Hur är du inte?

Jag såg att en kollega lagt upp en bild på facebook.
Hon såg väldigt bra ut på bilden men var sej samtidigt väldigt olik mot hur hon brukar se ut.
Det visade sej att den var från en fest "Kom som du inte är."
Jag blev vansinnigt förtjust i temat. Jag gillar maskerad/tema fester.
Det behöver inte alls vara nåt storslaget där halva löningen går till kosymering utan enkelt men kul lixom.
"Kom som du inte är" känns betydligt roligare är "-80 tal" eller "glamour."

Men så började jag fundera...
Vad skulle jag ha valt för stil?
Vad är absolut inte jag?!
För att veta det måste man nästan ha räknat ut "vad är jag"?
Vad är min stil???
Ja, jag har faktiskt ingen aning.
Jag är ganska säker på vad jag gillar å inte, min stil är tydlig tror jag och de som känner mej väl kan fingra på ett plagg i en affär och säga "Kolla in denna då, så typiskt Asta" och det stämmer ofta.

Jag gillar ju klänningar och skor.
Fast jag trivs i jeans med och mina haremsbyxor är lätt våren/sommarens mest älskade å mest använda plagg.
Sen är det klart att det finns massor jag tycker är fult.
Magkort linne och cykelbyxor tex. Helst tillsammans.
Men det är väl knappast nån stil?
Vita vadlånga tajts har jag svårt för och jag skulle hata en -8o tals fest där det gasades loss bland sprayat stort volymhår å axelvaddar men "kvar i -80 talet" är ju inte heller nån stil.
Jag springer lite in å ut bland olika stilar som spänner mellan damigt till väldigt bohemiskt.

Nedan följer ett gäng klassiska Asta outfits från max ett år tillbaka.
Inte för att jag vill vara narcissistisk utan för att se om ni ser ni något mönster?
Inte jag :)
Vad har du själv för stil och vad är absolut inte du?

Puss/ Asta

Mina favvoskor denna sommaren...



Jeans å blus i våras. Rätt ordinärt å "på väg till jobbet aktigt."



Lite väl kort men underbar klänning/ tunika...



Har otaliga sådana här outfits. Magväskan används FLITIGT sommartid för var i hundan ska jag annars lägga mobilen, Gottfrids korvslantar å bajspåsar?



Senaste tillskottet bland klänningar

Att byta andedräkt

 

Det är något särskilt att andas in en annan människa. Eller ett annat djur för den delen.
Kramar, närhet, pussar, sex (inte med djur dock) i all ära men det här med att byta luft GÖR något med oss. Eller med mej i alla fall.
Jag har tänkt på det förr, jag har tänkt på det många gånger.
Det är som om själarna blandas. Eller mer vetenskapligt, förmodligen frigör det en jäkla massa oxytocin.

Jag känner det när jag ligger med Noah på armen. Jag kände samma sak när Gottfrid var liten och sov på armen. Små barn och små valpar luktar förövrigt ganska likt ur munnen. Om inte valpen förlustat sej i kattlådan.
När man ligger där, panna mot panna, med den varma lilla kroppen bredvid sej.
Tätt å nära.
All världens kärlek och hela universums beskyddarinstinkt slår på.
Under ögonlocken rör sej drömmarna, vi ligger nära nära och våra andedräkter blandas med varandra.
Min luft i hans lungor, hans luft i min.

Noah är 2 månader nu. Fortfarande en skrik-bajs-ät-maskin.
Fortfarande så där spädis oskyldig och hjälplös men ändå vill jag tro att pussar, bärande och bytande av andedräkt grundar för framtiden.
Nu vänder han sej mot min röst å ler när han hör den.
Han strålar när jag dyker upp och verkar... tro det eller ej... rätt förtjust i mormor.

Puss/ Asta

Bli nu för fan inte sjuk

Här råder torka.
Nej, inte väderleksmässigt för där lämnar juni en hel del att önska tycker jag. Vädergudarna får verkligen ta å shape up till jag går på semester om en vecka.
Nej, jag tag talar om bloggtorka.
Som så ofta tidigare beror inspirationsbristen på att jag funderar mycket kring något jag kan skriva väldigt lite om. Av hänsyn till annan.
Det i det Pastassonska hemmet råder det ganska gott om jobbiga känslor som ilska, frustration, vanmakt och ledsenhet.
Vi kan väl bara sammanfatta det som att vissa människor fan inte är riktigt kloka och dessvärre drabbar galenskapen inte i första hand dem själva.

Gha!!!
Vidare har jag arbetat idag och stängt ner "min" lilla avdelning över sommaren.
Där rök 30 halländska medicinplatser- tjoff tjoff.
Vill ni ha ett gott råd kära hallänningar från någon med insyn så lyder det som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Hur som helst var det med en viss oro och vemod som avdelningen stängdes.
Flertalet patienter skickades hem resten stuvades om inom sjukhuset i Halland. De är ju tre i ett-Kungsbacka, Varberg och Halmstad.
Vi personal delas upp på två andra medicinavdelningar under sommaren och när sista patienten lämnat å vi tillsammans åt glass å drack kaffe i personalrummet var det lite sommarlovskänsla fast ändå inte.
Jag tror oron över patienterna och vår egen arbetssituation finns hos oss alla.
Ett gott råd kära kollegor från någon med insyn lyder som följande...
BLI INTE SJUK I SOMMAR!!!
Anledningen till att avdelningen stänger mitt i högsäsong när våra tre sommarstäder dubblerar sin befolkning är så klart inte att platserna inte behövs.
Det har inte gått att rekrytera sjuksköterskor.
Det problemen dras mer eller mindre alla landsting med, så oxå vårt.
Det är inga statshemligheter jag sitter här och avslöjar.
Å sjuksköterskor FINNS så klart. Åtminstone utbildas de och tar examen.
Men sedan försvinner de. Till andra yrken, andra arbetsgivare och andra länder.
För att arbetsvillkoren är för tuffa och lönen för låg.
Frågan är vad alla tillfälliga, kortsiktiga, nödlösningar kostar?
Bemanningspersonal, omstruktureringar osv osv.
MER tror jag än att ge schyssta löner.
Mycket mer.

Sedan jag kom hem har jag haft massor av Noahmys.
Jag passade honom några timmar medan hans pappa var på jobbet och hans mamma träffade en vän.
Nu passar jag honom igen när de är å handlar.
Det är ljuvligt.
Jag är så kär i den ungen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men han tar mycket tid i anspråk... även av en mormor.
Som inte hann springa idag.
Jag får väl ta det imorgon då.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

En ny roll.

 

Ja det ska handla om min löpning. Inlägg som dessa får förmodligen en del att bläddra vidare, någon enstaka inspireras och tänker att "Hon?! Kan hon?! Jag då kan fane mej jag oxå" men de allra flesta läser nog vidare, med skämskudden i ständigt grepp. 

Jag är en ambivalent löpare. Förmodligen för att jag är så ny på det.
Jag har ännu inte hittat någon bra metod.
Jag ihärdar i att hela tiden utmana mej själv. Utmaningarna kan handla om tid, längd, antal veckodagar, sammanlagd löptid per vecka, lopp jag tänker springa.
Å jag misslyckas hela tiden.
Förmodligen av två anledningar...
1.) Man... eller åtminstone jag... kan inte bli bättre/ snabbare varje pass.
Jag vill för mycket, för fort.
2.) Jag har ingen... och har aldrig haft... nån riktig vinnarskalle. Åtminstone inte när det kommer till sport. Sällskapsspel är en annan sak.

Mina mål å ambitioner blir tvärtom som sänken. Nåt jag inte når upp till/ orkar med och så får jag justera målen ungefär lika ofta som jag skapar nya.
Jag gick med i en grupp på facebook... Lonesome runner. En av de mest peppade grupper jag någonsin varit medlem i. Gruppen är för alla som springer, varesej det är en kilometer eller ultralopp som är 10 mil typ.
Fast de allra allra flesta är av en annan sort... nej, en annan art... än vad jag är.
De springer halvmaror och maror och tränar lika långa distanser och det är "tjohooo" och "vad härligt med 30 km runda i motljus" å "hurra, jag sprang milen på 40 minuter blankt" i parti å minut.
Jag peppades av det de första dagarna. Nu känner jag mej som världens looser som tycker det är apjobbigt att springa 5 km... på 35 minuter.

Samtidigt måste man väl ha någon form av mål med sin träning?
Varför skulle man annars utsätta sej för det?
Mitt senaste mål, som jag kom på idag, är att "bara komma ut", avverka ungefär (eller ja, på millimetern faktiskt) 21 km (en halvmara) i veckan. Nöta på med det, förbjuda mej själv att sätta upp nya mål tills det blivit en vana å känna okej eller ännu hellre så där Lonsome runneraktigt toppen.
Skita i tider, skita i distanser... bara se till att när veckan är slut är 21 km avklarade.
Det borde jag väl kunna fixa?!

Sen jag började springa har jag fått ett annat förhållande till musik. Eller mer korrekt, till min springmusik.
Min springmusik och min ordinarie musiksmak har ganska lite att göra med varann.
Min springmusik måste gå i en peppig fart. Hur fin Kent's Utan dina andetag än är så hjälper den inte upp adrenalinet.
Den måste ha rätt takt. Helst med tydlig bas och rejäla trumslag.
Allra helst ha en text som liksom drar igång min fighting spirit.
Som Born to Run, Eye of the tiger, Kom ihåg mej då (den funkar i och för sej i alla sammanhang.)
Working 9 too 5 är en bra springlåt. Slå mej hårt i ansiktet en annan. För att inte tala om ABBA's gamla slagdänga The winner takes it all.

Ja, det vill säga så mycket av musiken jag hinner att höra medan kriget mellan mitt snälla jag och mitt taskigt kritiserande jag bråkar i mitt huvud.
- Fan vad trött jag är.
- Nej, det är jag inte alls. Jag är stark, start, stark.
- Men det här är ju sjukt tråkigt och jobbigt
- Icke. Det är lätt som en plätt
- Varför?
- För att jag vill bli stark. Snabb. Frisk. Snygg.
- Å gud vad det går långsamt
- Neeej! Nej, det går inte långsamt, du GÖR ju det här. Massor av människor orkar inte springa
- Nej, nu ligger vi i. Tänk vad skönt att ha det gjort. Miljoner av lockoendorfiner och skrytfaktorn på facebook. Den du... blir inte samma sak om du skrev "Nej, men idag solade jag mej en stund." 

Hur går det för er andra hobbymotionärer?
Klipper ni Maran i höst eller?
Å vad lyssnar ni på för musik?

Puss/ Asta

Ja, herre min skapare, det kommer bli mitt fördärv.

Underbar dag. Underbar ledig dag.
Precis vad jag behövde!

Kom iväg ut å sprang på förmiddagen. 7 km som kändes relativt lätta med Martina Haags vinterprat i lurarna som handlade just om hennes karriär inom löpning. Trots att jag läst boken Heja Heja  så var det bra å pepp och jag fnissade för mej själv flera gånger.
Nu har jag startat om och jag ska försöka att inte vara så prestationsbaserad. Sluta tänka att jag ska springa längre och/ eller snabbare hela tiden varenda gång som jag snörar på mej skorna.
Att komma ut regelbundet ska bli det primära. Nöta in det till en vana.

När jag sprungit så tog jag en promenad med Gottemannen å hade en ljuvlig stund vid havet.
För miljonte gången i ordningen konstaterade jag hur viktigt de två i kombo är för min sinnesro.
Havet å Gottfrid.

Sen åkte vi till grannstaden Mini, Noah å jag för att shoppa till Noah.
Han har redan vuxit ur sina kläder stl 52 och 56 och till och med en del stl 62.
Galet. En hel del kläder hann han bara använda en endaste gång.
Sooo... shopping it was. Jag med Noah i bärsele på magen.
Jag kan inte påstå att vi var så ledsna över detta.
Mormor handlade lite och mamma lite så nu slipper han att gå naken lillkillen.
Min mamma ringde  å var ledsen och orolig över min lillebror men när hon hörde att Noah vuxit ut så begav hon sej oxå raskt ut för att shoppa på sitt håll.

Sen!
Sen gick vi till Indiska som öppnat i grannstaden.
Herre-min-skapare-det-kommer-att-bli-mitt-fördärv.
Jag hittade nog... lätt... 30 klänningar jag skulle velat haft och jag vet inte hur många månadslöner jag kunnat spendera där.
Louise som driver bloggen Big ass fashion provar ofta kläder på Indiska och har inlett mej i frestelse vad det gäller måååånga plagg.
En maxiklänning föll både jag å Mini för. Hon köpte den i stl M. Jag provade den i stl S och den satt som en smäck. Men eftersom vi bor tillsammans kändes det onödigt att köpa samma klänning å jag hoppas att jag kan ha medium oxå och att jag kan låna den ibland.
Själv slog jag till på en klänning med namnet Lisbeth.
Tycker det är svårt att låna bilder fr Indiska så ni får följa länken om ni är nyfikna.
Kan säga att på bilden ser den inte så mkt ut, knappt på galgen heller men PÅ är den skitsnygg och så skönt mjuk.
Hittade en tunika jag tänkt köpa med å en kortare klänning men i kön så såg jag den!!!
Väskan!
Den på bilden.
Alltså det var kärlek vid första ögonkastet.
Dyr... ja. Nödvändig... nej. Men vad gör man åt kärlek?!
Vem är jag att säga nej till den?!
Dessutom kunde jag gott unna mej nåt lite finare och som bara är till mej av skatteåterbäringen.
Å jag kommer kunna ha den hela livet. En skinnväska blir bara snyggare med åren.
Ja, ni hör... en dåres försvarstal.

Efteråt åt vi pizza i en kvalitetsstund mor-dotter emellan innan vi åkte hem.
Noah skrek hela vägen hem å väl hemma "vilade jag middag" och sov mellan halv åtta å nio.
Not so god.

Jo, jag måste berätta en sak till.
Hade min gamla linneklänning på mej i stan. Jag har haft den klänningen i minst 15 år och känner mej fortfarande fin i den.
En kvinna i min ålder eller några år till kom fram och sa "Jag måste bara få säga, vilken underbar klänning du har."
Jag blev så glad och tackade stort och sen pratade vi om Noah och barnbarn och om att detta verkligen är livets delikataste efterrätt.
Vilken härlig kvinna. Så fin.

Puss/ Asta

Fortsättning på en diskussion

 

I en länkning på facebook till mitt inlägg "Less på män" blev det lite mer fart på diskussionen än i kommentarsfältet. Kul!
Sammanfattningsvis höll brudarna där bara delvis med mej och någonting i tonen... i det som jag läste in mellan raderna... fick mej att inombords sparka bakut. Eller åtminstone likt rumpnissarna i Ronja säga "Vaffö då då?"
Det fanns en ton om att de minsann gärna talade bilar, renoveringar och annat som jag drog som exempel som klassiskt manligt trista samtalsämnen. Hellre det än mat och smink.
What?!
Är det vad vi tjejer talar om när vi ses? Senaste recepten i Allt om mat och nyaste kajalen från Max Factor?
Och OM vi nu gör det... varför är det så himla mycket sämre än att prata om manliga saker?

Det är NÅT här som jag har svårt att riktigt klä i ord.
En slags status som samhället satt upp. Där manliga intressen/ egenskaper är bättre och lite fräckare än kvinnliga intressen/ egenskaper.
Det finns NÅT i den feministiska andan som förminskar det kvinnliga och hyllar det manliga.
Ett förminskande av kvinnor.

Jag upplevde det inte heller som om jag blev riktigt förstådd. Kanske skrev jag otydligt. Kanske beror det på olika kulturer och att vi helt enkelt känner olika slags män.
Det är inte så mycket vad män talar om när de ses och ffa när de fått lite alkohol i sej som hur de gör det. De kan för min del få diskutera varmvattenberedare i det oändliga men de tar över.
De talar så ljudligt, de talar utan hänsyn till resten av sällskapet. De breder ut sej och kvinnorna flyr...
Jag har varit på oändligt många fester, i oändligt många sällskap där kvinnorna tar hand om marktjänsten för att de förväntas göra det OCH för att kunna föra egna samtal.
Å så suckas det. Över ljudnivån. Över samtalen. Över dominansen. Över promillehalter.
Och över hur fasen de ska få in sin fulla karl i bilen hem senare.

Min erfaren förvisso men jag tror att många känner igen sej och att det är ett litet microkosmos av världen i stort.
Den som inte insett att vi lever i ett patriarkat och att manliga intressen och manliga normer gäller över kvinnliga lever i en förnekelse. Jag vill ropa... VAKNA!
Jag vill inte leva i männens värld. Jag vill inte vara intresserade av avgassystem, jag vill kunna bära höga klackar, jag vill inte jobba 16 timmar om dygnet för att göra karriär, jag vill inte bli dyngrak på fredagskvällarna och prata sexistiskt om män i min omgivning.
Jag är väldigt nöjd med att vara kvinna. Stolt över kvinnliga värderingar och intressen.
Men jag vill räknas med, jag vill ta plats precis så.
Förstår ni?
Kvinnor ska inte behöva göra om sej själva för att få halva makten och samma rättigheter!

Det måste finnas plats för bredare könsroller, suddigare identiteter.
Där man kan vara man och kvinna på olika sätt.
Rakad eller orakad. Fotriktiga skor eller stilettklack.

Puss/ Asta

To die for...

Ett par sådana här. Sen kan jag dö lycklig. Ecco sculptured 75.Länk här.
Priset?! Tja, inte gratis. 1850 kr.

Puss/ Asta

Less på män

 

Läser för fullt i min "flatbok" och skall inte recensera i förtid men den väcker mycket tankar å bekräftar tankar som jag själv tänkt många gånger. Boken är lika mycket, eller mer, en feministisk röst som en röst om bi/homosexualitet.
Det är en aha upplevelse att andra tänker lika dant och då inte bara om självklarheter som att det är skit med män som slåss, att män tjänar mer pengar för samma jobb, att män våldtar osv.

Jag tänker på vilken plats män tar överallt.
Det är så naturligt och så vanligt att man inte reflekterar över det.
Jag vet inte om ALLA män är sådana, för jag känner inte alla män, men de män jag känner gör det och jag är helt övertygad om att inte heller de reflekterar över det. Att de till å med skulle kalla det trams.

Män sitter mer bredbent. Män talar med högre röst. De kör bil hänsynslöst. Män tar för sej.
Män "säger vad de tycker" och vinner respekt för det. Män skojar om kvinnor och visar begär för yngre kvinnor utan att skämmas utan mer som "det är så män är."
På de flesta parmiddag eller fester jag varit på så börjar sällskapet tillsammans. Till bords eller i soffan med en drink.
Men i slutet håller kvinnorna till i köket, för att röja, för att sätta på kaffe och för att kunna höra sina egna röster. Männen har nämligen, stärkta av lite innanför västen, höjt tonläget och det är deras samtal och deras röster som är intressanta nog att höras.

Många män blir hotfulla när de blir arga.
Även män som inte slår. Män som aldrig skulle få för sej att slå.
De kan uttrycka sin makt på olika sätt. Genom att höja tonen. Genom att inkräkta på ens personliga space. Genom att knuffa, hålla kvar, slå på döda ting.
De tänker kanske inte på att de utövar makt, att de uppför sej hotfullt.
De är ju "snälla killar som inte slåss"
Men att inte tänka, att inte förstå är oxå ett val.

Jag tänker på män som jag tycker är fina, fina i bemärkelsen av att vara medvetna och jämlika.
Min son tex. Som jag fostrat efter bästa förmåga. Som har väldigt lite av det här manligt aggressiva, explosiva. Som går undan, sluter sej och blir tyst om han blir arg.
Men även han håller på med de här manliga härskarteknik prylarna.
Skämtar förminskande. Skrattar åt mansgrisars skämt. Säger nej till kvoteringar. Förstår inte konsekvenserna av ett patriarkat eller hur världen faktiskt ÄR för kvinnor.

Jag känner mej rätt less på det.

Puss/ Asta

Midsommarafton är hotad

Huka er alla svenska kärringar å gubbar, flickor å pojkar, grabbar å jäntor.
Muslimerna är tydligen här för att stjäla vår svenska midsommarafton, är det inte för jävligt så säg?!?!
Ingenting svenskt ska man få lov att ha ifred!
Ingen flagga, ingen nationalsång, ingen brun kaka som heter det den alltid har hetat, ingen pepparkaksgubbe i luciatåget, inte sina svenska bruttor ifred, inte sina jobb, inte sina socialbidrag.
Allt ska de talla på å förbjuda de där invandrarna.
Tvi vale.

Min första reaktion när jag såg denna grupp var att brista ut i ett gapskratt.
Det är så dumt. Det är så dumt, det är så dumt, det är så korkat så det nästan blir roligt.
Men bara nästan... för dessa människor finns runt omkring oss. Å då menar jag inte muslimerna utan jubelidioterna. "Sverigevännerna" som Åkesson kallar dem och som jag känner noll å ingen samhörighet med.

Jag har rensat mitt flöde i facebook. Jag har noggrant plockat bort varenda smygrasist och sverigedemokrat ur min vänlista.
Likväl händer det att jag överraskas. För de rasistiska grupperna på facebook är så många.
Idag fann jag tex två stycken ur min vänlista som var med i "Nej tack till moskéer i Sverige- tänk på hur du röstar 2014."
Den ena väljer jag att negligera som ung å dum. Men den andra...
Den andra är någon som jag visserligen inte känner privat men som jag alltid hyst den största respekt för. Dessutom en som i andra sammanhang värnar de svaga OCH som själv är beroende av stöd.
Sånt gör mej initialt arg... men sedan bara oerhört sorgsen.
Nej tack till moskéer i Sverige?! Vi ska alltså inte ha religionsfrihet i det här landet?
En av demokratins yttersta hörnstenar.
På vilket sätt hotar det... någon?!
Jag känner en annan tjej som gillar "Sverigedemokraterna i riksdagen"sida och som väl då förmodligen skall rösta på dem och som samtidigt är starkt för HBTQ rörelsen.
Ehhh?! Hur då? Tänker man ett enda jäkla varv då?
Sd gillar flator ungefär lika mycket som irakier.

Jag orkar inte! Jag går å lägger mej.

Puss/ Asta

Se snygg ut för sin egen skull? Bullshit eller underanalyserat säger jag.

 

"Jag gör det för min egen skull, för att JAG mår bra av att se snygg ut."
Hur ofta har man inte hört varianter av den meningen? Hur ofta har man inte sagt den själv?
Det kan handla om smink, ansning av hår, tillsättning av hår som jag gjort idag, träning, plastikoperationer å allt vad det är som har med vårt utseende att göra.
Men hur sanningsenligt är det? Eller hur mycket har man funderat över varför man mår bra av att se snygg ut?

Det är inte så att jag tänker när jag står med sminkväskan framme på morgonen och väljer bland borstar och mascaror att "nu ska jag skapa lite kvinnlig fägring så männen på jobbet/ i affären/ på stan tycker att jag är en liten läckerbit."  Inte alls faktiskt.
Ändå ÄR det så att jag som fixad och i mitt bästa jag känner mej tryggare, gladare, möter människors blick med större säkerhet.
DET kan man fundera lite över. Varesej det handlar om att sätta på sej hela krigsmålningen eller borsta håret och vara "hel å ren."

Jag känner att jag ta hand om mitt utseende för min egen skull men ska vi vara sanningsenliga så skulle jag ju inte betalat en massa pengar för fransförlängning eller brytt mej om ifall valkarna hängde över byxlinningen eller håret tofsade sej under armarna om jag levde ensam i en stuga där det inte fanns en kotte som kunde se mej.
Om det bara var me, my self and I.
Men varför är det så pinsamt eller varför är det så fult (patetiskt/ löjligt/ svagt/ fånigt) att man vill att andra ska tycka man är fin? Det är så tabu att man knappt kan erkänna det för sej själv.

För ett tag sedan nämnde jag i ett inlägg att en man kommenterat min rumpa i sammanhanget att det syntes att jag gått ner i vikt. Jag skrev nog något om att jag blev förvånad över att han spanat in min häck, hade koll på att den ändrats och /eller kanske framför allt SA det.
Jag fick en kommentar av en läsare som gick ut på att det var imponerande att jag inte gav honom en käftsmäll som svar.
Mmmm.
Jag funderade lite på det där. Rannsakade mej och kom fram till att jag inte känt någon helig vrede över att en kroppsdel blivit bedömd utan tvärtom blev lite glad.
Å över det kunde jag känna en lätt skam.
Fy så ytligt. Bli glad över en komplimang.
En komplimang som inte handlade om kompetens, personlig färdighet eller begåvning att göra.
Att vara skicklig är ju en sak.
Att vara snygg en annan.
Med det menar jag inte att jag är särskilt snygg men ni förstår kanske vad jag fiskar efter.
Det ytliga är inte okej.
Å ändå vidhåller jag att vi alla... med väldigt få undantag... bryr oss om vad andra tänker om oss, även om något så fåfängt som vårt yttre.

Jag älskar uppriktiga komplimanger.
Varesej det handlar om min yrkesskicklighet, hur jag är som vän, att jag har en snygg hund, vackra ögon, schyssta tuttar eller en fin klänning.
Det gör mej glad!
Å jag tror att de flesta, i hemlighet, håller med.

Puss/ Asta

Där rök den oskulden (trevligt var det med...)

Idag rök ännu en oskuld hos mej. Ögonfransförlängningsoskulden.
Den jag bara för några månader sa att jag inte var intresserad av. För mycket pengar.
Men fler å fler skaffar det och till slut ville jag oxå prova.

Jag gjorde det till introduktionspris 495 kr.
Det tog dryga 2 timmar.
Av andra hade jag hört att "det är jätteskönt", "jag brukar somna" osv.
Jag tyckte det var rätt jobbigt att ligga still på rygg så länge med någon som fingrade och pillade på fransarna och runt ögonen hela tiden.
Bara att blunda inför främlingar kan jag tycka känns en smula utlämnande.
Men jag tror säkert att det är jobbigast första gången, när man inte vet vad som ska ske eller så.
Det gjorde absolut inte ont och tjejen som gjorde det... Aida... var väldigt behaglig och förtroendeingivande.

Jag ville ha "jätte långa" ögonfransar men Aida förklarade att ögat måste bestämma.
För fransarna ska ju lyfta blicken och forma ögat inte tynga ner. När hon sa det insåg jag att jag sett det, folk som satt på för långa så fransarna liksom slår emot ögonlocket och blir som tunga plymer.
Nej, det är inte snyggt.
Jag litade på Aida och blev superduper nöjd verkligen.
Det ska bli härligt att slippa sminka sej till vardags. Bara på med lite solpuder på kindknotorna och ev lite mascara på underfransarna så är man tipptopp sen.
Så mycket tipptopp nu man kan bli som medelålders.

Det sägs att det finns narkotiska preparat som man prövar en gång och sedan är man fast.
Lite så känner jag redan.
Jag hade tänkt göra detta "en gång för att prova" och kände att det är alldeles för mycket pengar för att hålla på med. Fransarna måste fyllas på var 3:e-4:e vecka.
Redan nu vill jag ju ha dessa fransar jämt.

Har du prövat?

Puss/ Asta

Andas högt upp i bröstet.

 
Bild från det underbara dop och födelsedagskalaset igår. På mamma och plastmamma.

Go morgon!

Det är som om vädret vill signalera att nu är helgen slut för solen som fullkomligt strålat hela helgen lyser nu istället med sin frånvaro och himmelen är täckt av tjocka moln.
Gottfrid och jag har sovit som om det inte fanns någon morgondag.
Tydligen blir man trött av att vara på kollo.

Det är jobb igen. Dags för ännu en sexdagarsvecka där jag bara är ledig imorgon.
Helgen har varit rolig, helt fantastisk, men intensiv.
Jag känner mej sliten. Andas högt upp i bröstet. Drar upp axlarna.
Det är aldrig några bra tecken.

Hör ni, jag funderar på det här med konflikter. Något som de flesta av oss tycker är ganska jobbigt.
Det är jobbigt att säga ifrån, att visa att man är arg och det är kanske ännu jobbigare när någon säger ifrån eller blir arg på en annan.
Ändå är det lika jobbigt att inte säga ifrån... Åtminstone till slut.
Irritationsmoment och konflikter går att ignorera en viss tid men sedan blir det som en tryckkokare inom en. I alla fall är det så för mej.
Till slut vänds den där ilskan mot mej själv, för att jag är så jävla ängslig och inte står upp för mej själv eller de mina. Jag känner mej feg, oärlig och undanglidande.
Detta i synnerhet om det inte är personligt.... riktat mot mej... utan någon "under mitt beskydd."
Barnen, barnbarnen, mamma, hunden.
En annan bieffekt är att ju längre ilska trycks ner desto mer obefogad stor blir den när den väl kommer.

När jag var yngre var jag en argare människa. Fast kanske vågade jag mer bli arg på de som är min närmsta familj. Mannen och barnen.
Idag väljer jag mer mina strider och jag säger ifrån till andra men det är aldrig lättvindigt eller utan ett visst mått av ångest.
Varför är det så svårt?
Varför är det så vansinnigt svårt att säga "När du gör så där blir jag förbannad." Eller "Jag tänker inte acceptera si eller så igen."
Det är ju inte mer än så.
Det är inte per automatik att "jag tycker du är en vidrig människa" eller "jag vill aldrig mer se dej", det är att "Nu blev jag arg, detta accepterar jag inte. Punkt"


Hur gör ni när ni blir förbannade eller ledsna över något?
Hur lätt eller svårt tycker ni att det är?
Jag tror att jag är en ganska snäll människa som inte vill göra människor ledsna.
Ilska är lättare (inte särskilt lätt ändå) att hantera än att någon blir ledsen.


Ha en härlig start på veckan.


Puss/ Asta

"Varför kallar ni varandra syskon?"

 

"Du måste berätta hur ni kom att kalla varandra syskon för det har jag nog missat i bloggen?"

Jo visst kan jag göra det. Det kanske är någon mer läsare som undrar.
Det finns två svar på den frågan.

Det första svaret började som en lek. En äldre undersköterska kallade Anders för "ponken sin" och så småningom mej och Marie för "sina töser." Hon blev således "mamma" på jobbet.
Vi var ett gäng på jobbet som gillade att hänga och även om vi var "ursprungsfamiljen" så tillkom de som hade lust i olika möjliga och omöjliga släktkombinationer.
Mostrar, kusiner, farmor och halvsyskon.
Ja jag vet... det låter inte roligt utifrån men har genererat en hel del garv genom åren.

Men det finns ett djupare svar med, åtminstone för mej.
Vi har en speciell vänskap, en sådan som tagit tid att bygga.
Vi har en jargong tillsammans med andra, en kaxig och sarkastisk och en annan när vi är själva.
När vi är privata.
Jag har absolut vänner som jag har mer gemensamt med. Cissi är min bästis och jag har flera andra nära tjejkompisar som kanske förstår mej bättre, som är mer lika, men jag har bara en Anders.
För vi kompletterar varandra.
På ett annat sätt som jag inte kan förklara.
Han lugnar mej, stärker mej, lyfter mej när det behövs.
Jag litar alltid på att han finns för mej om det behövs.

Men han kan oxå vara jobbig som en lillebror.
Ettrig, retsam, icke respekterande av mina gränser.
Jag kan bli sur på honom på ett sätt som jag inte blir med mina tjejkompisar, sur och visa det.
Vi kommer båda från familjer som är lite... trasiga.
Jag vill inte gå in på hans här, det är hans privatliv men av olika orsaker har vi syskon som vi inte har särskilt mycket kontakt med och som vi... eller åtminstone jag... saknat. Alltid.
Och Anders uppfyller allt vad en brorsa betyder för mej.
Han är min retsticka, min förtrogna, en del av min familj.
Vi anförtror oss åt varandra och vi litar på varandra.
Han är min valda bror.
Ibörjan sa jag så, nu känner jag så.
Jag tror att det syns på oss. Att vi hör ihop. Att vi är ett par på något sätt.
Hur vi synkar varandras rörelser, fyller i varandras meningar, skrattar åt samma saker, har mycket mellan oss som är internt och som bara vi förstår eller tycker är kul. Å hur åtminstone jag tar mycket på honom.

Jag vet inte om det är en förklaring som går att förstås eller om det bara verkar tramsigt, men det är i alla fall så det är.

Puss/ Asta

Vad tror ni?

Jag fick en ring av min mamma.
Det är morfars förlovningsring, han hade taniga fingrar för den passar på min pekfinger och jag har riktiga pianofingrar.

Min mamma och min morfar hade ingen bra relation... alls.
Lika underbar som han var mot mej, lika småtaskig var han mot mamma.
Jag vill inte skriva illa om morfar, för jag älskade honom djupt å han mej, men något var inte som det skulle mellan mamma å honom. Det låg lixom bortom tjafs.

Mamma har haft ringen hemma hos sej sedan mormor dog för över 1½ år sedan.
Hon har intalat sej själv att "det är bara en ring" men hela tiden känt att den för otur med sej. Att den är obehaglig.
"Morfar ville inte att jag skulle ha den, den tillhör dej" sa mamma.
Å det var så märkligt.... ja det låter säkert som fåneri eller projektion eller vad som helst men så fort jag förde denna enkla, inte särskilt snygga ring, på fingret kände jag en sådan konstig trygghet.
Lika starkt som mamma kände att den gav henne otur kände jag något slags beskydd av den å trots att jag aldrig prövat den innan å inte brukar ha ring på det fingret så känns det vant... ni vet så där som när man haft sin vigselring på sej dag och natt i en herrans massa år.
Den hörde helt enkelt hemma där. På mitt högra pekfinger.

Jag får se om jag behåller den som den är eller om jag sätter i en sten i den för att göra den lite snyggare.

Tror ni föremål kan föra en närmare de döda?
Kan ett ting bringa tur eller otur.
Det var så märkligt att vi båda kände så starkt kring ringen, både mamma å jag fast på olika sätt-
Mamma har ju en massa andra saker som tillhört morfar som hon inte får dåliga vibbar av.

Puss/ Asta

Änglas dop

 

Åhhh, jag har så många tankar å så många inlägg inom mej att jag inte vet vart jag ska börja.
Det har varit en lång dag å jag är redan trött, mentalt framför allt.
Men det har varit en fin dag. En helt fantastiskt fin dag på alla vis.
Ängla både döptes och firade 1 års dag.
Anledningen att jag inte lägger ut några bilder på huvudpersonen beror på att jag inte får lov för hennes föräldrar. Vill ändå förklara för annars kan det verka märkligt med bilder på andra när det är Änglas dag.

Det låg en hel del logistik i luften för att få allt att klaffa idag.
Ett stycke oberäknelig bäbis skulle tajmas mellan mat å sömn, en morgontrött make skulle ruskas i liv, en förvirrad å något curlad son bli klar, dotter nr II som är lite av en tidsoptimist skulle piskas igång, en gammelmormor till Ängla skulle hämtas upp. Helst påklädd.
Å allesammans skulle vi befinna oss i en kyrka 15 mil hemifrån innan klockan var 10.
Det gick... nästan.
Sonen glömde sin present och gammelmormorn hade blusen ut å in men till dopet kom vi, med tio minuters marginal.

Det var en vacker kyrka. Ganska enkelt utsmyckad men smakfull.
Stora fönster, mäktiga kristallkronor.
Det är en särskilt känsla att vara i kyrkan tycker jag. Högtidligt och lugnande på samma gång.
Å efter en stund... eller mer exakt efter en å en halv timma av resande å sättande, obegripliga psalmer och en massa bedjande å lovsjungande rätt långtråkigt.
Jag förstår barn som börjar tjorva sej i bänkarna, som babblar el springer runt. Jag får oxå lust att göra så, det är bara min uppfostran som hindrar mej.

 

Döpt blev hon i alla fall lilltjejan och hon uppförde sej alldeles exemplariskt.
Efter dopet åkte vi hem till den lilla familjen och bjöds på buffé. Ljummen lax, färskpotatissallad, västerbottenpaj och tårta på det.
Härligast var presentöppningen. Så spännande att se vad alla köpt och hur hon reagerade.
Hon fick en kanin av gammelmorfar med fru som nog blev allra mest populär och som hon tog i en bamsekram för att sedan inte släppa taget mer.
Gullunge. Jag tror å hoppas att hon var lycklig med sin dag.

Solen sken och jag kände mej lycklig.
Lycklig och så kär i min familj.
Vi är långt ifrån perfekta, vi har våra issus och konflikter... absolut.
Men just idag var jag så där extra kär i dem alla.
I mina fina föräldrar. Min mamma som är lite förvirrad men så himla godhjärtad och snäll.
Min stiliga pappa som jag alltid kommer vara lite förälskad i om ni nu inte missförstår och som jag är så lik... till sättet åtminstone.
Finaste plastmamman av dem alla. Mina vackra, härliga ungar och mina helt bedårande barnbarn.
Fint att känna så. Planeterna står rätt. Guds hand. Eller bara... att livet är så där fint ibland.

Puss/ Asta

... to be continue

Ropen skalla...

Hej på er raringar

Intensiv lördag här på bästkusten.
Min lilla stad har haft sin första Pridefestival och SÅÅ himla lyckat det blev... och är, för det håller på ännu.
Jag och lillebror var förstås där och gick i paraden. Syskonlika, inte sant?!
Solen sken, det var mer folk än vad jag någonsin sett i min stad och alla var glada. Det enda lilla missödet var att vi (rätt snart måste jag säga till vårt försvar) upptäckte att vi stolt spatserade bakom Folkpartiets banderoll :)
Vi ökade på stegen så vi gick bakom sossarna istället.
Alla partier var förstås representerade på denna härliga folkfest som hyllade kärleken. Så som sej bör, till och med Kristdemokraterna. Men inga Sverigedemokratfanor.... märkligt nog.
Mäktigt och fantastiskt var det.
Ropen skalla, kärlek till alla!

När vi kom hem gick jag en runda med Gottfrid så han fick bada innan jag körde och hämtade upp lillebror igen och vi åkte halvvägs till världens ende för att lämna Gottfrid på sommarkollo.
Annanas som gamla Ameliabloggare kanske minns hade gulligt nog erbjudit sej att passa honom eftersom vi ska på dop imorgon.
Ångest BIG TIME att lämna bort sin lille bäbis för första gången.
Rätt fantastiskt ändå, jag har aldrig varit så kär i någon man att ett knappt dygn i sär väcker ångest.
Men det ska nog gå bra. Annanas är hundvan och införstådd med hur daddig jag är med Gotte.
Hennes prins fick "sova hos farmor", det skiljer inte mycket på våra grabbar så de tuppmätte lite.
Mycket testosteron mellan öronen i den åldern.
Jag hoppas att vi alla får sova i natt men misstänker att det blir ängsligt både här å där.
Vilken lycka att få hämta honom imorgon!

Dopet är jag strax redo för.
Sitter i detta nu och färgar i mina grå så jag kan vara en ärtig mormor imorgon i kyrkan.
Ska försöka komma i säng i rimlig tid med. Lovat stryka min sons skjorta. Han är ju bara 23 år och strykjärn är farliga grejer.

Allt fint med er?

Puss/ Asta

Vuxna människor jag tycker om, student och en smula ångest.

Idag har jag träffat tre unga vuxna, vackra människor som jag har ett alldeles särskilt förhållande till.
De är min kompis Cissis ungar och den lilla rödhättan har jag känt sedan hon var en viljestark fyraåring, den mörka skönheten var ungefär två när vi flätades samman och "lillkillen" har jag känt hela hans liv, det är min gudson.
Nu för tiden ses vi allt för sällan, i synnerhet äldsta systern har alltid hela sitt vuxna liv flängt runt och arbetat på olika platser i Sverige och världen.
Grabben är den jag träffar oftast då han fortfarande bor hemma.

Det gör någonting med en när man ser barn växa upp. Då de var små sågs vi dagligen och mina barn och dessa sprang in å ut hos varandra så att man nästan blev som en stor familj.
Under tonåren tappade jag kontakten med dem lite men nu när de är vuxna och vi kan mötas i dessa nya roller... just som vuxna och jämbördiga... så finns ändå den där grundkontakten kvar.
Jag tycker så mycket om dem alla tre och är stolt över dem allihop.
De är så olika alla tre och på många sätt lika dem de var som barn.

Rödhettan energisk, driven, social. Tränar, jobbar och gör allt i en jäkla fart.
Lik sin mamma till utseendet, lik sin pappa till sättet.
Den mörka lite mjukare och mer familjär. Underhållande, livlig och mjuk.
Lik sin pappa i färgerna och lik sin mamma i sättet att vara.
Killen underfundig, filosofisk, rolig och så himla go.
Vet inte vem han  är lik, han är sin alldeles egna.

Idag tog Tom studenten och vi var där och firade.
Kände mej oerhört sugen på ett glas vin innan när maken tog ett par glas medan han duschade och klädde sej men väl där var det rätt gött att dricka loka och hallonsoda.
Skönt att sitta här å vara nykter i kväll och framförallt skönt att slippa vara trött å off imorgon.
Knarkar mej hög på socker istället.

Annars är det så där. Upp å ner. Bra och dåligt.
Allergin är efter två kortisoninjektioner äntligen mycket mycket bättre.
Inte borta, lite kli i ögonen, men väldigt mycket bättre.
Jag känner en inre stress i kroppen. Har jobbat intensivt i ett par veckor, har relativt långt kvar till semestern. Sommaren känns jobbmässigt väldigt orolig i år.
Dessutom ska jag lämna bort Gottfrid över natten mellan lördag och söndag och även om jag är tacksam över hundvakten så har jag svårt för att tänka på ett dygn utan honom.
Det låter förmodligen helt sinnessjukt. Jag är rädd att han blir hunsad av den lite äldre hunden i hundvaktshemmet, jag är lite rädd att det blir slagsmål, jag är rätt mycket rädd över att han ska undra varför jag dumpade honom där och längtar hem och jag är rädd att jag ska sakna ihjäl mej.
Ja jag hör att det låter sinnessjukt. Jag hör det, men det hjälper inte.
Vi är så gott som aldrig ifrån varann om jag inte jobbar och han har aldrig sovit borta.
På söndag ska vi på dop för lilla Ängla tidigt som fanken. Det stressar oxå. Vi ska ju helst komma i tid.
Vargtimman är här.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Boobisar

 

Det pratades bröst på Karlavagnen ikväll. Jag hann tyvärr bara lyssna en liten stund.
Men jag har under åren tänkt en hel del på bröst.

Själv fick jag bröst tidigt, var väldigt ung när jag kom in i puberteten, så ung att jag utreddes för att det kunde vara något fel.
Jag minns den första fnissande uppmärksamheten de gav av killarna i klassen tidigt i mellanstadiet, innan de andra tjejerna var där mognadsmässigt, och hur jobbigt det var.
Att vara annorlunda.
Som ung tjej lärde jag mej tidigt att brösten framkallade känslor och "begär" hos pojkar och män.
Jag fick höra av mormor att jag "inte skulle gå så urringad", "att jag såg slampig ut."
Killar passade ofta på att ta för sej, komma emot, klämma lite, kommentera och bedöma och bortsett från när det var "gubbar" som kåta ingifta släktingar eller kompisars pappor så tänkte jag aldrig... jag minns aldrig att jag tänkte... att killarna gjorde fel.
Allt ansvar låg lixom på mej. Att locka eller inte locka.
Helt galet! Varför talade inte vuxenvärlden med mej om sånt?
Förmodligen för att de hade samma förfärliga kvinnobild som jag själv.

Jag hade fina tuttar som ung. Lagom stora, fasta och yppiga. En perfekt 70 D kupa.
Så fick jag barn som 17 åring och man hade ju hört innan att brösten kunde bli större efter en graviditet.
När mjölken rann till på 4:e dagen blev tuttarna fullkomligt enorma och jag minns att jag iakttog mej i spegeln på BB med ett nöjt leende och tänkte "Hey, come to mama!"
Men det där höll förstås inte i sej.
När mjölkproduktionen så småningom ställde in sej och sedan sinade försvann tuttarna till nästan ingenting. Till två tomma påsar. Tuttar, randiga av bristningar, som såg ut att sitta på en mycket gammal kvinna.
När jag vid 21 fått mitt tredje barn och brösten var precis lika tomma och fula utvecklade jag rejäla komplex. Jag minns att jag grät i duschen av obehag att se mej själv naken.
Jag funderade varje vaken stund på en bröstoperation men hade inte pengar till det.
Jag var till och med iväg till landstinget hos en ung snygg doktor som mätte med måttband, konstaterade att jag hade rejäla hängbröst men oxå att den typen av "defekt" inte innefattades av det landstinget kan åtgärda.
Så taxöronen blev kvar.

Idag har jag försonats med mina tröst. Idag dagdrömmer jag bara ibland om att fixa till dem.
De är något fylligare nu än vad de var när jag var 21 men framför allt handlar det om inställning, om att saker å ting får perspektiv.
De hänger fortfarande och är långt ifrån sina glansdagar men jag kan med en schysst bh få till en klyfta som ser helt okej ut.
Jag försöker tänka att de tjänat sitt syfte med bravur, jag har ammat i sammanlagt nästan 3 år och alltid haft gott om mjölk, de har hållit sej friska och de hjälper mej att påklädd se rätt ärtig ut om jag vill.
Vi är kompisar och jag tror inte att jag kommer låta en kirurg skära i dem, även om jag skulle få råd.

Jag älskar bröst och är nog betydligt mer bröstfixerad än vad min man är.
Jag tycker att de är vackra i nästan alla storlekar och former.
Bröst står för trygghet, värme, kvinnlighet, sinnlighet, erotik, beskydd, fortlevnad.
De är egentligen bara körtlar och fett men samtidigt, för så många av oss, nåt mer och större.

Vad är bröst för dej?

Puss/ Asta

Nu utmanar jag er ordentligt.

Denna gången tänker jag utmana kvinnorna i Bloggdala alldeles extra.
Denna gången begär jag lite mer av dem.
Inte bara i form kostnad (eller strul att låna på biblioteket) för boken är splitter ny och finns inte som pocket, men jag utmanar dem även i att de inte ska läsa en roman.
Nej, de ska sondera sitt eget inre i jakten på sin inre flata!
Det ni!
De ska läsa "Liten handbok i konsten att bli lesbisk." Den kan bla införskaffas här.

Jag lyssnade på Mian Lodalen (författare, journalist, debattör i ffa genus och hbqt frågor) på P4 extra idag när hon var där och talade om sin nya bok som hon skrivit ihop med Matilda Tudor.
Lodalen är en karismatisk, rolig kvinna som säger mycket klokt och som tar plats på ett sätt som är ovanligt för kvinnor och som jag finner befriande.
Jag kände att DENNA boken måste jag läsa, och det blir mångdubbelt roligt att läsa den om vi är flera kvinnor som gör så och som sedan kan diskutera den.
Hur många av oss som ger upp den heteronormativa kvinnan efteråt återstår väl att se :)

Mian Lodalen sa något som jag läst tidigare och som är min fasta övertygelse.
Sexualiteten är inte alls så statisk som man tidigare kanske trott.
Det finns ett gäng människor som är ohjälpligt hetero eller homosexuella men det stora flertalet är mer eller mindre bisexuella.
Mer heteronormen är så stark inom oss, även inom många av oss som är accepterande, vidsynta och Pk så det skriker om oss. Så vi väljer så som det förväntas av oss att göra.

Mian sa att hon många gånger hört heteronormativa kvinnor säga mer el mindre på skoj "Jag önskar att jag var flata." Och utan att Mian ville förringa det lidande och den kamp homosexuella fått utstå och fortfarande får utstå i många länder sa hon sej förstå det.
Forskningen och undersökningar ger tydligen den klagande kvinnan rätt dessutom.
Lesbiska kvinnor har i genomsnitt 1 timma mer fritid/ dag eftersom hon lever mer jämställt.
Lesbiska kvinnor är ungefär dubbelt så nöjda med sitt sexliv som sina heterosexuella systrar och de får orgasm mer än dubbelt så ofta.
Kvinnor är helt enkelt bättre i sängen.
Det finns också studier som visar att barn till homosexuella kvinnor mår bättre än barn med en mamma och en pappa. Kontroversiella tankar.
Jag har inga källor på detta, men allt sådant får vi oss förhoppningsvis serverat i boken.

Håll inte på att protestera nu och fyll mitt kommentarsfält med hur mycket ni älskar era karlar (eller män generellt) utan läs den med öppet sinne och... ja, för att det är kul helt enkelt.
Själv hör jag till de där kvinnorna som både tänkt å sagt att jag skulle vilja vara flata.
Trots att jag attraheras av män. Ofta ju manligare desto bättre.
Jag har hittills aldrig varit kär i en kvinna men jag håller det absolut inte för osannolikt i framtiden.
Jag har öppna sinnen.

Jag tänker mej att vi recenserar den 20:e juli. Är det fler av mina läsare som vill hänka på just denna spännande omgång att läsa så gör gärna så.

Puss/ Asta

Ett riktigt jäkla gnällinlägg

Jag har varit allergisk i hela mitt liv.
Redan innan jag fyllde året hade jag stora hemska eksem som krävde smörjor och behandlingar.
När jag var 6 år och på cirkus för första gången gjorde jag premiär i astmans underbara värld med allt vad det innebar av dagliga mediciner och sjukdom.
Som barn och tonåring låg jag ofta inne på sjukhus vid den här tiden på året. Som vuxen har jag klarat mej bättre, inte för att jag vuxit i från något som helst, men för att inhalation av kortison numera finns och det har gjort att jag bara blir sjuk men inte kräver vård inneliggande,

Jag är allergisk mot massor av saker. Allt känns det som ibland men så är det inte förstås.
Jag är allergisk mot kvalster, mögel, pälsdjur, fåglar, sågspån och all pollen. I synnerhet gräs och gräspollen finns hela sommaren.
Det röda på bilden är just nu "mkt höga halter av gräspollen."
Å jo, jag är allergisk mot katt å hund med som jag har.
Det fungerar oftast bra. Men nu när jag är nedsatt känner jag av allergin oxå mot dom, plus att de har pollen i sin päls.
Att ha djur är en avvägningsfråga. Lite mer allergisk men mycket mer livskvalitet.
Å gräset kan jag ändå inte rå på.

Jag borde således vara van.
Men det här går bara att vänja sej vid till en viss gräns.
Jag har vant mej vid att jag inte kan klappa, umgås med, eller ha många sorters djur.
Jag har vant mej vid att jag alltid är lite trött, dels av allergin i sej men även av antihistaminerna.
Jag har vant mej vid att trots att jag älskar ljus och värme nästan frukta den här tiden på året och att längta efter hösten när luften äntligen går att andas igen.
Men jag har inte vant mej vid att vara SJUK.
Varesej det gäller ordentlig allergi eller astma.

De sista 3-4 dagarna har jag varit dyngallergisk. Idag har det varit värre än någonsin känns det som.
Näsan rinner konstant. Ögonen och slemhinnor kliar hysteriskt.
Jag skulle kunna ta en diskborste å köra in i ögonhålorna och vispa runt med.
Jag blir sjukt trött, sjukt uppgiven och ungefär lika irriterad.
Jag har så fullt upp med att bara överleva stunden och att stå ut att jag inte orkar någonting mer.
Jag har tagit av alla mina svindyra mediciner. Inhalationer, kortisonögondroppar, kortisonnässpray, anihistaminer. Tagit det och tagit det igen.
Efter middagen blev jag så less att jag badade ögonen i droppar, vräkte i halva flaskan typ och tog dubbel dos med Tavegyl (en antihistamin man blir väldigt trött av.)
Somnade som en sten... käckt.

Det var min lediga dag. Den jag längtat så jäkla mycket efter.
Jag har inte gjort något av det jag föresatte mej mer än handla doppresent till Ängla.
Solningen, löpningen, njutandet... allt sånt där har varit omöjligt idag.
Det finns en medicin som (oftast) hjälper.
En injektion, Depo-Medrol, som sätts i sätesmuskeln.
Doktorer är dock väldigt rädda för att skriva ut den.
Kortison vore ju en undermedicin för alla om det inte vore för alla biverkningar.
Å i injektionsform är de tydligen värre än annars.
Själv har jag inte råd att känna efter. Jag mår hellre okej nu under sommarhalvåret och riskerar benbrott och liknande när jag blir gammal.
För detta... detta är vidrigt jobbigt.

Puss/ Asta

Grattis Sverige

Bild från idag. 

Det är den 6:e juni idag... Sveriges nationaldag... och även om vi inte firar som vårt tossiga grannland tänkte jag uppmärksamma det i ett inlägg genom att skriva vad jag tycker allra mest om med mitt fosterland.

Så mycket av det vi har tar vi för givet. Även om vi säger att vi uppskattar ditten å datten så kan vi, flertalet av oss som är födda här, inte riktigt förstå å greppa hur det skulle kunna vara annorlunda.
Om vi inte fritt fick säga vad vi tyckte, om vi inte fritt fick älska vem vi ville eller tro på vilken Gud vi behagade. Eller strunta i att tro på Gud för all del.
Vi kan inte föreställa oss att inte få gå å rösta eller demonstrera eller kritisera vår arbetsgivare utan repressalier, vi kan inte förstå vad det innebär när sirenerna ljuder och bomber faller.
Det är ogreppbart för oss att inte kunna mätta våra barn eller att skicka iväg dem till en oviss framtid för att vi inte kan försörja dem.
Osv osv osv.
Vi lever i ett fantastiskt land. I den bästa av världar. Just vi drog lyckolotten i livets tombola.
För allt detta är jag... så klart... tacksam även om jag inte har förstånd att förstå riktigt HUR tacksam jag borde vara.

Men i övrigt då...

Jag är tacksam över våra fyra årstider. Jag älskar hösten, men tycker om och vill ha dem alla.

Jag är tacksam över allemansrätten.

Jag är tacksam över att vi... trots att mycket kan bli bättre... är nästan bäst i klassen vad det gäller miljö, djurskydd, jämställdhet och sociala skyddsnät och försäkringar.

Över att vi har en väl fungerande sjukvård, vid sidan av USA är vi bäst på att ta hand om människor som drabbats av en hjärtinfarkt. Vi har världens lägsta spädbarnsdödlighet och vi har gjort revolutionerande operationer här som ex den första hjärttransplantationen och den första livmodertransplantationen.

Jag är tacksam över att vi är ett givmilt, öppet och solidariskt folk. Trots Sd's framgångar håller vi främlingsfientligheten stången än så länge så väldigt mycket bättre än många jämförbara länder.

Vi har stränder helt i klass med många andra länder dit vi betalar X antal tusen för att vallfärda, bättre badvatten men lite mer opålitlig sol.

Jag är tacksam över att vi inte har några hundrasdiskriminerande lagar så som våra grannländer.

Jag är tacksam över det gröna. De stora skogarna, de öppna åkrarna.

Jag är tacksam över mångfalden. Motsatsen är enfald... tänk på det go vänner.

Jag är tacksam över den socialdemokratiska prägling av landet och folket som fortfarande råder efter 8 år av borgligt styre. Där de allra flesta tror på så små klasskillnader som möjligt, på att hjälpas åt, på starka fackföreningar.

Å jag är sjukt tacksam över vår nationalrätt... Kebabpizza med mixad sås :)

"Det här är ditt land, det här är mitt land. Landet det tillhör dej och mej." 

Puss/ Asta

Dagens pucko

Inte ett enda politiskt inlägg hittills i juni men lugn bara lugn det kommer.
Vi kan mjukstarta med det här tycker jag... Dagens Pucko.
Lisa Walén Kristdemokrat från Enköping.

Denna kvinna tror att homosexuella kan "fixas." Att de kan "botas med bön."
Varför i hela världen skulle de vilja fixas? Vad ska de botas ifrån?
Kärlek?

Jonas Gardell har sagt mycket klokt och bland annat talade han en gång om "att vara kristen."
Jag minns inte ordagrant vad han sa men essensen har jag tänkt på många gånger.
Han jämförde "att vara kristen" med vaniljglass.
I sin hand höll han ett paket med äkta vaniljglass, gjord på grädde och vaniljstång.
I sin andra hand höll han ett paket billig glass tillverkade av "gräddliknande ämnen" och smakarom av vanilj.
Den billiga glassen var "att vara kristen." Den dyrare glassen "att följa kristus."
Den billiga varianten påminde om den äkta, men var inte samma sak.

Huruvida Jesus verkligen var Guds son, en profet, en rebell eller en psyksjuk kan man tvista om.
Det man vet är att han bröt mot både skrivna och oskrivna lagar och att han umgicks med människor som"det inte passade sej."
För mej är kristendomen kärlekens, toleransens och förlåtelsens Gud.
Vi är alla syndfulla varelser som bryter mot åtminstone några av de 10 budorden och skulle vi följa bibeln på det sätt som Lisa Walén verkar göra när hon delar in kärlek i fint och fult, i rätt och i fel ja då skulle nog de flesta av oss dräpas av vår pappa eller av byn där vi lever.

Puss/ Asta

Utseendekorrigeringar jag skulle kunna tänka mej.

 

Fransförlängning... Har jag varit sugen på ett tag.
En kollega på jobbet har det och det är verkligen jättefint. Hennes ser naturligt långa ut, alltså skulle kunna vara hennes egna, själv skulle jag nog "dra på" lite till för mer dramatisk effekt.
Ska nog pröva någon gång inom en snar framtid.

Fotvård... Skulle jag verkligen, jag menar VERKLIGEN behöva för jag har hemska hälar och fossingar. Måste få gjort det snart.

Extensions... Är en dröm. Tycker mitt egna hår växer så jäkla långsamt.
Har en kollega (inte samma som med fransarna) som har det och det ser grymt naturligt ut.
Men det är lite för dyrt för mej, har inte råd att lägga den typen av pengar på nåt så ytligt som mitt utseende.

Bystplastik... Ja jag erkänner. Jag ÄR så ytlig. Hade jag haft pengarna som krävs så hade jag tagit mej en allvarlig funderare.
På minussidan finns att tumörer kan vara svårare att upptäcka och att jag egentligen vill vara ett föredöme för mina döttrar och andra unga tjejer om att det är okej att åldras, okej att kroppen förändras.
Samtidigt är jag så himla less på dessa tomma tuttar.
Lyckligtvis har jag inte 50-60 papp över att strössla på mitt eget ego så det förblir en (opassande) dröm.

Fettsugning... När vi ändå är inne på ingrepp som jag kanske suktar över men aldrig kommer att göra så fettsugning insidan av låren. Det verkar vara stört omöjligt att komma åt med träning?!
Inte för att jag är överdrivet vältränad men jag ser ändå en viss förändring vad det gäller benens baksida och utsida. Insidan verkar inte påverkas alls av löpningen och där har jag massor av löst, mjukt fett.
Nån som har tips på effektiv träning där?

Puss/ Asta

Två hundar i hushållet...

Jag fick en fråga av fina Nilla som jag viker till ett inlägg, det vore kul om andra läsare med erfarenhet av frågan kunde ge er syn oxå för att svara henne.

Måste fråga bara..-.
Står (ev) i begrepp att skaffa en kompis till min hund Milo, 1år o 3 mån. 17 mån när ev ny valp anländer.
Ny kull med samma föräldrar som till Milo... känns lite tätt inpå - samtidigt är jag svårt sugen , då detta troligen är sista kullen denna tik får... Killarna blir alltså syskon då.
Och Milo har ett underbart temprament! Lättlärd, nyfiken, receptiv, glad i andra - både hundar o människor, dock litet mått av "integritet" kanske...väldigt mkt "myshund" o väldigt mkt präglad på mig...
Bara höra om du i all hast kan skriva ner de tydligaste för - o nackdelarna som DU tycker med en resp två hundar?
Eller nån av dina läsare som har erfarenhet?
Såklart merkostnad i mat, utrustning, försäkring etc - men är mera intr av om det finns mkt erfarenhet av "svartsjuka" mellan hundarna? Om de är för nära i ålder+ el är det tom en fördel om båda har "barnasinnet" kvar?
Blir min fina gosehund mindre "barn" o mera "hund" om du förstår hur jag menar?? ;-) Kan man generellt säga att hundar är lyckligare flera ihop / mår bra av sällskapet av en annan+ Är det vanligt att den äldre hunden blir mera "vaktig" o ska ta den lilla i försvar...etc etc
Tacksam för svar:)

Vill börja med att betona att jag verkligen inte är någon expert på ämnet och att det är relativt korta perioder i mitt långa hundägarliv som jag haft två hundar samtidigt.
Första gången med min Baron. Han var några år när jag tog över en äldre tik som var lydig och "färdigtränad." Henne hade jag i ungefär 2 år.
Märta å Gottfrid hann jag ha ungefär ett halvår ihop innan hon dog.
Jag är lite i samma situation som du Nilla. Gottfrids mamma väntar valpar och jag förmodar (?) att det är hennes sista kull. Jag tycker oerhört mycket om den tiken. Dels exteriört men framförallt hennes mentalitet. Hon är väldigt öppen och glad i folk för att vara en Dogue de Bordeaux och hon har satt stor prägel på åtminstone Gottfrid men förmodligen på fler av sina avkommor.
Men... jag är fattig, jag har fullt upp med livet och Gottfrid känns lite för ung så valp passar inte riktigt nu. Ändå är det en stress att "tåget med Ebba går" och det lär bli än värre när valpbilderna kommer.

När jag skaffade Gottfrid hade jag i början och framför allt i väntans tider dåligt samvete för Märta.
Hon å jag var så tajta och jag insåg att tiden för henne kommer delas i två.
Det är svårt att säga hur svartsjuk hon blev för samtidigt som vi hämtade hem valpen blev hon låg å tjurig men det visade sej att hon var akut sjuk och hade livmodersinflammation. Hennes tillbakadragande berodde alltså på smärta.
Märta var en vass hund, osäker innerst inne, och hon hade få lekkamrater. Tre-fyra andra hundar hon accepterade. Hon tryckte ner alla andra rakt ner i backen, tikar som hanar.
Med Gottfrid blev hon ett under av tålamod.
Hon lekte med honom, hon lät honom hänga med sina sylvassa tänder i öronen, halsskinnet och svansen.
Det tog några dagar, kanske en vecka innan hon lät honom sova med henne.
Ibland, när hon låg hos mej kunde hon markera med bara blicken att "nu håller du dej undan ungjävel" och respekterade han inte det så gjorde hon ett markerande.
Men aldrig att hon bet eller skadade honom.

Jag tycker nog att Märta levde upp med en valp i huset.
Hon älskade att leka med honom och att visa honom hur han skulle vakta.
Fast visst påverkade det hennes och min relation en del. De två blev en enhet dit jag delvis inte nådde in.
Gottfrid dyrkade Märta. Iakttog henne ständigt och sökte hela tiden hennes stöd och sällskap.
Han såg henne däremot aldrig som "mamma", blev han rädd eller hon gick för långt bort kom han till mej.

Jag har egentligen aldrig haft nån dröm om att ha två hundar.
En hund uppfyller mitt behov av sällskap, skydd, kärlek, tidsfördriv, träning och vänskap.
Men det var fascinerande hur mycket glädje de hade av varann och hur länge Gottfrid faktiskt saknade Märta när hon försvann.
Han har ett större behov av gos och lek än vad jag känner att jag hinner ge honom och han skulle säkert bli galet lycklig av en ny kompis.
Det är den stora fördelen, sällskapet å glädjen de har av varandra.
Jag tror att en stor flock av både människor och en lekkompis gör en hund lyckligare. Även om tiden med mamma får delas. När det sedan kommer till en större flock hundar, tre-fyra eller mer så är det svårare har jag fått för mej. Då kickar flockinstinkter in på ett annat sätt.
Är så oerhört tacksam över att jag hade Märta som hjälp och stöd där i början.
Jag kunde lämna Gottfrid ensam med Märta ett par timmar redan när han var liten valp och fick börja om ensamhetsträningen när hon dött.
Och... jag hade aldrig överlevt utan Gotteman när Märta gick bort.

Nackdelen då?
Två hundar är mer än en+ en hund. I synnerhet om man skaffar valp.
Den vuxna har behov av motion och långrundor, valpen av miljöträning och det blir dubbla promenader.
Har du tiden? Orken?
Ofog som den äldre hunden har för sej kommer valpen med stor sannolikhet att ta efter.
Idolskapet går lixom inte att konkurrera med.
Märta med sina egenheter hann inte lära Gottfrid av sina sämre sidor så som utfall mot andra hundar och sin reservation mot människor vi mötte utomhus.
Det som gör att jag tycker Gottfrid är för ung är att han fortfarande sticker när han är lös... efter vilt, katter och fåglar. Det är lätt hänt att valpen tar efter där.
Han kan även i koppel dra (å är ju djävulskt stark) när han ser något av detta.
Nu minns inte jag vad Milo är för ras men Dogue de Bordeauxer blir mogna och vuxna väldigt sent och en 2 åring (som Gotte) har inte mognat klart.
Jag tror inte det är nödvändigt, men en fördel, om de har det.

Vad säger ni andra? Nån viktig aspekt jag glömt ta med.
Hoppas du fått lite känsla för hur det kan vara med två hundar i hushållet. Sen är varje hund... och hundpar... unikt.
Fundera och låt både hjärta å hjärna bestämma. Känns det bra så kör tycker jag.

Puss/ Asta

Motivation.

 

Det här med biologi och gener känns ibland oerhört opeppigt och deprimerande.
Att så mycket inom oss redan är förutbestämt och programmerat.
Att vi i vårt DNA har med oss så många av de förutsättningar och begränsningar vi har.
Det finns många studier på det. Att förmåga till att uppleva lycka, att ha kämpaglöd, förutsättningarna för depression eller ett allmänt bittert sinnelag är med oss från början.
Sedan slipas det under vår barndom och uppfostran, mildras eller förstärks men lik väl ÄR där.

Jag lyssnade på en idrottspsykolog som pratade bland annat om motivation.
Förutsättningar att känna motivation ex för att bli en bra löpare och att bibehålla lusten att springa, vad är det som påverkar det?
Jo enligt honom handlade det mycket om just motivation. Å vad är då det i sammanhanget?
Jo, att känna en glädje och en lustfylldhet till själva aktiviteten... alltså en inre drivkraft och tillfredsställelse är mycket starkare och ökar förutsättningarna än de yttre drivkrafterna som tider, rekord, beröm, uppmärksamhet.
En annan sak som var viktigt var tilltron till sej själv och till sin förmåga att klara av målen.
Påverkade tex av hur man lyckats tidigare i liknande situationer. Hur man ser på sej själv.
Dessutom var det bra att vara uthållig när det gällde belöningar. Att kunna vänta på resultat.

I mitt fall var detta rätt deprimerande ord.
Jag känner relativt låg inre drivkraft och jag har väldigt lågt självförtroende när det kommer till att prestera idrottsligt. Kondition, styrka, smidighet, snabbhet har aldrig varit mina grenar.
Å jag har alltid varit sådan att jag vill se resultat NU... helst igår.
Då kan jag banta, springa, träna hund eller vad det nu gäller hur hårt som helst.
Men sedan ger jag upp när det inte händer något.
Å det där "inte händer något" är en sanning med modifikation för det är klart att det "händer något"... det går bara inte så fort och så lätt som jag tänkt mej.

Jag VILL verkligen springa! Just springa, nåt annat intresserar mej inte.
Trots att jag tycker det är rätt tråkigt. Jag vet egentligen inte varför?!
Visst hälsoeffekten är ju jättebra, och i mitt fall särskilt då att stärka lungorna som skydd för min astma.
Snyggare blir man oxå, det är en effekt som inte alls är särskilt liten eller obetydlig.
Men det handlar om nåt mer, nåt mer diffust.
Att jag "ta me fan ska klara av det", att jag ska fixa det som jag aldrig gjort och alltid trott vara omöjligt.
Nu KAN jag ju bevisligen springa, varken snabbt eller långt men jag kan springa.
Nu handlar det mer om att jag vill bevisa för mej själv att jag kan hålla i det.
Inte sluta så fort det tar emot. Inte tappa bort den där drivkraften.
Den största begränsningen, mitt absolut högsta hinder, är det mentala.
Att jag egentligen inte tror. Därför att jag tidigare inte kunnat.
Jag har svårt att måla upp en bild av framgång. Att tex plöja över mållinjen på Göteborgsvarvet.
Inte ens i mitt eget huvud går det.
Det är med DET jag måste jobba. Minst lika hårt som med att utöka antal kilometer eller korta ner tider.

Fake it until you make it.
Har fungerat förr även om det tar lång (längre tid) för mej än för det flesta.
Så har jag blivit mer social och bekväm bland främlingar.
Så fick jag till slut tilltro till att jag är en kapabel sjuksköterska.
Att helt enkelt låtsas bekväm, stark och säker. Att få andra att tro på det ända tills jag tror på det själv.

Hur är det med er och er motivation å tilltro till er förmåga?

Puss/ Asta

Själafridstankning i bilder

Avverkat ännu ett sånt där kväll-dag pass. Mycket att göra på jobbet, en hospitant som var mej i hasorna hela tiden å få timmars sömn i kroppen.
Det är då jag behöver det som bäst. Mina stora kärlekar- Gottfrid å havet.

 

Han älskar som bekant havet han oxå. Å jag älskar att se honom så lycklig.
Han tankar mammatid och jag Gottetid.

 

Så här tillbringar jag många, många timmar per år. I alla årstider. Blickandes ut över havet.
Ignorera min virvel som ju inte ser klok ut.

 

Älskade, älskade prins.

 

Lycka! Det är blött, det är fart och det är... lite mer blött

 

Jag är tydligen söt som socker för varför skulle annars flugorna flockas kring mej?

 

En timme var han nog i vattnet. Först längst stranden och sedan vid bryggan där det är djupt och han simmade å simmade å simmade å simmade å... (Bilderna ligger lite i oordning)

 

Simborgarmärket klappat å klart.

 

Du å jag Gottfrid. Du å jag.

 

Puss/ Asta 

Flickpojkar

 

När det talas om feminism och jämställdhet så talas det ofta ur kvinnors perspektiv.
Det är inget konstigt med det, vi lever i ett patriarkaliskt samhälle och en värld där kvinnor i stort å smått far illa av männens framfart och bristande respekt.
Det finns bara ett sätt att vara chef på. Ett sätt att vara hög styrelseledamot. Ett sätt att vara statsminister. Det manliga.

Den manliga normen och det manliga förhärligandet är så mycket djupare rotat än vad vi tänker på.
Tänk bara på ord. 2014 finns det fortfarande inget bra ord för kvinnans kön. Antingen blir det kliniskt eller så blir det snuskiga.
Det pratas... gällande både män och kvinnor... om att "ha stake nog att..." som något positivt och starkt medan motsatsen "var inte en sån fitta" är negativt, svagt å fegt.
Detta tankesätt är så utbrett att även män förlorar på det.

Jag funderar ofta på vem mitt lilla barnbarn Noah ska bli. Vad för sorts man och människa han ska bli.
Jag funderar mer på det med honom än vad jag gjorde med min egen son.
Jag vill förstås ge honom hela världen. Allt ifrån solvarma jordgubbar till äventyr.
Men jag vill också ge honom möjligheten att helt fritt vara den han är som person.

Har ni tänkt på ordet "pojkflicka."
Det är en tjej som är stark och modig. En tjej som kanske inte är så förtjust i klänningar och blingbling men som kan klättra i träd, vågar bli smutsig och slåss tillbaka om nån är dum.
Det ses inte som fel i samhällets ögon att vara flickig och feminin men det är ändå ett positivt laddat värdeord pojkflicka.
Kapabelt lixom. Pippi Långstrupaktigt.
Men tänk på ordet "flickpojke."
Det finns inte ens.
Och om det mot förmodan används så görs det negativt. Det är inte så att det ligger en underton av att detta är en sensitiv, kommunicerande, mjuk kille.
I den mån dessa drag accepteras hos pojkar och män använder man andra ord.
Filosofisk kanske. Emotionellt begåvad.
Men ingenting, gud förbjude, som skulle antyda något feminint.
Å detta tror... nej, detta är jag helt säker på... att pojkar och män förlorar på.
Det är inte bara förminskande av klassiska gamla kvinnliga sidor.
Det snävar in även mäns möjligheter.

Jag minns en av min sons första jular, han är född i augusti så kanske var det när han var 2½ nästan.
Vi hade köpt honom ett jättefint bilgarage.
Hans systrar fick varsin krypdocka.
Sonen gav blanka fan i sitt garage och kastade sina lystna blickar och kladdiga händer på dockorna.
Å blev förmanad.
"Nää, Rasmus. Du har fått ett garage, det är din systers. Titta vad fint, här kan bilarna köra osv"
Ja, det var tidigt -90 tal. Man begrep inte bättre.
Självklart fick han annars leka med tjejernas saker men rätt snart hade han tappat intresset och ville bara leka med sina gevär, sina bilar, sin gräsklippare.
Jag vill att Noah ska få bejaka alla sina sidor.
Jag kanske inte kommer att köpa honom prinsessklänning om han inte uttryckligen ber om det men jag vill att han ska få alla nycklar och inte tvingas in i några unkna könsroller och förväntningar om styrka, mod, kaxighet, framåtanda och bilintresse redan som barn.
Jag är övertygad om att det kommer att göra honom till en tryggare, starkare och bättre man.
En lyckligare människa.

Puss/ Asta

Recension av IsaDoras gelélack utan uv-lampa

I tisdags målade jag mina naglar med IsaDoras nya gelélack som skulle hålla så mycket bättre än vanliga lack. Helt billiga var de inte, 89 kr för det färgade lacket och lika mycket för det speciella överlacket som man är tvungen att ha. Eller tvungen?! Jag tror ingen skjuter dej om du låter bli.

Dessa är mina naglar ikväll. Innan jag lackade av dem och klippne ner dem kort.
Fem dagar alltså och som ni ser flagar de på flera naglar.
Sämst höll lacket på höger hand, om det är för att jag använder den handen mer eller för att jag lackar sämre med vänster vet jag inte.
Men fem dagar. Det är väl ungefär vad nya lack brukar sitta?

Hållbarheten var alltså ingenting jag imponerades över.
Däremot höll färgen sej fin, mattades inte ner. Flertalet av naglarna var fortfarande snygga.
Det var enkelt att måla på och lättare än andra lack att lacka av.

Så jo, jag gillade det ändå. Å nu när jag ändå har överlacket så kan jag nog tänka mej att köpa ytterligare någon av de somriga färgerna som ingick i kollektionen.

Puss/Asta

Som sagt

Detta ska jag intensivgrunna på resten av helgen.
Det SER för jävla långt ut, inte sant?
Får sånt där nervös pirr i fingrarna och sug-i-magen-så-jag-måste-gå-å-bajsa känsla vid blotta tanken.
Men ändå ÄR den där. Tanken alltså?

Vad tror ni?