tisdag 17 juni 2014

Se snygg ut för sin egen skull? Bullshit eller underanalyserat säger jag.

 

"Jag gör det för min egen skull, för att JAG mår bra av att se snygg ut."
Hur ofta har man inte hört varianter av den meningen? Hur ofta har man inte sagt den själv?
Det kan handla om smink, ansning av hår, tillsättning av hår som jag gjort idag, träning, plastikoperationer å allt vad det är som har med vårt utseende att göra.
Men hur sanningsenligt är det? Eller hur mycket har man funderat över varför man mår bra av att se snygg ut?

Det är inte så att jag tänker när jag står med sminkväskan framme på morgonen och väljer bland borstar och mascaror att "nu ska jag skapa lite kvinnlig fägring så männen på jobbet/ i affären/ på stan tycker att jag är en liten läckerbit."  Inte alls faktiskt.
Ändå ÄR det så att jag som fixad och i mitt bästa jag känner mej tryggare, gladare, möter människors blick med större säkerhet.
DET kan man fundera lite över. Varesej det handlar om att sätta på sej hela krigsmålningen eller borsta håret och vara "hel å ren."

Jag känner att jag ta hand om mitt utseende för min egen skull men ska vi vara sanningsenliga så skulle jag ju inte betalat en massa pengar för fransförlängning eller brytt mej om ifall valkarna hängde över byxlinningen eller håret tofsade sej under armarna om jag levde ensam i en stuga där det inte fanns en kotte som kunde se mej.
Om det bara var me, my self and I.
Men varför är det så pinsamt eller varför är det så fult (patetiskt/ löjligt/ svagt/ fånigt) att man vill att andra ska tycka man är fin? Det är så tabu att man knappt kan erkänna det för sej själv.

För ett tag sedan nämnde jag i ett inlägg att en man kommenterat min rumpa i sammanhanget att det syntes att jag gått ner i vikt. Jag skrev nog något om att jag blev förvånad över att han spanat in min häck, hade koll på att den ändrats och /eller kanske framför allt SA det.
Jag fick en kommentar av en läsare som gick ut på att det var imponerande att jag inte gav honom en käftsmäll som svar.
Mmmm.
Jag funderade lite på det där. Rannsakade mej och kom fram till att jag inte känt någon helig vrede över att en kroppsdel blivit bedömd utan tvärtom blev lite glad.
Å över det kunde jag känna en lätt skam.
Fy så ytligt. Bli glad över en komplimang.
En komplimang som inte handlade om kompetens, personlig färdighet eller begåvning att göra.
Att vara skicklig är ju en sak.
Att vara snygg en annan.
Med det menar jag inte att jag är särskilt snygg men ni förstår kanske vad jag fiskar efter.
Det ytliga är inte okej.
Å ändå vidhåller jag att vi alla... med väldigt få undantag... bryr oss om vad andra tänker om oss, även om något så fåfängt som vårt yttre.

Jag älskar uppriktiga komplimanger.
Varesej det handlar om min yrkesskicklighet, hur jag är som vän, att jag har en snygg hund, vackra ögon, schyssta tuttar eller en fin klänning.
Det gör mej glad!
Å jag tror att de flesta, i hemlighet, håller med.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Vi är ju aööa socialicerade in i normerna, och vi kvinnor har från barnsben vant oss att bli bedömda utifrån vårt utseende. Att några av oss så småningom lär oss att analysera strukturerna innebär inte att vi bå något magikt sätt kan sluta oss att bry oss om dem. Jag jobbade länge på att lära mig bara att tacka för en komplimang, inte förminska mig själv genom att bortförklara den. Nu orkar jag inte lära mig att ifrågasätta komplimanger utifrån att de objektifierar mig, det är enklare att bara le och säga tack. Sen är jag ju sån att jag sällan sminkar mig, och inte heller gjorde det som ung, jag rakar inget på kroppen heller, men däremot har jag ju länge haft mitt långa hår som jag färgade rött och svart. När jag nu klippte av mig det så var det för att låta det återfå sin rätta färg, som numer är grått, men inte ens det fixade jag fullt ut. Jag blir gladare av att ha färg i håret, och även om jag förstår att det är könsnorm och ungdomsnorm så gör det ju inte min glädje mindre... Det är inte lätt att bryta strukturer en levt med i hela sitt liv...

    SvaraRadera
  2. Kan bara instämma!

    Allt jag gör ( i sk. "skönhetsväg") - ev träning, hår, hud, naglar, permanent smink...etc etc....
    gör jag ju för att se bättre ut naken!? GALET egentligen!!!!!

    Skrämmande? Ja, kanske... Sorgligt? Ja, förmodligen...

    Inte desto mindre sant! Tyvärr.

    SvaraRadera
  3. Hmmmmm…. får tänka länge här.. För jag tycker mycket om att ge komplimanger. Oavsett om de handlar om att man gjort något bra eller för att man har en fin tröja/kjol eller snygga skor. Kanske är det otroligt praktiskt? Och jag blir glad av komplimanger. Nu har aldrig någon man sagt något om mitt utseende, mer än min man. Någon gång för länge sedan var det någon karl som sa att jag såg stark ut. Och någon manlig kollega har lagt märke till att jag klippt mig, men mer är det inte. Jag tänker inte så mycket på det här med utseende.. På mitt utseende. Men jag duschar ju av en anledning: Jag vill verklgien inte lukta illa!!

    Kram

    SvaraRadera
  4. För mig handlar det om bemötande och respekt. För mig är ex en rumpa eller bröst attribut som är intimt förknippade och jag är tyvärr jävligt van att få kommentarer om både rumpa och bröst och det är inte det minsta kul. Jag tycker att folk kan bemöta mig utifrån vad jag säger eller vad jag gör, och se mig in i ögonen helt utan att flacka. Bara för att jag råkar vara överdimensionerad så innebär det inte alls att det är fritt fram att vräka ur sig vad man vill göra med min kropp eller ens att man har noterat den. För mig är det ett integritetsövertramp utan dess like.

    Ändå är jag ingen person som liksom vädjar till att folk skall bedöma mitt utseende, jag sminkar mig inte, rakar mig inte, ser inte bra ut på några villkors vis och har aldrig gjort, jag våpar mig inte, jag använder inte flirtning som kommunikation och jag bjuder inte in till kommentarer om mig som fysisk person på något sätt, och jag uppskattar det inte när det sker. Men, på något sätt förväntas vi kvinnor att agera med underkastelsesignaler när vi får ta emot någon form av utseendesuppskattning och vi förväntas också att försöka dra till oss dem genom att klä oss, och att försöka förbättra de attribut vi har, forma om med underbyxor och vadderade behåar som puschar upp, minimala klänningar som exponerar "lagom mycket" etc, etc, etc, allt för att dra till sig den sortens uppmärksamhet.

    Öh, nej. Det där är inte mitt tåg. Kommentera min byststorlek en enda gång till och få en rak höger, för det är fan inget annat än bristande respekt för mig, och ett förminskande av mig som person. Komplimanger för män är en maktstruktur och inget annat. (för du förväntas som sagt slå ner blicken, le njuggt och lite rodnande tacka för komplimangen). Nu kommer någon att invända. Men vänta lite nu. Hur ofta har du hört en (hetero) man säga till någon annan man "hej, kompis, vilken snygg rumpa du har, jeansen sitter verkligen bra, dina överarmar har du verkligen lyckats med på träningen, och du ser ut att ha gått ner några kilon i vikt och det klär dig". Nej, eller hur? VARFÖR inte om nu de här "komplimangerna" bara är till för att ge uppskattning? Skiljer mäns uppskattning på ifall de ger den till en kvinna eller en man och varför gör den det i så fall?

    All makt åt Tengil tamejfan.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare