Ja, ni kan ju gissa vilket läger jag tillhör.

Jag är en trogen lyssnare av Mia Skäringer och Anna Mannheimers podd.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag och oftast lyssnar jag på det samma dag.
Det är ju två fantastiskt härliga kvinnor. Roliga och smarta.
Jag håller inte alltid med dom, men de är som två nära vänner och jag bryr mej inte så mycket om det. Jag konstaterar ibland att jag inte instämmer eller att nåt blev jävligt plumpt och så lyssnar jag vidare.
För jag tycker förfärligt mycket om dem, så mycket man nu kan tycka om människor man inte känner. Men det känns ju som att jag känner dem.
Som om jag borde känna dom. För att vi är samma andas barn på nåt vis.
Eller så är vi bara kvinnor allihop och delar den erfarenheten.
De talar ju mycket om just det. Att vara kvinna.
Att vara människa.

Jag skrattar väldigt ofta när jag lyssnar på dem på mina promenader.
De är ju himla roliga båda två.
Men de får mej oxå alltid att fundera på det dom säger.
Det väcker saker inom mej.
Båda två, både Anna och Mia, är ju väldigt öppna med alla sina neuroser.
Och ändå uppfattas de som jäkligt starka och driftiga, eller hur?
Jag har varit inne på det tidigare i flera inlägg.
Detta hur jag beundrar och tilltalas av människor som uppvisar skörhet.
Men att jag samtidigt kan... om inte förakta... så i alla fall vara väldigt trött på det hos mej själv.
Samma det här som ovanstående damer ofta tar upp, hur de analyserar allting in fullkomlig absurdum. Och när de talar om detta fnissar jag lite och ler instämmande. Vet precis vad de menar.
Och samtidigt fullkomligt kroknar jag på att jag är likadan.

Jag kan inte... aldrig någonsin... stänga av det där.
Jag ältar. Och hatar att jag är en ältande person. Men jag ältar.
Och då sa han och då sa jag och då sa han. Och sen gjorde han så. Och sen tittade han där. Och sen...
Alltid. Jämt.
För att inte tala om alla konflikter i mitt liv. Jodå, jag har en del såna.
Flera stycken pågående just nu. Multitasking.
Jag kan veta med mej om att jag har fullkomligt rätt till min känsla.
Till att vara arg. Eller ledsen. Eller kränkt. Eller sårad.
Eller hela skiten på en å samma gång.
Någon kan ha betett sej som en skit och alla känslor drar igång.
Inte minst ilska. Jag har nära till vrede.
Men när den har lagt sej...
Den gör det ganska fort hos mej. Ja då blir det alltid... alltid och utan undantag... mitt fel.
Fast varför sa jag så? Varför sa jag inte så? Varför gjorde jag så där?
Och vad har hen egentlig med sej som reagerade så? Är hen ledsen?
Jag borde inte ha... Osv.
Jämt.
Trots att jag, om någon vän varit jag och berättat, absolut förstått vreden och sagt till min vän att skärpa till sej. Äga sin känsla.
Och jag blir så TRÖTT på det där.
På ältandet. Och denna självrannsakan.
Men hos Mia & Anna blir det mänskligt och fint på nåt vis.

Jag skrattade så igenkännande för några avsnitt sedan när Anna berättade om hur hon i bara tisha och trosor en morgon gått ut på parkeringen för att plocka björnbär och fastnade med håret i busken så hon inte kom loss utan stod där med sin trosbak i vädret och kom ingenstans. Och Mia kontrade med nån fisksoppa hon ätit bland främmande människor där allt gick fel.
Och så sa Anna "Varför händer sånt här alltid oss, Lill Lindfors skulle aldrig hamna i den här situationen."
Men Mia menade att alla hamnar i tokiga situationer, alla känner sej fel och dumma och otillräckliga ibland men alla pratar inte om det.
Alla måste inte fläka ut allt tokigt de gjort eller känt.
Ja. Ni kan ju gissa om jag kan identifiera mej med Anna Mannheimer eller Lill Lindfors?
Ni kan ju gissa om jag hör till dem som ständigt trampar fel, spiller på skjortan och känner mej som ett ufo i rummet. Och ni kan ju gissa om jag av något outgrundlig anledning alltid, alltid, alltid måste erkänna det.

Puss/ Asta