Jag har läst Jonas Gardells senaste roman "Till minne av en villkorslös kärlek."
Jag tror det tog honom 6 år att skriva den och det känns som om jag skulle behöva åtminstone 6 dagar att recensera den.
Det är en mycket väl genomtänkt, vacker, bråkig, krävande berättelse Jonas Gardell skrivit om sin släkt och familj och framförallt om sin mamma Ingegärd.
På försättsbladet har Gardell skrivit I vanliga fall skall man inte tala om hur boken slutar. Den här gången ska man inte tala om hur boken börjar.
Men jag är rädd att jag måste det, för annars kommer jag inte få ihop det här.
Och förresten har jag sett recensenter som gjort det före mej.
Boken börjar med att Jonas Gardell, på väg hem från Örebro och ett uppträdande kör ihjäl sej i dimman. Därefter berättas hans historia av någon annan. Kanske ett missfall mamman fick i 24:e veckan. Kanske en glasgris hon fick som tröst.
Jag måste erkänna att jag initialt hade svårt för detta lingvistiska grepp.
"Till minne av en villkorslös kärlek" är en släktkrönika.
Om Ingegärd, född i mitten av 1920 talet och uppvuxen i ett frireligiöst sammanhang, som i hela sitt liv lever efter devisen Jag måste vara fri!
Hon blir mot alla odds tillsammans med Bertil, en forskare och framtidsman, och tillsammans får de fyra barn.
När Jonas, yngsta sonen, föds håller Ingegärd på att stryka med i en bukhinneinflammation men mor och son ser varann i ögonen och ingår ett heligt förbund som de aldrig ska bryta.
Med kärlek beskriver Jonas Gardell den unga, ännu ogifta och vackra Ingegärd.
Med kärlek beskriver han henne som intelligent men opraktisk småbarnsmor.
Med kärlek beskriver han också sin mamma när hon allt mer förloras in i alkoholism och demens. När hon är skitig, förvirrad och bitsk.
Det är Ingegärd som står i fokus för berättelsen men den handlar även om pappan, om Jonas uppväxt, om mormor, mostrar och släktingar som kom före dem.
Det är som sagt ett märkligt grepp, detta att han dödförklarar sej själv redan i första kapitlet. Jag förstår inte riktigt vitsen, kanske kan han på så vis hålla en större distans, när någon annan... kanske en glasgris... får stå för betraktelserna.
Det är även, emellanåt, svårt att hänga med.
Han avbryter huvudberättelsen som är intressant och som man vill veta färdigt med stickspår. Det kan vara om moderns bokhylla. Eller en anekdot om moderns morfar. Det kan vara ett litet gräl som mamman en gång haft med sina systrar och det kommer som en liten parentes mitt i allt det andra. Läsaren kastas fram och tillbaka i olika tidsepoker.
Det är krävande. Lite bråkigt men allt hänger på ett mycket skickligt vis ihop och kommer tillbaka.
Jonas Gardells mycket vackra och speciella språk är tydligt i boken.
Jag hör hela tiden hans röst. Romanen och berättelsen är på något sätt honom personifierad.
Således är den rolig. Jag fnissar ibland.
Den är klok, jag viker hundöron för att minnas.
Den är sorglig, jag gråter. Ibland stilla tårar som fyller upp ögonhålan. Ibland riktig fulgråt, med tillhörande hulkande och snor.
"Oron för mamman som inte ska hinna med Kosterbåten när hon försvunnit för att lämna bilen på långtidsparkeringen. Hon kommer aldrig attt hinna! Den stängda dörren till pappan som han inte vågade öppna fastän han var så rädd. Doften av pannbiff och lök i trapphuset till mormors lägenhet. Sitta i gungan medan hans klasskamrater passerar på väg hem från ett kalas som han inte är blev bjuden till. Låtsas som man inte bryr sej. Pappan som vänder sej en sista gång på Stora troget i Enköping och sedan försvinner. Restaurangpersonalen som ringer och ilsket frågar om det finns någon Ingegärd Gardell som är hans mamma för i så fall sitter hon nu där och kan inte betala för sej..."
Jonas Gardell skriver så berörande och bedövande vackert om de små minnena som sammanlänkas till ett liv.
Han beskriver en stor ensamhet som han upplevt i hela sitt liv. Avsaknaden av nära vänner och sociala sammanhang. Jag har hört honom prata om det flera gånger. Mark, hans make, är tvärtom. Oerhört social och med många nära vänner.
Vid sin begravning i boken skriver han något som rör vid min egen känsla av ensamhet och som får mej att känna igen mej (igen, det gör jag på många ställen) utan att för den skull vara en hyllad författare.
Han skriver: " Eller så här, jag var mer älskad av de som inte kände mej än de som kände mej. Betydde mer för människor jag aldrig mött än för de människor som jag faktiskt delat mitt liv med, som barndomsvän, klasskamrat, fredsrörelseaktivist, kollega eller arbetsgivare." Och där tex fulgråter jag.
"Till minne av en villkorslös kärlek" är en enastående roman.
Den är på 552 sidor och det är så mycket jag vill berätta, delge, citera men ni måste ju få läsa själva oxå.
Det är den vackraste roman jag någonsin läst. Jag kommer att bära med mej den livet ut och förhoppningsvis läsa om den många, många gånger.
Betyg: Den starkaste 5:a som finns.
Puss/ Asta
❤❤❤
SvaraRadera