Mer om död å elände (visst får jag till frestande rubriker?)

 


"Jeg tenker ofte på døden, og den skremmer meg. Veldig. Siden jeg var liten har jeg vært redd for å dø, redd for å miste spesielt mamma. Jeg vet ikke hvorfor jeg er redd. Døden gjør jo ikke vondt - det er mer det opp imot som kan være vondt. Men likefullt er jeg redd. Tanken på det mørke hullet i jorden, alternativ bli kremert hvilket heller ikke er noe jeg ønsker meg. Jeg VIL ikke dø. Kan jeg ikke få overleve?"


Det kom en kommentar. En kvinna, ungefär lika gammal som jag själv, och rädd för döden.
Jag vill inte dö. Kan jag inte få leva?! Fast det låter vackrare, mer poetiskt på norsk eller hur?

Det är ju det som är grejen vännen. Livet tar slut. Ovillkorligt skall vi alla dö.
Och förmodligen är det just begränsningen som är en del av tjusningen med livet.
Jag är oxå rädd för att dö. Periodvis åtminstone.
Eller ja, rädd och rädd... jag skjuter det framför mej och förhåller mej mer till döden som en möjlighet än ett faktum.
Döden är nåt obehagligt som väcker känslor och därför puttas det undan till "sen."
Det tar vi senare. Jag ska ju inte dö än på länge.
Men det har ingen lovat mej eller hur? Inte dej heller.

Jag kan inte sätta ord på vad som skrämmer mej riktigt med döden.
Det är lättare att bena upp varför jag kan känna oro över att bli gammal eller svårt sjuk.
Lidande. Utdragenhet. Ångest. Anhörigas oro. Att inte klara mej själv. Vara utlämnad till andra människors välvilja och omsorg. Smärta. Kanske demens.
Ja, där finns mycket, fullt förståeliga anledningar till rädsla, men döden i sej?
När jag var småbarnsförälder var jag skräckslagen inför att dö ifrån mina barn, undantaget det där halvåret med postpartumdepression då när jag inget hellre ville. Men det var ju en "sjuka", en frisk mamma vill så klart få leva och försäkra sej om att det går bra för hennes barn. Även få finnas med av mer egocentriska skäl... få se sina barnbarn, se när barnen gifter sej, uppnår något betydelsefullt osv.
Tyvärr finns inte ens några sådana livsgarantier. Ingen Gud(run) som med bestämd röst säger "Mammor får så klart inte dö! Det förstår ju vem som helst att det är orimligt!!!"
Småbarnsmammor dör. Det är... bortom all jävla rimlighet. Rättvisa. Anständighet.
Men nu... mina barn är vuxna. Starka, kloka, självständiga individer.
De klarar sej. Men jag är rädd ändå. Eller ja, skulle varit det om jag släppt fram tanken.
Är det det oändliga. Det eviga. Det oåterkalleliga som skrämmer?
Är det det ovissa? Om det vi bara kan gissa. Önska. Tro. Är det det?
Jag vet inte.
Jag kan oxå, så som kommentaren ovan skriver känna obehag för att sänkas ner i mörk jord eller eldas upp. Och det är ju en fullkomligt orationell känsla för vad som än sker så DÄR är vi inte i alla fall.

Något som skrämmer mej är att det kan gå undan.
Att man vaknar, suckar kanske över vädret, laddar kaffebryggaren och tror att det är en helt vanlig dag. Kanske tar man sej inte tid att säga att man älskar den som lämnar hemmet först, kanske grälar man till å med om nåt oväsentligt med nån familjemedlem för man tror att det är en alldeles vanlig dag, en dag i mängden av den sträcka som blir till ett liv.
Och så är det ingen vanlig dag. En lastbil kommer över på fel sida av vägen. En del av frukosten kommer i fel strupe och inte upp igen. Ett stort kärl brister i huvudet.
Poof. Så var det över. Slut. Finito. Tack för kaffet.
Det är jag rädd för.

Jag önskar att jag får bli gammal, trots rädslan för skröplighet och beroende av andra, de flesta av oss blir ju faktiskt ändå det.
Och här kan jag med min yrkeserfarenhet av gamla människor säga att de flesta gamla är faktiskt redo att dö, längtar efter att få dö. Och jag tror att de, precis som vi, när de var mitt i livet kände någonting mellan obehag-skräck för just det.
När min mormor dog gick det undan. Hon hade känt sej skruplig några veckor och när hon väl lades in hade hon någon akut blodcancersjukdom och det tog två dygn så var hon borta.
Mormor var en hypokondriker av rang och varje krämpa hela hennes liv var tecken på nåt livshotande. Jag var således inställd på att hon överdrev när jag kom till sjukhuset.
Men det räckte med en blick på henne. Ett enda ögonkast.
Jag gick ut och talade med sköterskan, fick domen och kom tillbaka.
Jag satte mej vid hennes sida, kvinnan som på alla sätt, varit min mor och tog henne i handen.
Vet du? frågade hon.
Ja, sjuksköterskan berättade svarade jag.
Är du rädd mormor frågade jag och strök henne över håret.
Och svaret hon gav har så hjälpt mej i mitt sorgearbete.
Neeej inte alls. Det ska bli så skönt. Jag ska få komma till morfar.
Människans förmåga att acceptera det oundvikliga är makalös!
Det är en tröst. De flesta människor jag sett dö har gjort det med frid och acceptans.

Som så många andra gånger i livet önskar jag att jag hade en stark Gudstro.
Jag kan känna avund till dem som är så himla trygga och så bergfast övertygade om att det finns en Gud och att det finns ett paradis.
En högre makt som välkomnar en som sitt barn i ett flöde av ljus och följer mej längst stigen mot alla de som gått i förväg, alla dem som jag älskat och förlorat.
Men jag har ingen sådan övertygelse. Jag famlar och söker och tror ibland, tvivlar ibland som med så mycket annat.

Puss/ Asta