet och ordlösa kommunikation varje dag.

Jag vet inte vad jag tror om döden och om möjligheten att få återförenas med dem vi älskat.
Det varierar. Vissa dagar tror jag på det stora slutet, andra dagar på någon slags fortsättning.
Vi talar så lite om döden, skjuter den framför oss.
Det är märkligt, döden är ju det enda vi säkert vet.
Att vi ska dö och att livet är oberäkneligt som satan.
Döden kan hämta oss om femtio år eller i eftermiddag. Vi vet inte.

Jag har försökt köpslå med en Gud jag inte är säker på finns många gånger.
Jag har sagt att jag kan ta vad som helt, pest å kolera på samma gång, bara jag slipper begrava barn eller barnbarn.
Livet eller Gud lämnar inga sådana garantier men DET är det enda som jag är riktigt, riktigt rädd för.
Resten löser sej nog av sej självt.

Tänker du på döden? Hur då? Varför inte?

Puss/ Asta

Nu

Rätten att söka asyl slås fast av de mänskliga rättigheterna enligt såväl FN som EU stadgar.
Det är en självklarhet egentligen men jag vill ändå att ni läser den meningen en gång till.
Alltså... Rätten att söka asyl slås fast av de mänskliga rättigheterna enligt så väl FN som EU stadgar.

Vi har alla en gång bestått av den där härdsmältan från två könsceller som slås samman och sedan i rasande fart börjar sin utveckling mot att bli människa.
Några av oss hade turen att födas i fria demokratiska länder där det råder fred.
Andra hade inte riktigt samma tur.
Ingen människa har förtjänat sitt öde, varken de lyckosamma eller de andra.
Livets tombola avgjorde.

Ingen människa är illegal.
Att söka trygghet för sej och sin familj, att fly undan krig, bomber, tortyr och fängslanden är varje människas rättighet.
2015 är ännu ett mörkt år för mänskligheten med oändligt många krig och oroshärdar.
Inte sedan Andra världskriget har så många människor varit på flykt.
De allra flesta flyr till sitt närområde. De är flyktingar inom sitt land eller i grannländerna.
Redan fattiga länder får ta emot enorma mängder med flyktingar.
Flyktingar som får bo i läger där svält, kyla, smittor och sjukdomar härjar.
Inte för en kort tid utan år in och år ut.

Så människor ger sej ut på havet med sjöodugliga båtar. De har sålt allt de äger och har för att köpa sej dyra biljetter av flyktingsmugglare som tjänar pengar på andra människors skräck och desperation.
De flyr trots att de vet att risken att dö är stor. De flyr för att de är ännu räddare för att stanna.
För att den rangliga båten åtminstone utlovar någon form av hopp. Det sista de kan uppbringa.
14000 människor dog på detta vis förra året.
Här om veckan var siffran över drunknande på Medelhavet 1600 personer hittills i år.
Men sedan kom den här veckan. En vecka där det rapporteras om mellan 800-1000 döda.
Det är fler än offren efter Estoniakatastrofen. En katastrof vi talar om än idag.

En del är bara rasister/ egoister/ dumma i huvudet/ allmänt onda och vill därför inte ha någonting som helst att göra med alla dessa flyktingar som dör på havet.
Andra framför relevanta farhågor kring att fler och regelbundna räddningsinsatser skulle locka fler flyktingar ut på sjöodugliga båtar. Den risken finns.
Å andra sidan har man inte kunnat se någon minskning av flykingbåtarna sedan Mare nostrum (Italienska räddningsinsatsen) avslutades.
Frågan är vad vi har för val?
Skall vi fortsätta strunta i att människor drunknar?
Jag är stolt över att Stefan Löfven idag meddelar att Sverige skickar fartyg och flyg för att hjälpa till.

Rätten att söka asyl slås fast av FN och EU. Men Fort Europa är dödligt farligt att söka sej till.
Detta måste förändras och det måste förändras nu.
EU måste enas å det kvickaste och se till att unionens länder tar sitt ansvar, ett ansvar som inte enbart kan ligga på Sverige och Tyskland.
Möjligheten av söka asyl och få sin sak prövad måste inrättas på plats. I flyktingläger och på ambassader. Desperata människor vänder sej till giriga flyktingsmugglare för att de inte har något val.
Det måste förändras.

Nu!

Puss/ Asta

Vad kul att ni tycker så mycket

Skrev ett inlägg här om dagen kring föräldraskap då och nu samt kring det relativt nya ordet "egentid" när man har små barn å där tyckte ni till. Kul! Det är inte så ofta det blir diskussioner i kommentarsfältet och det kan jag sakna.

Jag har här valt ut två kommentarer... 

Jag tänker, angående egentid, att en skillnad på dagens och gårdagens föräldrar är att man är engagerad på ett annat sätt idag. Då tänker jag på barn från något år och upp. Jag och de småbarnsföräldrar jag känner har väldigt höga krav på oss själva. Vi vill vara intresserade och engagerade. Vi sitter med våra barn när de leker, tittar på tv, vilar. Vi frågar, är nyfikna och visar vår uppmärksamhet. Vi vill inte att barnet ska konkurrera med något annat, vi vill vara 100% närvarande. Kanske på ett annat sätt än för 20 år sen. Där med ökar behovet av EGENTID. För vissa komma ut på stan i klackar. För mig räcker det att få sitta ifred i soffan en timme. "Spring och lek medan mamma..." finns inte riktigt. Gott och ont med nu och då... det är på olika sätt. En tanke. Kram din Emelie.

Intressant ämne! Jag hade svårt att förstå att någon ville vara utan sitt barn för tjugo år sedan, när jag själv hade småbarn, och jag har svårt att förstå det i dag. Och jag håller inte alls med Anonym ovan. Jag tror att vi var mer närvarande med våra barn för tjugo år sedan än vad många föräldrar är i dag - att döma av hur många som är uppkopplade i dag. Det var inte vi, utan barnen fick odelad uppmärksamhet. Men sedan tror jag också att det varierar mer mellan individer än mellan generationer. Och mellan klasser. Jag, som har en hel del kompisar i överklassen, kan bara konstatera att det anses jättekonstigt att inte lämna bort sina barn bland dem!Emma.

En sak som jag fastnade för i ert tyckande var det här med närvaro.
Emelie skrev att dagens föräldrar är närvarande på ett annat sätt, att de ständigt lyssnar/ frågar/ pratar med barnet medan Emma skrev att hon upplevde sin tids föräldraskap som mer närvarande då vi inte satt å häckade i smartphones dagarna i enda.
Jag kan hålla med båda och samtidigt se att det fanns (såklart) individuella skillnader då som nu.

Som jag skrev i inlägget så har jag i mångt och mycket ändrat uppfattning sedan jag själv var småbarnsmamma. Tiderna förändras och vi med dem. Förhoppningsvis blir vi en smula klokare och ödmjukare med åren och sedan går allt i cykler.
Är övertygad om att dagens småbarnsföräldrar kommer kritiseras och debatteras när deras telningar växer upp.

När jag som sjuttonåring blev mamma för första gången så hade jag aldrig hållit i en bebis.
Jag hade inga småbarn omkring mej och jag hade en mamma och en mormor som kom med idéer som kändes vansinnigt främmande utifrån min känsla kring hur jag ville möta detta lilla nya liv.
Jag läste Anna Wahlgrens "Barnaboken."
Redan på den tiden, alltså sent -80 tal så ifrågasatte jag mycket av det hon skrev.
Allting passade inte mej. "Sova hela natten" tekniken kändes näst intill som barnmisshandel för mej som instinktivt ville samsova tex.
Men framför allt två av hennes teorier tog jag till mej.
Att ge ett spädbarn mat, mer mat och ännu mera mat. Hon beskrev det nyfödda barnet som en utomjording som inte talade vårt språk eller alls förstod vår kultur. Det var livrädd för att bli övergivet och att svälta ihjäl och därför skrek det.
Svaret skulle därför bli... och helst innan frågan var ställd... jag finns här, jag tar hand om dej, du sla få mat.
Så! Jag ammade och bar, ammade och bar, ammade och bar.
Och tror fortfarande fullt och fast på att så skapas trygga bebisar.
Det andra som hon sa som verkligen fastnade var att människor (och barn hör så vitt jag vet dit) har ett behov som är högre och viktigare än att bli älskade, ETT behov och det är att få tillhöra.
Att vara en del av flocken. Att få känna att jag behövs. Utan mej fungerar den här familjen sämre eller inte alls. Jag har min plats här.

Jag har alltid föraktat ordet kvalitetstid när det kommer till föräldraskap.
Lika lite som ungar behöver sina föräldrar som kompisar behöver de kvalitetstid av sin mamma o pappa.
Barn behöver kvantitetstid. Att få vara med. Omkring. Mycket. På allt.
Så jo, jag får hålla med Emelie som kommenterade att på min tid så fanns man inte alltid vid sidan av sitt barn ständigt lyssnande, inkännande, bejakande utan barnet levde med och vid sidan om.
Självklart tycker jag att barn ska bli lyssnade på och bemötta med respekt men de måste oxå kunna leka själva eller med andra barn, ta ett nej, stöta på patrull.
För jag tror att man kan bli lyssnad på FÖR mycket. Jag tror att en människa som får inbilla sej att "jag är universums mitt" för mycket stöter på patrull i mötet med annat småfolk som lärt sej precis samma sak.
Så jo, rätt ofta fikade jag med väninnor eller städade eller läste en bok medan ungen gjorde nåt annat.
Och kanske är det därför, som Emelie spekulerar i, som jag inte hade samma behov av egentid.

Spännande diskussion. Å alltid lär vi oss något av varandra över generationsgränserna.
Slutligen kan vi nog enas om att alla föräldrar gör så gott de kan utifrån sina egna resurser och det dom tror är bäst. De flesta ungar klarar sej fint trots ett eller annat misstag eller övertramp från föräldern. Å imorgon kommer det vi tänkt idag vara fel igen. 
Vad tänker du?

Puss/ Asta

När Varberg blev riksnyhet

Här om dagen hamnade min lilla grannstad plötsligt i fokus på ett inte allt för smickrande vis.
En gymnasieskola hade bjudit in allmänheten till en föreläsning om nazismen där den 93 åriga författaren och förintelseöverlevaren Mietek Grocher talade.
Plötsligt kommer ett gäng nynazister in. Tysta och väldisciplinerade marscherar de in och sätter sej sedan i publiken som de även fotograferar.
En orolig stämning följde bland publiken.
Polis tillkallades men så länge nazisterna var tysta och inte störde(?) kunde de stanna kvar.
Andreas Eriksson som var yttre befäl hos polisen sägen till Hallands Nyheter att "Det fanns en aura kring de här personerna som inte var så vänlig."
Senare stoltserades det på Nazistiska svenska motståndsrörelsens sajt om aktionen.  
Alltså.
Jag blir så ledsen. Det kommer så nära när det sker "hemma", i en skola man känner till, där elever går som jag känner, i en stad där jag är nästan dagligen.

För några år sedan hade jag kanske blivit lika bestört men jag hade förmodligen avfärdat dem som ett gäng vilsna själar, idioter till skitungar.
Men någonting... eller rätt mycket... har förändrats med Sverige senaste åren.
Det är inte den första styrkeuppvisningen från nazisthåll vi sett. De dyker numera upp lite varstans.
Håller egna demonstrationer och möten, stör och bråkar på andras. Vi minns Kärrtorp i slutet av 2013 tex.
Det känns inte längre självklart att ta med sej barnen på en antirasistmanifestation.

Jag håller Sverigedemokraterna som ansvariga för en stor del av den mer synliga nazismen och aggressiva rasismen. Jag håller Sd's väljare, som må hända värjer sej mot nazism, som skyldiga.
Väljarna har släppt in ett rasistiskt och fascistiskt parti in i demokratins absoluta finrum.
De har öppnat dörrar till söndagsintervjuer, morgonsoffor och debattprogram.
Sverigedemokraternas företrädare har fått oändligt med massmedial uppmärksamhet och flyktingfrågan har debatterats helt orimligt mycket.
Så mycket att den öppna rasismen nu blivit rumsren i vårt land.
Det är idag okej att säga saker i offentligheten vare sej det är i tv eller i ett personalrum på en medicinklinik på en mindre ort i väst Sverige.
Om muslimer. Om tiggarna från Rumänien. Om slöjan. Om att de aldrig kan bli svenska.
Om att vi inte kan vara hela världens socialkontor. Om att de ta me fan måste anpassa sej.
Det är okej att springa till sin chef att gnälla om att en kollega har en t-shirt med texten "SD=rasism" i fikarummet... och att få gehör för det!

Denna normalisering av Sverigedemokraterna och av detta ständiga "ifrågasättande" av religioner, kulturer och den mänskliga rättigheten till att söka asyl har sparkat upp dörrarna för de mer hårdföra grabbarna som pratar med större bokstäver och struntar i Sd's inbäddningar.
Hade inte Sverigedemokraterna inbjudits av väljarna till att husera i riksdagens kammare hade dessa mörkerkrafter fortfarande suttit marginaliserade och tryckt i sina gömmor.
Nazistiska svenska motståndsrörelsen vet detta likaväl som Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson gick med i partiet på den tiden de fortfarande heilade på sina möten.
Nollvisionen är ingenting annat än ett spel för gallerierna. Gräsrötter och upprorsmakare sparkas ut samtidigt som företrädare för partiledningen som gjort/ sagt samma sak sitter kvar.
Den som röstar på Sverigedemokraterna ÄR antingen rasist... eller dum i huvudet på riktigt, något annat alternativ finns inte.
Just nu står muslimerna i skottgluggen för Sverigedemokraternas väljare.
Det är muslimerna som är hotet mot vår civilisation med sin kvinnosyn och sin förkärlek till terrorism.
Men detta är bara för nu. Fortsätter Sd växa så kommer de inte ha särskilt mycket till övers för kristna från "Långtbortistan" heller.
Å knappast för oss vänstervridna, Pk drivna kulturivrare heller.
Eller för homosexuella. Eller för kvinnor som tror sej kunna fatta självständiga beslut.

Sverigedemokraterna tycks fortsätta växa hur fan vi andra än hanterar dem.
Varesej vi tar debatten eller försöker tiga ihjäl dem.
Hur mycket de än gör bort sej för öppen ridå.
Tusentals av aggressiva fotsoldater svär, hotar, hänger ut och hatar på sociala medier och i kommentarsfält till kvällstidningarna. Men Sd växer.
Jag vet inte hur eller varför.
Jag har ingen bot eller mediicn mot varesej rasism eller dumhet.
Jag vet bara att jag inte står ut med mej själv om jag håller tyst.
Som jag skrev på facebook till en vän där... Jag måste åtminstone kunna stå rakryggad och säga till mina barnbarn att jag slog tillbaka. Varje gång.

Hur tycker du Sverigedemokraterna skall hanteras?

Puss/ Asta

Föräldraskap nu och då

Föräldraskap då och nu.
Alltså trots att jag är "ung förälder" och någorlunda "ung mormor" så har mycket mer hänt inom barnuppfostrarsfären och synen på ungar än vad jag någonsin kunde gissa när jag generationskrockade med min mormor i synen på barn som nykläckt mamma.
Tiden går, vatten rinner under broarna och samhället förändras.
Jag har ändrat mej i kolossalt många frågor kring barn sedan jag fick barnbarn.
Jag tänker mycket på olika frågor kring barnuppfostran som jag inte ens reflekterade över när jag var småbarnsmamma.
Å det är väl fint så. Hela livet är ett lärande. Stagnerar man är man död. Eller i allafall en tråkigare människa.

Men inom vissa frågor vet jag inte riktigt vad jag tycker.
Jag kan reagera starkt mot ett förhållningssätt som inte var vanligt på min tid, eller åtminstone inte i mitt föräldraskap men sen när jag bryter ner det och ska argumentera mot det vet jag inte riktigt vad jag tycker, eller varför.

Cissi Wallin skriver om ensamtid. Om att få sätta på sej partyfejjan, glamskorna och lämna typ nykläckt bebis till morföräldrar medan hon och mannen går på lokal och dricker sprit.
Hon menar att om hon är en lycklig förälder så blir hon en bättre mamma.
Det här med "egentid" är ett relativt nytt påfund.
Själv hade jag inga ivriga mor å farföräldrar som stod med armarna öppna och ville vara barnvakter.
Inga andra heller.
Min make jobbade borta mycket och jag var ensam med barnen långa stunder.
Säkert tyckte jag att det var jobbigt ibland men just att inte få ensamtid var aldrig något jag sörjde.
Det fanns inte på kartan.

När barnen var bebisar så ville jag vara nära dem alltid. 24/7 som man säger på modern svenska.
Behovet att få vara ifred från den lilla krabaten fanns inte, tvärtom, jag ville helst ha dem under huden.
Jag bar dem alltid. Sov tätt ihop med dem alltid. Var inom hörhåll alltid.
Fullt och fast trodde jag på anknytningspsykologin. Den lilla människans behov av sina föräldrar och ffa sin mamma.
Även dagens psykologer säger så vitt jag vet att små barn inte ska lämnas längre stunder.
Jag vet separerade föräldrar där de turas om att ha barn kring året-ett å ett halvt, varannan dag för att små barn inte rekommenderas att vara ifrån sin förälder en hel vecka. Å då talar vi om när de är år.
Jag säger inte att jag var en bättre förälder än Cissi Wallin och många andra av dagens föräldrar.
Jag tänkte annorlunda och nu vet jag inte vad jag tycker...

Sedan beror det så klart på.
Noah som bor här med oss ser ju såklart på mej och sin morfar som sin familj.
Vi är inte hans föräldrar men han är fullständigt trygg med oss då vi burit, matat, tröstat, bytt blöja sedan han kom hem från BB. Honom skulle jag säkert utan risk kunna passa något dygn eller två men sedan... jag vet inte.
Ängla däremot har jag ett mer vanligt mormorförhållande till och hon skulle säkert bli förtvivlad på några dygn utan sina föräldrar. I synnerhet när hon var i Noahs ålder. Hon känner mej, vet vem jag är men för henne är jag inte familj.

Vad tänker du om ensamtid och när barn är stora nog att lämnas över natten eller för en vecka?
Är egentid en rättighet och något att sträva efter när man har små barn?
Ska barnen eller föräldrarna anpassa sej? Vems behov väger tyngst?
Ja, jag undrar på riktigt för det där med glada, nöjda föräldrar som dessutom får rå om sin relation är inte kattpiss heller.

Ett år sedan

För ett år sedan idag satt jag och Mini här i köket och drack te.
Det var skärtorsdag då och Mini var 8 dagar från beräknad förlossning.
Hon hade ont i ryggen, kunde inte sova för det tryckte överallt, hon var allmänt less på att vara gravid och jag tänkte i mitt stilla sinne att du har säkert två kanske tre veckor kvar.
Vi pratade om vad jag prövat för att sätta igång förlossningar och vi googlade tips.
Ricinolja, sista samlaget (färdknäppen), gå i trappor, ta lavemang och annat.
Rätt sent satt vi där med vårt te och pratade.

Någon timma senare väcker hon mej och säger att värkarna startat.
Hon beskrev hur det kändes och hur tätt (otätt) de kom och jag avfärdade det som förvärkar och somnade om.
Efter ytterligare några timmar väcker hon mej igen, säger att värkarna är regelbundna och att de åker upp till förlossningen.
Sen var det svårt att sova...

Vid ett tiden på eftermiddagen dagen därpå såg den här prinsen dagens ljus.
Jag var på förlossningen och kikade på honom när han bara var någon dryg timma gammal och sedan igen innan jag åkte hem från jobbet.
En liten liten knodd med mörkt hår och lik sin mamma.
Där å då, när jag höll honom i famnen och han sög tag i läpp så visste jag att denna gossen kommer jag att älska mer än någon annan man i hela världen om jag så blir hundra år.

Detta år har varit ett privilegium som är få förunnat.
Att se denna lilla gosse utvecklas och växa och att ha denna ständiga närvaro tillsammans.
Jag saknar honom när jag åker och handlar. Eller om jag vilat middag.
Vårt liv har förändrats.
Vi har fått plocka bort från hyllor. Barnsäkra lådor och skåp. Trampa i kladdig gröt och få vassa legobitar i hålfoten. Vi har fått montera en trappgrind. Det är sällan tyst.
Men jag älskar varje dag!

Att vara mormor är det bästa jag gjort/ fått i livet.
Överlägset. Outstanding.
Inga prylar, resor, passioner i världen slår det.
Denna kravlösa kärlek.

Imorgon fyller Noah 1 år.
Det ska vi fira med den allra närmaste delen av familjen.
Jag skiter i hur det blir med mat och annat, prio ett imorgon är att lillkillen ska ha en härlig dag.
Goa Noah. Mommo älskar dej. Till månen och tillbaka igen. För alltid. 

Puss/ Asta

Är hämnden ljuv?

Det pratades på radion om att "Hämnden är ljuv."
Ett välbekant talesätt som jag började fundera över.
Är den verkligen det? Ljuv?
Å jag funderade på, har jag någonsin hämnats? Och har det i så fall varit ljuvt?

Jag kan faktiskt inte komma på nåt.
Visst har jag svarat på aggression med aggression.
Och visst har jag ignorerat den som ignorerat.
Mina föräldrar ansträngde sej si så där under min barndom, jag engagerar mej si så där i dom nu.
Men det är ingen hämnd. Det är ett resultat.

Som barn hämnades jag på min bror ibland.
Hans lismande och skvallrande för mamma vilket resulterade i att jag åkte på mej en utskällning eller en örfil hämnades jag genom att tex lura både mamma och honom att han var sängvätare.
Efter att han somnat, medan mamma satt i duschen så kissade jag i en burk och hällde i hans säng.
Oj vad han fick bannor och skämdes och jo... lite nöjd var jag nog.
Men som vuxen kan jag inte minnas att jag hämnats.

Finns det någon jag skulle vilja hämnas på?
Nej, jag känner faktiskt inte så.
Visst finns det människor som gjort mej illa på riktigt för länge sedan men att söka upp dem känner jag inget behov av. Jag har gått vidare, jag har ärr och jag föraktar, men där stannar det lixom.
Den person jag har allra mest anledning att hämnas på har karma redan slagit till marken.
Hon är en spillra till människa.
Jag känner inte någon empati. Inte tillstymmelse till sympati. men inte heller någon lust att tillfoga henne ytterligare skada.

Hur tänker du om hämnd?
Har du det i dej och i så fall, är den verkligen ljuv?

Puss/ Asta

Samma klot

För många år sedan såg jag en dokumentär där en scen bet sej fast i mitt inre så hårt att jag inte kan sluta tänka på den.
Det var en dokumentär om Afghanistan och fattiga människor som levde på opiumodling och bodde i tält.
Minns inte så mycket mer än att de satt där i sina skitiga trasiga kläder och rökte opium och kvinnorna blåste in rök i de små barnens munnar.
Det var så fasansfullt att se att bilderna kommer tillbaka till mej om å om igen hur gärna jag än vill glömma och förtränga.
Hur kan man göra så? Tvinga i sina egna små barn narkotika?

Det är en värld så olik vår. Det är rent ofattbart att vi lever på samma klot, tillhör samma art, men har så olika liv och så olika förutsättningar.
Standarden och förnuftet (bildningen kanske är ett bättre ord) är flera hundra år efter vår civilisation.
Häst å vagn, åkrar som plöjs för hand, fattigdom, ett straffsystem med öga för öga tand för tand.
Fattigdom, elände och en obefintlig infrastruktur och skolväsen.
På samma klot.
Här i Sverige äter gravida inte viss sorts fisk, inte för mycket lakrits, inte vissa ostar eller charkuterivaror. Det dricks sparsamt med kaffe och absolut ingen alkohol.
Vi tänker genus, vi lyssnar till barnet, vi förstår att respektera även små viljor.
Å där... blåsa opium i munnen på de små.
Samma klot.

Som sagt, jag har tänkt så mycket på denna scen som jag så förtvivlat önskar att jag aldrig hade sett.
Det känns som ett elände jag inte vill veta om, för tungt för att bära trots att jag bor många hundra mil därifrån.
Men människor lever där. Inte för att de valt eller förtjänat det utan för att ödets lott blev sådant.
Att blåsa opium i sitt barns mun görs inte av elakhet. Det vill och kan jag inte tro.
Det lindrar antagligen hunger, håller barnen lugna så de vuxna kan arbeta eller vila efter ett tungt utfört arbete.
Å sen okunskapen, insikten i hur farligt det är och vad de gör mot sina barn.

Det är fattigdomen och orättvisan som skall förbannas.
Samma klot.

Puss/ Asta

Shoppingterapi

Så kom shoppinglusten tillbaka med besked.
Var på Kullens skor här, förr i världen minns jag det som ett ganska ohippt ställe med billiga lite omoderna skor, numera har de allt från lågprismärken till kvalitetsmärken och personalen är den trevligaste jag någonsin mött. Så jäkla serviceminded och rara.
Jag skulle köpa 1 års present till Noah, ett par första lära gå skor och det blev ett par svarta Kavat med röda detaljer. 
Själv skulle jag inget ha. Jag har ju förövrigt redan handlat två par vår/ sommarskor i år och låg inte precis på back innan heller men vad gör man när man blir förälskad?!
Köpte dessa som är på bild ovan. De ser mindre pråliga ut än på bilden och är så jäkla sköna.
Jag vill leva och dö i dessa sandaler från Rieker, ett märke jag är svag för liksom Ecco och Tamaris.
Alltid bra kvalitet.

Sen drog vi vidare till Varberg.
Jag ville in på Indiska och kolla in den där klänningen i några inlägg nedan med fickor på.
Provade den, den var söt men ingen hallelujafeeling.
Var på vippen att köpa den ändå men gick tillbaka in i provrummet och provade den enklare och bara hälften så dyra Gaho, se bild nedan som kändes mer "jag."
Den förstprovade måste strykas och var väl vid. Denna kommer bli en sån där som man kan ha jämt.
Över bikinin på väg till stranden, med mina fina sandaler till jobbet eller med ett par högklackade på uteserveringen.
Har... förvisso... en hel del klänningar men mer lite stramare/ ärtigare finklänningar.
Denna enkla kommer bli rejält använd i sommar. Så himla söt bak med där den hålls ihop av ett band och rynkar sej.
Mini köpte sej en blus och lite kläder till Noah och jag köpte ytterligare ett paket till lilla födelsedagskillen.
Sen styrde vi kosan hem igen. Fattigare men nöjda.

Å imorgon är jag oxå leeedig!

Puss/ Asta

Svaret på era grubblerier

Då så, ska ni få svaret.
Hoppas nu inte ni legat sömnlösa och grubblat er fördärvade på vilket av påståendena som var falska.
Det har varit roligt att läsa era gissningar, särskilt ni som spekulerat och skrivit hur ni har tänkt.


1.) Jag har powerwalkat mitt i vintern iförd kängor, jacka, långkjol och utan trosor.
SANT. Anledningen till min nakna nederdel var nåt så sexigt som svamp i det allra heligaste.
Det har jag haft många gånger men aldrig så vidrigt som denna. Det var som att ha en apelsin mellan benen, färgen var som hallonbåtar och det kliade/ sved jävlar! Här bet varken Pevaryl eller yoghurt.
En kollega som kom med buss tog med sej Diflucan och iförd mundering ovan ilade mina ben så fort jag förmådde en vinterkväll upp till busshållplatsen där räddningen langades över.

2.) Jag har blivit full å somnat på ett jobbrelaterat krismöte.
SANT. Ja, fast lite tilltwistat. Vi skulle ha informell träff hemma hos en kollega för att diskutera hur vi skulle agera i ett eventuellt minimyteri. Det skulle ske under lättsammare former med lite mat å medhavd dryck.
Själv hade jag jobbat natt, sovit två timmar och inte ätit när jag slöt upp. En öl och 1½ glas vin senare hängde jag med huvudet i en toaholk och somnade sedan på soffan mitt i diskussionen.
Å ja, jag fick höra det.

3.) Jag har med min blotta uppenbarelse fått en hund att bli så rädd att han kissade ner sej.
SANT. Min första hund Baron höll under en period på med tramsigheterna att bestämma över barnen och i synnerhet över sonen. När jag var över hos grannen hade han trängt in ungen i ett hörn och stod framför honom med blottat garnityr. Sonen lyckades ringa mej.
Min uppsyn när jag kom hem å i två kliv var framme hos hunden var tydligen det mest läskiga han kunde tänka sej. Jag slet tag i nackskinnet på honom och han kissade ner sej. :(


4.) Jag har bevittnat ett samlag på krogen.
SANT. Precis bredvid dansgolvet stod ett ungt par å hånglade. Plötsligt drar han ner hennes trosor, dammar upp henne på en barstol å drar ner byxorna en bit.
Det var länge sen. Vi stirrade, förfärade och fascinerade.
Idag hade jag nog ingripit. Tjejen var rätt full.

5.) Jag har ätit blommor å fått tillbringa natten på en obs avdelning.
SANT. Som barn. Rhododendron. Blev bedövad i hela munnen.
Läkaren ringde giftinformation som inte kände till nåt liknande fall men getter i Belgien hade tydligen ätit samma typ av blomster och blivit som jag... måttligt dåligt.

6.) Jag har haft en fiskmås på huvudet.    
SANT. Det har faktiskt nästan alla som handlat på Torggrillen i Varberg. Måsarna där är gigantiska, intelligenta och helt utan skrupler.

7.) Jag har åkt fast för snatteri på Åhléns.
SANT. Preskriberat. Long time ago.

8.) Jag har prioriterat att städa framför att ringa ambulans när en närstående blev akut sjuk.
SANT. Denna berättelse har långvariga läsare läst säkert flera gånger. Maken och jag var kanske 19 år och jag var som tonåringar mest (eller kanske ytterligare lite korkad) och hade absolut ingen vårderfarenhet. Däremot hade jag ett väldigt stökigt hem.
Maken drabbades av en allergisk reaktion i slutet av en penicillinkur och svullnade upp, blev yr, fick blodtrycksfall, svimmade av... och jag "skulle bara röja lite först"
Han överlevde. Tack å lov.

9.) Jag har simmat bland hajar
SANT. Men nu snackar vi inte vithaj. Var med mina morföräldrar i Portugal och badade i Atlanten. Där fanns haj. Visserligen inte större än nån dm el två men vassa bissingar hade de och ibland bet dom till. Så alltså har jag inte bara simmat bland hajar, jag är hajbiten dessutom.

10.)  Jag har sovit mej igenom ett brandlarm.
SANT. Förr, innan jag plötsligt drabbades av sömnproblem kunde jag somna var som helst, när som helst och sov igenom allt.
En gång brann det i trappuppgången. Brandlarm gick. Brandkåren kom. Spring och rop i trappan.
Jag sov.
Jag har somnat på alla möjliga konstiga ställen ink ett bibliotek och ett provrum.

11.) Jag har delat tågkupé med en förrymd brottsling
SANT. Oxå en historia jag berättat flera gånger här i bloggen.
Det var verkligen tågresan from hell!
Höggravid med Mini, packning och stor hund med mej så hamnar jag initialt på fel tåg hem från Stockholm. Så istället för att åka mot Göteborg åker jag mot Norrköping (eller nåt sånt, minns inte exakt.) Inga pengar å halvt hysteriskt fick jag tillslut kommit på rätt tåg.
In i kupén kom en man som pratade med mej, frågade vart jag skulle, om han fick låna pengar av mej, var väldigt på å obehaglig.
Jag la oxå märke till att tågpersonalen sneglade in i kupén på oss ofta.
När jag, stora magen å hunden ska kliva av följer han med, tar min packning och håller mej under armen, som om vi vore ett par å ett sällskap.
När vi sedan kliver av står polisen där och griper honom på plats.

12.) Jag har klappat en krokodil.
FALSKT. Näää, det har jag inte. Jag tycker de är ascoola djur men de ska inte klappas.

13.) Jag har stått mitt på en parkering å gråtit högljutt.
SANT. Det har jag nog gjort många gånger men den gången jag minns tydligast är när jag lämnat in Märta för livmodersoperationen och de inte visste om hon skulle överleva.
Jag var stark och sammanbiten inne med Märta men när jag kom ut så ställde jag mej bara och stortjöt rakt upp å ner. Minns den ångesten! Fy fan.
Mannen fick leda mej in i bilen, vi åkte raka vägen till systemet, jag köpte en flaska vin och sen drack jag upp den i den långa väntan på att veterinären skulle ringa å meddela dom.
Halv tolv på kvällen/ natten ringde hon och sa att det gått bra, att det var i sista stund, att Märta kissat, gosat med personalen och nu sov.
Ungefär sex månader köpte vi oss där innan hon sedan gick bort.

Allra allra mest impad måste jag säga att jag blev av Cis gissningsresonemang på fb. Så här skrev hon:
"Jag har svårt att INTE tro att allt detta är möjligt! Klappa djur, som är farliga..självklart, du älskar ju djur. Mås på huvudet, absolut möjligt. Det som känns minst som du är 8, att du skulle ha prioriterat städning framför att ringa ambulans, men så kom jag på att jag någonstans känner igen den historien…Så då är det inte den heller.
Möjligen är det simma bland hajar..men det känns också som en möjlighet. Full på ett krismöte..hmmm..Fast visst, en form av desperationshandling. Powerwalk mitt i natten med långkjol och kängor, mycket möjligt. Utan trosor? Kanske lite over the top. Jag säger den! Pw på natten utan trosor. Nej, jag ångrar mig. Det är också möjligt. Jag tycker att alla alternativen ligger nära varandra i någon slags anda av att allt skulle kunna vara du: Orädd, öppen, ärlig, modig..
Jag säger nummer 2 jag också. Näe, jag ångrar mig igen. Klappa krokodil - var skulle det ha skett? På ett terrarium? Knappast. Utomlands - absolut, men har du varit i något land där de har krokodiler? Jag säger den istället. Nr 12."

Du vinner en puss till påsk darling.

Puss/ Asta

Så där lite hudlösare

Jag håller er på halster lite till vad det gäller föregående inlägg.
Bara Nina (fast hon är aldrig bara) har gissat här på bloggen, några fler på facebook å ytterligare några är nyfikna har jag förstått.
In HÄR och gissa med er.

Då har jag jobbat ytterligare en jobbhelg. Det har varit en bra helg men lite för många tidiga morgnar för min smak så jag känner mej rätt sliten.
Jag blir naknare då. Känsligare och mer hudlös när jag är trött.
Inte nödvändigtvis ledsen, bara mer sensitiv för intryck.

Magen är mätt. Där vilar pizza i väntan på nedbrytning.
Ute regnar det. Ett stilla tunt regn. Det ser kallt ut.
Jag lyssnar som så många gånger förr på Winnerbäck och känner hur hans ord fäster i mej.
Jag hör alltid nya saker i välbekanta sångtexter, det väcker alltid nya tankar.
I glaset har jag en liten skvätt... ja, det var allt som fanns... av ett smakrikt mörkrött vin.
Dess arom når upp i mina näsborrar här nu när jag låter fingertopparna dansa fram på tangentbordet.
Runt mej är det kaos. Prylar, disk å tomma coca colaflaskor över allt.
Är lite extra intolerant mot kaoset när jag är trött men orkar varken städa eller skälla.
Jag andas genom näsan och djupt ner i magen, släpper ner axlarna och ignorerar.
Förförs av Lasses röst, sveps med av raderna och musikslingorna.

Imorgon är jag ledig. Fantastiskt.
Jag ska lägga mej tidigt idag å fortsätta mitt långsamma läsande av Gudfadern.
Imorgon ska jag unna mej en blank dag imorgon, ta den som den kommer.

Hur har din helg varit?

Puss/ Asta

Hur väl känner du mej?

Jag har både gamla och nya läsare, både sådana jag känner i den verkliga världen å såna jag aldrig mött. Vem känner mej bäst?
Ett av påståendena nedan är falskt, kan du gissa (eller vet du rent av) vilket?

1.) Jag har powerwalkat mitt i vintern iförd kängor, jacka, långkjol och utan trosor.

2.) Jag har blivit full å somnat på ett jobbrelaterat krismöte.

3.) Jag har med min blotta uppenbarelse fått en hund att bli så rädd att han kissade ner sej.

4.) Jag har bevittnat ett samlag på krogen.

5.) Jag har ätit blommor å fått tillbringa natten på en obs avdelning.

6.) Jag har haft en fiskmås på huvudet.

7.) Jag har åkt fast för snatteri på Åhléns.

8.) Jag har prioriterat att städa framför att ringa ambulans när en närstående blev akut sjuk

9.) Jag har simmat bland hajar

10.)  Jag har sovit mej igenom ett brandlarm.

11.) Jag har delat tågkupé med en förrymd brottsling

12.) Jag har klappat en krokodil.

13.) Jag har stått mitt på en parkering å gråtit högljutt.

Puss/ Asta

Triss från Indiska jag måste kolla upp

Med våren kommer shoppingsuget å då allra mest vad det gäller klänningar och skor.
Det var ett tag sedan jag var på Indiska men dessa godingarna ser fantastiska ut på nätet tycker jag.
Precis som om jag behöver fler klänningar...


Vanja 499 kr, den är grymt söt baktill med synliga knappar. Ser ut att kunna dölja en å annan magvalk oxå. Gillar att den är vardaglig men fin.


Lilybell 249 kr. Omlott smickrar de flesta figurer. Blå är egentligen inte min färg, men man vet inte... tål att prövas.


Indigo 349 kr. Denna såg jag att Louise i Big ass fashion prövat å hon var görfin i den.
Det gjorde att jag fick upp blicken för denna blåsa.
Hoppas inte den är fotsideslång utan mer går till anklarna.

Ingen av klänningarna är ju dock särskilt vårliga.
Har du köpt nån ny klänning?
Vilken av dessa gillade du bäst?

Puss/ Asta

Psst, maken se hit...

... snart fyller jag år och här är min önskelista.


Prickig klänning i -50 talsstil. Länk HÄR. 589 kr. Ps. vill ha underkjol till.



Kosmetisk pigmentering, eyeliner vore schysst. Länk HÄR. 3500 kr.

 
Nya löparskor. Vill helst ha presentkort så jag kan prova ut dem själv men tror jag vill ha ett par Asics. Länk HÄR. Pris mellan 1-2000 kr.


Minigris. Länk till intressant uppfödare HÄR.Pris kring 3000 kr.


Röd cykel typ denna på bilden. Länk HÄR. Pris (host) 6200 kr.

Puss/ Asta ( Din älskade hustru.)

Fixa med sin yta, är det okej?

Bild: Googlad från nätet. Snygga fransar tycker jag. Lagom. 

Idag har jag varit och fyllt på mina fransar.
Efter att ha pysslat med det förra sommaren å sedan pausat hela vintern så är jag så galet glad över att ha börjat igen. Jag trivs... jag ser piggare, snyggare å mer naturlig ut med dem då jag ofta slopar sminket.
Dyrt? Jo vars, det är det ju. När jag först hörde talas om fransförlängning och en kollega hade det så kändes det som galet mycket pengar, 500 spänn var tredje vecka.
Det kan man göra mycket (annat) för.
Mina är ganska naturliga. Jag har varken superlånga eller supertäta men jag tycker det är snyggast men alla ser det inte ens trots rätt många pengar då för en vanlig arbetare.
Jag resonerar som så att jag vill och jag har råd. Punkt.
Förändras något av det så får jag nöja mej med de högst medelmåttiga fransar som jag fick av naturen.
Jag shoppar inte lika mycket/ sliter mindre på miljön och jag skänker bort mer pengar än så till välgörenhet.
Det är mina motiv.

Relativt ofta i kvinnosammanhang... fikarum, bloggar, dammiddagar osv pratas det om diverse korrigeringar av utseendet. Allt ifrån botox och fillers till plastikoperationer.
Jag är splittrad i frågan.
Jag kör med fransförlängning. Hade jag haft råd och inte jobbat inom patientnära arbete så hade jag nog fixat gelénaglar och extensions oxå... men sen?!
Jag tycker att alla ska få göra som de vill. Jag dömer ingen som lyfter tuttar eller fyller igen rynkor, tvärtom är jag lite lätt avundsjuk och nyfiken.
Men för egen del...
Jag har fyra barn. Jag har som så många andra mammor klantat mej å klagat över vikt å valkar när de var små men jag har ändå haft som intention att lära dem att man duger som man är, att det är okej att bli äldre, att kroppens huvudsyfte är att fungera och inte att vara snygg.
Det skulle kännas som hyckleri att skaffa sej ett par bröst som ser ut att tillhöra en nittonåring då (men gudarna ska veta att jag prisgooglat och funderat genom åren.)
Jag tänker så här (vad det gäller mej själv... me, my self and I) att jag vill för egen del se bra ut men jag vill se ut som min ålder.
Jag har snart en dotter på trettio, jag har tre barnbarn, det är okej att ha rynkor och slapp hud då.
Kanske inte kul men livets naturliga gång och det finns massor av vackra äldre kvinnor.
Framför allt vill jag vara frisk och stark, inifrån och ut. Orka med livliga barnbarn och starka hundar.

Jag försöker säga till min kropp varje dag att den är fantastisk som håller sej frisk och tar mej framåt.
Tänk på att om du sitter å gnäller å sörjer över att du är trettio år så är du snart fyrtio och femtio...
förhoppningsvis.

Vad tycker du och var går din gräns för skönhet och fusk med den samma?

Puss/ Asta

Bild: Sextioåriga ursnygga Lena Ohlin.

Vad kommer det där ifrån å varför ger det sej aldrig av?

Vad kommer de där drömmarna ifrån?
En fix idé skulle man kunna kalla det för. Ja, om det inte vore för att tankarna, bilderna, längtan funnits hos mej i många år nu. Och att drömmen bara ropar högre och högre.
En längtan efter det primitiva. Efter att bo enkelt, litet och gammalt.

Knarriga golv, dragiga fönster, färg som flagar. Trasmattor på golvet, handdisk på trappan sommartid.
Fotogenlampans ljus. Trippla täcken mot kylan om nätterna. En liten kall toalett.
Att ha djur runt omkring mej. Nån hund eller två till. Beskydd å sällskap.
En katt som jagar möss och lapar sol på trappan med mej när jag dricker kaffet om morgonen. <
En gris absolut. För glädjes skull. Som får böka i landen och sova med hundarna å mej. Som skall läras sitta fint å hoppa över hinder bara för att vi vill.
Höns som går lösa och pickar i backen å en stilig tupp som tar hand om dem.
Ensamhet och barn som hälsar på. Barnbarn som leker i trädgården.
Lite potatis, lök, sallad och tomater att odla.
Karlfritt. Flärdfritt.
Ett avhoppat hamsterhjul och en ett fuck off finger åt konsumtionen.
Så skulle jag vilja bli äldre och så småningom gammal.
I haremsbyxor. Med fransförlängning. Med lackade naglar men valkar i händerna.

De som känner mej skakar på huvudet. Lillebror skulle säga att jag har för mycket tid att hitta på fantasier.
Jag är som de flesta. Tvättmaskin och diskmaskin. Varmt vatten i en aldrig sinande ström.
Ständigt uppkopplad mot internet och jag ropar på en man så fort det är ett burklock som sitter åt.
Å mitt i mitt bekväma liv, bland krukväxter jag knappt kan hålla liv i och en gräsmatta som jag aldrig klipper eftersom jag är allergisk så svär jag över att disk skall plockas in å ur å tvätt vikas ihop.
Jag är varken huslig eller praktiskt lagd så var kommer denna längtan... detta ropande behov... ifrån och varför ger det aldrig med sej?

Jag har ingen aning, vet bara att det finns där och inte går över.
Kanske någon form av erimitdrag. Eller vad den psykiatriska diagnosen nu kan heta.

Puss/ Asta

Vikt, jobb och pirrig nervositet

Så har jag börjat på den nya avdelningen och jobbat påskhelgen.
Vilket resulterade i plus tre. Kilo alltså. Upp tre kilo sedan jag vägde mej förrförra veckan.

De flesta, eller åtminstone fler än hälften, av de som arbetar på min nya arbetsplats känner jag sedan tidigare. Eller känner igen, vet vad de heter, har bytt några ord då å då.
Så gott som alla är helt otroligt snälla.
Kanske är det lite smekmånad och ännu känns det som "på låtsas", som om det bara är för nu men alla har verkligen varit otroligt välkomnande, trevliga och söta på alla sätt å vis.
Om jag ska rannsaka mej själv, långt trevligare än vad vi var på min avdelning i slutet när det kom nya.
På min gamla avdelning hade vi en sådan otrolig personalomsättning, så mycket nytt folk som kom å gick. Människor som stannande ett tag, som lärdes upp, lärdes känna och som sedan försvann igen.
I slutet var jag å många med mej rätt mätta på att "välkomna" å vara nyfiken.
Jag insåg det då, jag inser det än mer nu när jag ser hur jag blivit mottagen.

I dagarna fyra har vi ätit. Tårtor. Kakor. Godis till förbannelse.
På påskafton hade vi handlat mat från en cateringfirma och käkade fantastiskt med kyckling, lax, gratäng, paj, sallad, röror, såser, lamm och en ljuvlig dessert på det.
Inte så konstigt att vågen rört sej uppåt och att kroppen ursinnigt skriker "socker!!!" till mej idag.

Även om alla är underbara mot mej och de av mina gamla kollegor som bytt avdelning så kostar det ändå på att vara ny. Patientklientelet jag haft dessa arbetsdagar är inget nytt men allting får jag leta efter, ingenting man behöver är där man tror.
Och jag är mer social, mer... konstlad så klart bland alla nya. Å jag saknar ju de mina.
Dessutom har jag ju eventuellt, troligen, nästan säkert nåt annat på gång som jag snart kan berätta om... eller va fan, jag gör det nu!

Jag ska troligen arbeta på BB i sommar!!!
Egentligen ska man vara barnmorska där, men även dem är en bristvara i dessa tider, så jag har fått förfrågan om jag vill.
Om jag vill?! Men det är väl klart jag vill!!!
Även om det innebär att jag bara får två veckors semester och det i maj och även om jag är lite skraj för detta har jag verkligen aldrig ens nosat på i min roll som sjuksköterska.
Mammorna och deras krämpor ska jag väl kunna fixa med min sjuksköterskeerfarenhet men bebisar... som kanske blir dåliga?!
Fast jag är ju inte ensam. Å jag har fyra egna ungar. Å har ett litet barn hemma.
Det går säkert bra. Så klart! Eller?
Det är en strålande möjlighet för mej att komma närmare och se mer av barnmorskans jobb å tänk innan jag tar ställning till om jag vill plugga i höst.
Lite läskigt är det att plötsligt vara helt ny och inte känna någon, ingen känner mej, min gamla erfarenhet som normalt ger mej råg i ryggen vet ingen någonting om.
Ni hör. Ambivalensen i ett nötskal.
Men jag ÄR glad. JÄTTE glad över detta äventyr.

Puss/ Asta

Jag kan inte sluta tänka på det

Jag kan inte sluta tänka på Andreas Lubitz.
Piloten som tog 149 personer med sej i döden i Alperna.
Jag kan inte sluta tänka på hur media resonerar och rapporterar om Andreas Lubitz.

Efter 11:e september och terrordåden som för alltid målade om världen vidtog flygbolagen nya säkerhetsrutiner. Aldrig mer skulle en terrorist kunna tvinga sej in i en kabin och medvetet krascha ett flygplan.
En säkerhetsdörr togs fram som gjorde det omöjligt för människor i planet att ta sej in i cockpit.
Omöjlig att forcera. Den står emot pistolskott. Kabinpersonal måste ha en kod för att ta sej in i cockpit men även denna funktion kan stängas av av piloten. Allt för att skydda passagerarna.
Det som hände den 11:e september skulle aldrig kunna hända igen.
Ingen tänkte på scenariot att terroristen skulle befinna sej i cockpit från början och att just denna säkerhetsdörr som motstår eldvapen och kofot skulle möjliggöra en ny katastrof.

Andreas Lubitz hade googlat om självmord strax före kraschen i Alperna.
Han hade googlat psykiatrisk hjälp och han hade googlat hur säkra säkerhetsdörrar verkligen är.
Sen tog han 149 människor med sej i döden och media rapporterar om självmord.
Ursäkta mej, men hade Lubitz bara velat dö hade han kunnat hänga upp en snara å sparka undan en stol och så hade det varit klart.
Andreas Lubitz var inte psykiskt frisk sägs det. Han hade många år innan, innan han påbörjade sin utbildning till pilot, sökt hjälp för självmordstankar.

När en människa med arabiskt eller afrikanskt ursprung begår dåd i syfte att ta med sej hundratalsmänniskor i döden klassas det som terrorism. I utredningarna söker man efter hur troende muslim han var. Vilken moské han tillhört. Vilket land han besökt.
Det är oväsentligt om han "mådde psykiskt dåligt."
Men här har vi en vit, tysk ung man som lyckas bättre än de flesta mördare med att släcka liv och det talas om självmord.
Något är djupt smaklöst med det här.
Jag kan inte riktigt säga åt vilket håll, om den mörka mannen eller den vita mannen klassas fel, men klart är att de bedöms efter olika skalor.

149 människor som reste från Spanien till Tyskland kom aldrig hem.
De sörjande och drabbade måste räknas till tusen.
En ung man valde att avsluta deras liv därför att han av någon anledning bestämt sej för det.
Barn, mödrar, älskande kom aldrig hem igen.
Jag kan inte sluta tänka på hur det rapporteras.

Puss/ Asta

Stackars oss

Enligt en ny stor undersökning som Aftonbladet låtit göra så tycker ca hälften av svenskarna att tiggeri borde förbjudas.
Hälften. Varannan människa som du och jag möter. Varannan av er som läser dessa rader.
Hälften.

Jag tycker att de stämningarna har känts av ett bra tag. Många år.
Inte bara detta att fler och fler beklagar sej över tiggarna som sitter utanför snart sagt varje butik utan överlag.
Det är ett hårdare, kallare, mer egoistiskt samhälle nu än när jag var yngre.

Jag som i själen är röd tycker och tror att mycket av detta är Alliansens förtjänst eller fel.
Under åtta år med borgerligt styre indoktrinerades vi i allt högre utsträckning att sköta oss själva.
Se till vår egen plånbok. Förakta svaghet.
Arbetslinjen framför solidaritet. Arbete framför sjukdom, ålderdom, omställning.
Alliansen har dragit i sär Sverige.

Många retar sej som sagt på tiggarna. De stör deras sinnesbild. Deras utsträckta händer ses som tjat och trakasserier. De vill inte se, vill inte störas där de skyndar in för att veckohandla efter jobbet eller köpa sitt vin till fredagsmyset.
Förbjud.
Själv stör jag mej på gnället. När blev svenskar så gnälliga?
Visst finns det pensionärer som har det svårt här med, visst finns det svenska uteliggare oftast med en anamnes av missbruk och/ eller psykisk sjukdom här men det stora flertalet svenskar har det bra.
Renoverar sina hus, köper leksaker i form av motorcyklar och tekniska prylar, åker utomlands varje år, äter sej lite för runda, satsar stora pengar på sina husdjur men ändå... detta gnäll.
Om hur mycket bättre det var förr. Förr när män var män å kvinnor kvinnor. När vuxna hade auktoritet och barnen blev uppfostrade.
Nu är det så synd om dom... och när fan blev Sverige hela världens socialbyrå?
Vi har väl våra egna det är synd om.
Väldigt få av dessa har gnällare har dock ägnat sej åt våra egna. Stått i soppkök en kulen höstkväll eller gått som vuxen på stan å hjälpt ungdomar som inte mår väl i natten,

Vi värderar oss själva utifrån hur mycket vi arbetar med och vilka betyg vi har.
Vi fostrar våra barn till att ta för sej och till att bli konkurrenskraftiga.
13 % röstar på ett främlingsfientligt parti. Fler än så håller med om att vi tar in för mycket invandrare i vårt land.
Detta i en tid när världen brinner. Redan i början av april har fler flyktingar dött i sin flykt till Europa i ett stormigt Medelhav än under tidigare år. Många hundra har begravts bland vågorna.
Vi har de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget och vi lever i ett av världens absolut tryggaste länder... å vi gnäller.
Gnäller på invandrarna. Gnäller på tiggarna.
Avhumaniserar dem och kallar dem i bästa fall "sk flyktingar", "sk tiggare", men allt mer vanligt förekommande parasiter, lögnare, ISIS kramare.

När blev Sverige så kallt?
När slutade vi att tänka. Slutade att lära våra barn att empati med dem som har det svårast är det allra viktigaste.
När slutade vi bli förbannade på krig, terror, missiler, minor, fattigdom och missär och istället blev förbannade på offren för den samma?
För nej, vi kan inte stoppa krigen. Vi kan inte ensamma lösa romernas situation men vi kan förbanna rätt saker.

Att förbjuda den allra mest utsatta människans sista hopp att föda sina barn är inte rätt väg att gå.
Å alldeles oavsett. Ett land och ett folk som inte värnar de som har det svårast är i längden förlorat.

Avslutar med Winnerbäcks text Stackars för han säger det så mycket bättre än jag.
Ta er tid att läsa texten. Inom den ryms vi alla.

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot  

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats  

Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur  

Och stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
Ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må  

Ja stackars han som aldrig kämpar
Han som säger stackars mobb
Han som hamna först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb  

Stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
Ja stackars hon som har det bra  

Stackars hon som ville opp
men inte började från början
I skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset  

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset  

Stackars hämmade lakej
och stackars dig och stackars mig
Det är en konstig värld vi lever i
ja ingenting är vad man tror

Puss/ Asta

Fast det finns sånt som är bra med...

 
Foto: Jag med två människor jag älskar. Systera Mi och Lillebror.

Naglarna.
Idogt kämpande ger resultat.
Har nu använt Mavala serum och Mavala nail shield i tre veckor kanske och dom ÄR bättre. Ännu krånglar vissa naglar men på det stora hela... enorm skillnad.
Kul för en nagelnörd som jag.

Hockeyn.
Det är ju strålande tider nu för en hockeynörd från Sveriges näst största stad.
Frölunda Indians i semifinal mot Växjö och det står 1-1 i matcher.
Jag tror vi tar Växjö men Skellefteå känns jävligt tveksamt. Hur som helst ser jag fram emot att det är mycket hockeygodis kvar på säsongen.

Fransarna
Idag är de 2½ vecka gamla och faller av i drivor men snart ska de fyllas på igen.
Det är mycket pengar och så jävla fåfängt (jag vet!!!) men jag har saknat dem hela vintern och det är så härligt att de är där igen.

Löpningen.
Jag tar det försiktigt för att träna både knät och vinnarskallen men även många bäckar små.
Förra veckan sprang jag sammanlagt en halvmara. För en månad sen sprang jag inget alls.
Löpningen dämpar ångesten, ökar lungkapaciteten, ger mej snygg häck.

Mina killar.
Vad vore jag utan dem... Gotte å Noah?!
Deras närvaro, deras humor, deras krav på att jag ska släppa mina grubblerier och vara med dom hjälper.

Vänner.
Det sägs att i nöden prövas vännen och jag märker... än en gång... vem som sms'ar, ringer, bryr sej... och vilka som inte gör det.

Framtiden.
Den känns spännande. Den kan bli bra. Det kan hända saker å ting snart.

Puss/ Asta