Döden döden

 

"Oron för mamman som inte ska hinna med Kosterbåten när hon försvunnit för att lämna bilen på långtidsparkeringen. Hon kommer aldrig attt hinna! Den stängda dörren till pappan som han inte vågade öppna fastän han var så rädd. Doften av pannbiff och lök i trapphuset till mormors lägenhet. Sitta i gungan medan hans klasskamrater passerar på väg hem från ett kalas som han inte är blev bjuden till. Låtsas som man inte bryr sej. Pappan som vänder sej en sista gång på Stora troget i Enköping och sedan försvinner. Restaurangpersonalen som ringer och ilsket frågar om det finns någon Ingegärd Gardell som är hans mamma för i så fall sitter hon nu där och kan inte betala för sej..."


Jag kan inte sluta tänka på Jonas Gardells bok som jag recenserade i inlägget nedan. Citatet ovan skrev jag där med. Det är sekunderna innan han dör.
När hjärnan gör sin sista insats som supermegadator och plockar fram små fragment från ett helt liv. Sammanfattar det som fastnat hårdast.
Är det ens sant? Gör hjärnan alltid så i dödsögonblicket?
Tänk vad vi människor vet mycket. Kan mycket.
Tillverka robotar som ser ut som människor. Telefoner som är som en hel dator.
Skicka upp folk i rymden. Tillverka vapen som kan släcka livet på en hel värld.
Men vi vet fortfarande inte vad som sätter igång en förlossning eller hur det känns att dö. Det allra mest elementära. Födas och dö.
Det finns många likheter mellan de två ytterligheterna. Att gå från en dimension till en annan. Att vi måste göra det ensamma. Även om rummet är fullt av folk.
Att födas och att dö, där är vi lämnade åt oss själva.

Hur skulle min hjärna sammanfatta mitt liv om jag dog?
Ja, jag skrev så, skulle precis rätta till när men så kände jag att jag ville säga nåt om det först. Om jag dog.
För trots att döden är det enda vi kan veta till 100% så tänker vi människor lite så. Om jag dör. Om jag dör i cancer/ en olycka/ av ålder/ i barnafödande/ i mord/ i infarkt.
Är det inte märkligt?
Tillbaka då. Hur kommer min hjärna sammanfatta mitt liv när jag dör?
Om den nu sammanfattar. Om den följer logiska lagar.
Kanske så här...

Morfars röst: Du kan, du kan. Och jag cyklade verkligen, jag cyklade själv på min röda fina cykel han köpt. Hur jag satt uppflugen på grannens tvättmaskin var 6 år och pojken i familjen så med sensation i rösten: Din pappa har flyttat, dina föräldrar ska skiljas. På väg hem från dagis, mamma å Jonas nojsar och skojar bakom mej, jag ber dom skynda, skynda, jag håller på att kissa på mej men de skyndar inte och jag kissar verkligen på mej och mamma ger mej en örfil som bränner på kinden. Alla pojkar och män som olovandes tog på min kropp. Min förstfödda upp på bröstet, kladdig och med tillplattad näsa och det kändes som att jag aldrig skulle kunna ha ont igen, aldrig vara ledsen igen för hålet i bröstet var läkt. Mina barns ansikten som flimrar förbi i olika åldrar. Samtalet med Sara när hon berättade att jag skulle få en valp, att en av tikvalparna var mina, min Märta var påväg. Märta som dog i hallen, i famnen, år av skräck att bli lämnad av min själsfrände var här och jag skrek, rakt ut skrek jag. Gottfrid, den gudasändas livsglädje och kroppsvärme. Barnbarnskramar, små händer i mina, trinda armar om min hals. Min bror liggande kall och död på en plåtbrits på rättsmedicinska i Lund, mammas och mitt gräl utanför, hur jag ville slå henne. Och sen ömheten, hur kärleken till ens föräldrar än nästan lika svår att döda som den till sina barn.

Skulle min hjärna sammanfatta så? Eller skulle den välja ut helt andra minnen?
Skulle den... om det skedde snart... helt enkelt tänka, "Men va fan, nu får jag ju inte veta hur det går i Handmaids Tail!"

Tänker du på döden ibland?
Skrämmer den dej?

Puss/ Asta