Tidigare liv

En klok kvinna... kalla henne medium eller spåkvinna om ni vill... sa en gång till mej att Märta (Nytillkomna läsare, det är min förra hund å mitt livs kärlek) och jag hade levt många liv tillsammans.
Att hon ibland var i fast form och annars min skyddsängel. Att hon kom till mej i liv när jag behövde henne.

Kvinnan berättade om ett av dessa liv. För länge sedan levde jag med en kontrollerande och aggressiv man. Vi var någon form av adel, bodde i alla fall flott, och han bevakade varje andetag jag tog.
Han hade en häst som jag stod nära och en kväll flydde jag på denna häst. Genom tät terräng tog vi oss fram, mannen och ett helt hov med karlar jagade oss men hästen tog sej fram utan att se särskilt mycket satte den ner hovarna precis rätt och räddade oss båda.
Den hästen var Märta.
Jag har levt mej in i den där historien så mycket att jag knappt minns vad spåkvinnan berättade och vad jag efteråt har fantiserat om.
Kan se och känna miljön. Kan se och känna skräcken. Kan se och känna kärleken till denna stora, modiga häst.

Ibland, rätt ofta sista året, är det som om ett minne fladdrar förbi.
Ogreppbart, jag får inte tag i det.
Det är ingenting som hänt mej i detta liv och ändå är det jag.
Det lilla lilla jag sett är en kvinna som diskat för hand och vrider ut en trasa.
Hon står vid ett fönster och ser ut. Hon är sliten, det känner jag mer än ser det.
Jag får för mej att det är Andra världskriget och i Tyskland.
Jag får känslan av att hon är tyska och att hon sörjer sitt folks dumhet.
Hon bor enkelt, spartanskt rent av. Hon har barn kring sej som inte är sina egna.
Jag har läst många böcker om Andra världskriget, sett många filmer.
Kanske mixtrar min hjärna med mej men i så fall på ett märkligt sätt.
Den släpper igenom bilder på en tiondels sekund. Det kan sedan gå veckor, sen ser/ känner jag det igen. Tyngden, tröttheten, sorgen.
Å denna trasa. Ingen disktrasa utan mer en smutsvit linnetrasa jag blött ner.
Det är vid disken, när hon vrider trasan och ser ut genom fönstret som jag hela tiden ser henne.
Det känns som om hon vill säga mej nåt viktigt!
Kanske pga den tid vi lever i nu när högerextremismen växer sej allt starkare.
Ju mer jag fajtas med troll och hatiska skribenter och kommentarer på nätet ju oftare ser jag henne.
De finns något starkt och okuvligt i henne trots tröttheten.
En bestämdhet.
Hon är ingen medlöpare. Hon låter sej inte varken förföras eller skrämmas av sin tid men hon ser vart det barkar.
Varesej det ÄR ett tidigare liv eller en ren fantasi så är det som en historia som behöver ut.
Något jag behöver prata om eller skriva ner.

Jag har varit med om oförklarliga ting.
Känt oförklarliga krafter kring mej. Alltid kärleksfulla... nå, en gång mötte jag ett argsint spöke... men annars, alltid trygghet å omhändertagande.
Jag tror å hoppas att jag har Märta med mej. Jag talar med henne ibland. Jag hör henne ibland,

Vad tror ni?

Puss/ Asta

Döden och karma

Efter min senaste läsupplevelse "Dålig karma", se inlägget nedan, känns det naturligt att fundera lite på det här med bokens huvudteman. Döden å karma.
Vad tror ni?

Är det möjligt att återfödas som myra om man gjort riktigt taskigt ifrån sej i sitt senaste människoliv?
Det kanske låter lite lockande att tänka så, åtminstone om du betraktar dej som en god människa (vad det nu är?!) Det kan kanske även uppfattas som inspirerande, som ett högre syfte att göra gott ifrån sej i livet.
Men innebär det i så fall att alla som lider har förtjänat det på något sätt och alla som har det förbannat bra just nu belönas?
Njä. Jag tror inte riktigt på den där... du blir som du lever teorin som Buddisterna tror.

Flera liv då? Att vi återföds, kanske inte efter förtjänst utan efter slumpen eller någon gudomlig försorg?
Många människor tror ju på det där mer eller mindre vagt. Många människor har vittnat om diffusa minnen från tidigare liv, deja vu. Det finns medier som ägnar sej på heltid åt att hjälpa människor minnas eller komma över sina ärr från tidigare liv.
Jag vet inte...
Jag tror det finns en jävla massa lurendrejeriare, minst 999 på 1000 medier, men att alla ljuger vill jag låta vara osagt.
Jag tror att det finns en väldig massa som vi människor inte förstår oss på eller kan se å uppfatta.
Sen om jag VILL leva ännu ett liv låter jag vara osagt.
Visst gillar jag livet, jag är inte alls suicidal på något sätt, men sååå jäkla roligt att jag vill göra om det vet jag inte om jag tycker det är. 
Å varför skulle jag nästa gång ha turen att födas i Sverige?
Nästa gång kanske det blir i som flicka i Pakistan och det verkar inte allt för lattjo.
Eller som liten gosse rakt in i en Sverigedemokratisk familj i Upplandsväsby?
Nej, det räcker bra med detta livet. Som gärna får bli långt å friskt.

Tanken med karma i livet som pågår tilltalar många av oss.
"Karma is a bitch" å "What goes around comes around."
Alltså att människor får vad de förtjänar av någon form av slump.
Den som är elak får på något vis under livets gång smaka på sin egen medicin.
Tyvärr tror jag inte att det fungerar.
Om det finns ett eller annat som talar för karma så finns det desto mer som talar för tesen att "Livet är jävligt orättvist-punkt slut!"
En del människor drabbas av allt möjligt elände. Sjukdomar, död, sorger och bedrövelser och andra seglar genom livet med kanske en skilsmässa som värsta prövning.

Ja, det var mina fredagstankar om döden å gudomlig rättvisa det. Hur ser dina ut?

Puss/ Asta 

Asta recenserar på egen hand "Dålig karma" av David Safier

Jag har läst ut min första bok från Bokrean 2015.
"Dålig karma" av David Safier som har det mest fantastiska bokomslag jag någonsin sett.
Ett bokomslag att bli kär i!
Boken då? Är den också nåt att bli kär i?

Well. Historien är en av de konstigaste och knäppaste jag läst.
Kim Lange är en glamourös tv-stjärna med stort ego. Hon har även en snygg och underbart snäll man samt en liten dotter som hon spenderar alldeles för lite tid med. Å hon är otrogen med den läckra kollegan Daniel Kohn.
Kim träffas av ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation och så var det tack å ajöss till det här livet.
Med anledning av alla de egoistiska val hon gjort som Kim Lange blir hon förpassad till att bli myra i sitt nästkommande liv.
Det är inte en dans på rosor. Myran Kim får klart för sej att om om hon någonsin ska göra någonting annat än att slita å släpa och ödmjukt buga för myrdrottningen så gäller det att samla på sej god karma i mängder.
Genom boken får vi följa Kim Lange liv och vedermödor som myra, marsvin, mask, hund, feta Maria i kampen för att få komma tillbaka till sin familj.

Kan man underhållas på något plan samtidigt som man förfasas av en roman?
I så fall är det precis vad jag gjorde när jag läste "Dålig karma."
Den är lättläst och faktiskt ganska spännande, jag vill veta hur det går!
Emellanåt log jag till å med när jag läste. Framför allt i början.
Där tar det positiva slut.

Jag vet... jag VET att "Dålig karma" ska vara en komedi och att man inte behöver ta allting så allvarligt här i världen. Det försökte jag oxå säga till mej själv genom hela läsningen och framför allt senare delen när vi följer "Feta Maria" men utan att egentligen lyckas.
"Dålig karma" är lite som filmen "Min stora kärlek" med Gwyneth Paltrow minus charm.
Den är sexistisk och full av... proppfull av... skämt å hån mot tjocka människor. Hela tiden.
Kim Lange träffar i sitt liv som myra en mängd olyckliga själar som dragit livets nitlott som ett resultat av sitt tidigare eländiga liv.
Den raraste av dem är Senior Casanova. Sen är det en mängd massmördare å annat löst folk.
Ingen vanlig manlig karriärist som försummat sin fru å varit lite otrogen här inte.
Det hårda straffet tillfaller kvinnorna.
Romanen är proppfull med beskrivningar fetma. Hur det dallrar. Hur äckligt bulligt det är.
Hur folk stirrar på tjockisen Maria. Hur märkligt det är att hon lyckas ragga upp en karl så tjock.
Och än märkligare... tjockisen kan vara både god, smart och älskad.

Njä. Den lämnar en rätt rejält besk eftersmak. Å då ääälskar jag ändå Jonathon Tropper som är "mansgrisigt rolig" i sina romaner så sååå jäkla politiskt korrekt är jag inte. :)

Betyg: Klen 3:a för trots kritiken ÄR den emellanåt halvkul och orginell.

Puss/ Asta

Bokrean 2015

Bokrean har startat. I år har jag inte varit särskilt "på" så som andra år.
Besökte i alla fall stadens bokhandel idag men det var inte mycket som lockade.
De flesta böcker inom min intresseram hade jag redan läst.
För er som inte läst Fredrik Backmans "En man som heter Ove", "Mormor hälsar och säger förlåt" och "Britt-Marie var här"... samtliga helt fantastiska historier, så finns de på rean.
Jag kan även rekommendera Åsne Seierstads "En av oss" om Utöja och Anders Behring Brejvik samt fantastiska "Och bergen svarade" av Khaled Hosseni.
Alla dessa tips är å snuddar på toppbetyg.

Kristina Sandebergs trilogi om hemmafrun Maj är omtalad men jag har hört mycket dåligt om de med. Att de är sega och långtråkiga så jag lät dem va.
Stod med Donna Tartts tegelstenstjocka "Steglitsan" i handen men la tillbaka precis som jag gjorde med Person och Schibbye's "438 dagar"... den ångrar jag liiite och kanske köper senare.

Det jag faktiskt köpte var dessa tre ni ser på bilden.
Inte särskilt många alls men å andra sidan är jag väldigt förväntansfull på dem alla och kan inte riktigt bestämma mej för vem jag ska hoppa i säng med i kväll.
Gud, vilken bokslampa jag är... å jag älskar det! :)
"Dålig karma" av David Safier för det coola omslaget och för att jag någonstans läst en recension om att den skulle vara fantastisk. Handlingen är om något så ovanligt som en framgångsrik kvinna som träffas av ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation och förvandlas till en myra! Något hon tydligen inte gillar alls å därför måste hon börja samla på sej bra karma för att ta sej tillbaka till sitt liv.
Hmmm. Originellt tänkt i alla fall, annat kan man inte säga.
"Gatukatten Bob" är tydligen en sann historia skriven av Bobs ägare James Bowen och jag kände instinktivt i magen att jag skulle gilla den.
Å så "Gudfadern" av Mario Puzo, en klassiker. Jag som de flesta andra älskar ju filmerna och har sett dem ett antal gånger.
Det känns som en bok man ska ha läst.

Bland barnlitteraturen var det tunnsått värre. Jag hade bespetsat mej på några tjocka Astrid Lindgren till "Mormor/ Farmors bibliotek" men det fanns inte. Köpte en liten bok med kartongpapper om Nocke Nyfiken för 35 spänn till Noah mest för sakens skull.

Har du fyndat något på bokrean ännu?
Har du läst någon av mina böcker... de jag köpte och de jag ratade?
Är det något du vill rekommendera som jag inte får missa?
Please let me know.

Puss/ Asta

Min första lektion i feminism

Min mamma var fjorton år när hon träffade min pappa som var sexton.
Hon var arton år när jag föddes och tre år senare blev hon tvåbarnsmamma.
Det som borde ha stannat som en ungdomsförälskelse dem emellan blev ett äktenskap.
Mamma var hemma med barnen.
Tog hand om oss, svabbade golv, höll sej snygg och såg till att ha maten klar när pappa kom hem från jobbet.
När mamma var tjugofyra gick pappa på fest och kom hem två dagar senare och berättade att han träffat en annan. Tack å hej.

Ja, det var 70-tal.
Mamma, som bara avslutat grundskolan, var plötsligt tvungen att ha ett jobb och en inkomst.
Det som skiljer 70-talet mot idag var att det var förhållandevis enkelt ändå att få ett okvalificerat arbete.
Så vi hamnade på dagis. Mamma började arbeta på dagarna och plugga på kvällarna.
Jag har ett å annat att säga om min barndom men i detta måste jag säga att jag beundrade henne.
Hon tvingades in i en situation, från en dag till en annan, och hon löste den.
Men särskilt lätt kan det inte ha varit.

Det var 70-tal och förorten.
Min mamma var inte ensam om att vara frånskild förälder, jag var inte ensam om att vara nyckelbarn.
Alla mina vänner (utom en) levde så och i samtliga fall hade ungarna ingen kontakt med farsorna som dragit.
Säkert underlättade det. Både för mamma och mej. Vi var inte unika. Alla hade det så.
Barn på den tiden, åtminstone barn där jag växte upp, tog mer ansvar än idag.
Jag gick bara på dagis. När jag började skolan så ville jag inte gå på fritids och då fick jag nyckel hem. Ibland gick jag med någon kompis hem, ibland gick jag till min mormor men ofta gick jag hem och gjorde eget mellanmål.
På kvällarna passade jag lillebror när mamma var på kvällskurser. Jag passade honom när hon gick över till nån väninna på kvällen eller ut och dansade ibland på helgen.
På gott och ont... mest gott... ges inte barn det ansvaret numera. Åtminstone inte en sju-åttaåring.

Mycket har min mamma och jag dividerat om under min uppväxt och sedan jag blivit vuxen men detta lärde hon mej tidigt. Att aldrig stå i beroende till en man. Att alltid se till att kunna klara sej själv. Hon sa det i ord men jag minns att jag redan som barn noterade hennes slit.
Hur trött hon alltid var. Hur ensam hon var. Hur hon stred, inte bara för att överleva utan oxå för att få det bättre och för sin rätt att vara någonting mer. Få en utbildning, lyfta sin ekonomi, träffa en ny man, få skratta och vara med vänner.
Det gör mej ont hur hennes liv blev... motsatsen till allt det där.
På grund av en man. Inte en älskare men en son.

Min mamma blev förtvivlad när jag som sjuttonåring stoltserade med att vara gravid.
Ja jävlar i min låda så besviken hon var på mej och hur jag fick veta det.
Jag var besviken på hennes brist på stöd och på hennes reaktion och jag skulle aldrig i livet ha bemött mina barn på samma sätt men jag kan som vuxen förstå.
Hon såg hur jag gick i samma smärtsamma fotspår som henne själv.
Snärjd i en ungdomsromans. Barn före utbildning. Pank och utan jobb.
Men hennes liv hade ändå satt spår i mej. Jag tog bara en omväg.
En omväg som jag aldrig kan ångra och som jag skulle gjort om ifall jag fick leva om mitt liv.

Puss/ Asta

Yrke kontra klass

I Sverige är vi sjukt jobbfixerade.
Har ni tänkt på att det ofta är en av de första frågorna man ställer till en ny bekantskap?
"Jaha, och vad jobbar du med?"
Jobb och klass hör ihop.
Den som svarar "Jag sitter i kassan på ICA" eller "Jag står i disken på Harrys" hamnar automatiskt lägre i rang om den som frågat är advokat eller läkare.
Det är sjukt.
Sjukt att vi människor så starkt värderas efter vad vi gör för att få in pengar och inte utefter vem vi är som människa.

Jag kan vara sjukt less på ekorrhjulet.
Jobba, betala räkningar, bränna pengar. Jobba, betala räkningar, bränna pengar.
Jag har ett sk lågstatus akademiskt yrke. Hör till dem som visserligen har ansträngt sej å pluggat på högskolan men som ändå inte drar in några större pengar. Precis som lärare och socionomer.
Inte lat men lite korkad så där.
Några trappsteg upp på hierarkin vad som är att vara en duktig samhällsmedborgare.

Som trogna läsare vet drömmer jag om ett annat liv. Ett liv där jag fritt kan styra mina timmar.
Jag skulle kunna tänka mej att vara en av Sveriges mest lästa bloggare och anlitade krönikörer.
Jag skulle än mer kunna tänka mej att vara författare.
Å jag skulle mer än gärna ge upp mitt nuvarande arbete för att slita tolv timmar om dagen eller mer med ett hundpensionat/ hunddagis/ uppfödning även med lägre inkomst..
Göra det som jag brinner för, som mitt hjärta säger är viktigt.
Pengar är svinviktigt men för mej skulle det räcka med att klara mej.
Andra värden väger tyngre för mej än hög ekonomisk standard.

Jag vill inte att ni som läst inlägget nedan får för er att jag värderar människor i de som förvärvsarbetar och de som inte gör det, där det förstnämnda är mer värdefullt än de som inte gör det.
Det är INTE så jag menar och det är INTE så jag tycker.
Men nu ser samhället ut så. Pengar måste på något sätt in.
Den som har pengar lever ett enklare liv än den som inte har pengar.
Den som kan försörja sej själv har en makt över sitt och sina barns liv som den som inte har pengar inte har.
Punkt.
Man kan gilla det eller man kan avsky det men så ser det ut.

Jag tycker att det finns en mängd politiska åtgärder som kan vidtas för att ändra åtminstone lite på denna maktfördelning.
Delad föräldraledighet. Att män tvingas betala pensionspoäng till kvinnor medan de är hemma med barn. Medborgarlön. Förändra förutsättningarna för karriär och inte bara inordna oss efter hur patriarkatet gjort i alla tider.
Ja, det finns många saker man kan göra och strida för men ännu är vi inte där.
Ännu är det så att kvinnor tar det största ansvaret för barnen, tar ut huvuddelen av föräldraledigheten och vabbar mest och därmed halkar efter. Blir den som tjänar sämre, som får mindre fritid, lägre pension, bränner ut sej snabbare.
I det läget så kan man inte välja att vara hemmafru som ett självförverkligande.
Det är att luras att säga så. Världen ser inte ut så.

Puss/ Asta

Sluta upp med att romantisera hemmafrusrollen

Som sjuk men på bättringsvägen och förvisad till mitt rum då jag ses som paria av min familj har jag hängt lite på twitter. Twitter som inte är min grej riktigt. Jag har typ 47 följare, får sällan något gehör som är vänligt sinnat utan mest arga svar från rasister. Dessutom har jag alltid haft svårt för skrift i kort format. Kan skriva romanlånga brev men har svårt för vykort.

Hur som helst, hamnade i en tråd bland "feminister", sätter det inom citationstecken eftersom jag ofta får kritik för att inte vara detta medan jag självklart tycker att jag är det. Även om jag ibland ifrågasätter uttryckssätten och intoleransen.
Nå väl, den här tråden handlade om "hemmafruar" och rätten att som kvinna välja sitt liv, välja att vara hemmafru och då är det lixom fine.
Jag har väldigt svårt att förstå. "Feministerna" påtalar ofta hur viktigt ditten å datten är.
Rätten att gå barbystad på badhus, rätten att klä pojkar i prinsessklänning när de ska på kalas, rätten att göra si eller så och att allt hänger samman. Att man inte kan påtala patriarkatets makt över kvinnor och inte samtidigt se till de små sakerna.
Men när det kommer till "hemmafruar" ja, då är det tydligen inte så jäkla noga längre. Inte när det är fritt valt.

Alltså, 50% lite drygt av alla äktenskap slutar med skilsmässa.
Fler samboförhållanden än så går åt skogen.
Flertalet av alla människor i Sverige som gifter sej eller slår ihop sina påsar, som väljer att skaffa barn tillsammans är förälskade och har som intention att detta ska vara livet ut.
Ändå blir det inte så för väldigt många.
Anledningen till att folk går isär är olika. Människor växer ifrån varann, utvecklas åt olika håll, vardagens alla krav gräver djupa hål i kärleken och respekten. Människor blir förälskade, vänstrar, träffar nya partners.
Självklart skall man gå in i en ny relation och framför allt in i ett föräldraskap med tron på att det ska vara för evigt, men det är naivt att inte förbereda sej för motsatsen.

En egen utbildning, ett eget yrke och en egen inkomst är den allra viktigaste jämställdhetsfrågan för människor som bildar bo.
Man kan inte tycka olika om det, det ÄR så.
Den som (oftast kvinnan) avstår eget yrke och egen lön blir automatiskt beroende av sin partner.
Beroende av hans pengar och hans välvilja. Beroende av att inte tröttna på förhållandet och att inte bli lämnad. Det kanske inte känns så medan förhållandet är bra men vänta till det börjar gnissla i maskineriet.
Den beroendeställning som uppstår är inte sund varken för individerna eller för kärleken.

Jag säger inte att jag tycker alla barn skall lämnas på förskola när de är ett år.
Jag tror det är bra för barn att få omges med människor som älskar dem på riktigt och få lulla runt i ett lugnare tempo när de är små.
Helst, för jämlikheten, barnen, föräldrarna, arbetsmarknaden, så borde föräldrarna dela på tiden hemma med små barn men om mamman nu väljer att avstå karriär några år... under småbarnstiden... så förstår jag det. Gjorde själv det valet.
Det valet och att välja att vara hemmafru är dock två olika ting.
När perspektivet flyttar från barnet till kvinnan. När det ses som ett livsval, ett förverkligande av sej själv, ett sätt att slippa springa i ekorrhjulet så blir det någonting annat.
Å aldrig hur fint det kan kännas att ta hand om hemmet, baka surdegsbröd, skriva viktiga blogginlägg medan cupcakesen står i ugnen så finns den där skeva maktfördelningen.
Någon annan som förfogar över pengarna och över hur din framtid skall levas.
Där det räcker att han förälskar sej i någon annan (efter att ni två bara orkat sura om vems tur det är att byta bajsblöja, handla mjölk och inte ha sex) så förflyttas snabbt hemmafrusidyllen till något helt annat.
Till att utan utbildning, utan arbetslivserfarenhet och med stora luckor i CV't försöka fixa ett jobb på en redan belastad arbetsmarknad, ta skeden i vacker hand och flytta till nån liten trång tvåa i ett oattraktivt bostadsområde.
Orättvist?! Ja, så in i helvete men så ser många kvinnors verklighet ut.

Jag glömmer aldrig när en pensionsrådgivare var och pratade med oss på jobbet.
Jag hade fram till dess struntat rätt kraftigt i pensionen. Kört huvudet i sanden och slängt de där orangea kuverten oöppnade.
Han berättade just om detta. Alla kvinnor som ringer honom efter att ha varit hemma under många år och möjliggjort mannens karriär och som sedan mitt i makens femtioårskris blivit lämnade eller blivit änkor och som nu satt där med noll och nada.
Det förstärkte känslan hos mej.
Känslan jag fick den där dagen som småbarnsmamma utan utbildning, jobb, körkort, barnomsorg när jag blev hånad till fulgråt på Arbetsförmedlingen och sedan sökte Komvux nästa dag.
Jag må vara less på ekorrhjulet, jag må vara sönderstressad emellanåt och jag kan kraftigt ifrågasätta systemet som gör att arbete är så jävla värdefullt och som på så många sätt värderar en människa men det är som det är och jag vill alltid veta att jag kan försörja mej själv!
Mina barn är fostrade med att mamma har en egen inkomst, en egen självständighet och klarar sej på egna ben.Det är fan så mycket viktigare än att jag får sprätta runt på badhuset utan överdel.

Sluta att romantisera hemmafrusrollen. Det är inte ett skit romantiskt att inte ha makten över sitt egna liv.
Å det är framför allt inte ett dugg feministiskt!

Puss/ Asta

Jag lever

Vinterkräkssjuka eller Caliciinfektion orsakas av ett RNA virus
Sjukdomen är synnerligen smittsam. En droppe från kräkning eller avföring innehåller miljontals virus och smittodosen kan vara så låg som 10-100 viruspartiklar.
Immuniteten efter genomgången sjukdom är mycket kortvarig, ibland bara tre fyra dagar innan man åter löper risk att smittas.
Calicivirus är den vanligaste anledning till stora gastroenteriutbrott på sjukhus, både bland personal och patienter.
Barriärvård och mycket noggrann handhygien, mekanisk rengöring med tvål och vatten, förordas för att minska smittspridningen.
Sjukdomen förekommer oftast i november till april med en topp i januari till mars, därav namnet- Vinterkräksjuka.
Källa: Internetmedicin.

Ja fy fan.
Jag är extremt sällan magsjuk. Jag har till och med kaxigt sagt att jag hör till de procent av befolkningen som är immun mot Calici. Vid tidigare utbrott har jag till skillnad från en del andra i personalen arbetat utan munskydd när jag stått över patienter och hjälpt dem under kräkningar och diarréer. Utan att bli smittad.
Denna gången var jag mer försiktig. Nu finns en liten Noah här och det kändes än viktigare att inte dra hem någon sån skit.
Jag hann aldrig vara i direkt omvårdnad av någon patient med symtom och jag tvättade mina händer maniskt.
Men ändå... på söndagen kände jag ett lätt illamående på jobbet vilket jag tolkade som att jag var trött å att jag inte hade ätit någon riktig mat utan bara glassbåtar å godis.
Kom hem.
Kände mej än mer trött. Åt middag. Ursäktade mej och sa att jag behövde vila en stund.

Sen kom det.
Diarréer tre- fyra gånger på en halvtimma. En tilltagande känsla av illamående.
Tänkte att "jag sätter fingrarna i halsen så jag får upp skiten" men hann aldrig så långt innan jag började spy.
Alltså det är skillnad på att spy och att spy.
Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt att kräkas normalt men detta...
Som krystvärkar åt andra hållet, kramper. Kaskadkräkningar som kom om å om igen utan att jag hann hämta luft.
Å det gick väl ann första gången. Medan magen hade innehåll men det fortsatte hela natten.
Diarréer och kräkningar om vart annat. Minsta tesked med vatten kastades upp igen.
Jag fick feber, jag såg i syne... stora eldflugor som flög runt runt och som tvingade mej att blunda.
Familjen berättade att jag hade skrikit. Vrålat svordomar mellan attackerna.
Det låter patetiskt men man tror bokstavligen att man ska dö!

Idag tisdag är det mesta över. Jag kan äta och får behålla det men magen är upprörd och det sliter å drar i tarmarna. Jag känner mej som överkörd av ett tåg. Har ont i hela kroppen men allra värst huvudet som spränger och de värktabletter jag vågar ta verkar inte ha en chans.
Jag är antagligen fortfarande uttorkad så in i helskotta.

Min trevliga torsdag som jag tagit semester för ställs in. Jag och massor av kollegor skulle åka till Göteborg för att shoppa, luncha och dricka öl och sen skulle jag hem å hälsa på Ängla-pängla.
Nu blev det inget.
Man smittar ca 48 timmar efter sista symtom och jag har ju symtom kvar ännu.

Japp, det var dagens i-lands gnäll det. 

Puss/ Asta

Kontaster

Veckans enda lediga dag har förflutit. Så fort det går!
Swisch så är det kväll och dagen är över. Har en tung huvudvärk över pannan ikväll men jag ska inte gnälla över den för jag har haft en fantastisk dag... en helt vanlig men fantastisk dag... idag.
Njutit mycket av mina fina killar, spenderat tid med dem. Städat lite, tvättat håret, lagat mat och sett en vunnen hockeymatch.
Alldeles strax skall jag lägga mej och läsa en stund innan lampan släcks.

Men först vill jag prata lite med er om det här med kontraster. Livets kontraster.
Trogna läsare vet att jag läser Vimmelmammans blogg regelbundet. Jag tycker om hur hon blandar.
Fåfänga med djupaste svärta. Hon... en skvallerjournalist från Hänt i Veckan... är den av de bloggar jag följer som mest reflekterar över livets kontraster och orättvisor å som verkligen lever i dem.
Hemma... fint hus, tjusig man, söt unge, flärdigt jobb, glamourfester, lyx, gott om pengar, skönhetsingrepp.
Men ofta iväg på sina resor för att hjälpa utsatta å fattiga människor i Afrika... nöd, apatiska mammablickar, svältande barn, död.
Hon verkar ha allt svårare att få ihop det där. Verkar allt mer skuldtyngd över orättvisan.
Det är så klart min tolkning, men jag känner igen mej i det.
Lotta och jag lever väldigt olika liv, men den känslan förenar oss.

Så gott som dagligen så tänker jag på det.
Att jag lullar runt här, med mina småbekymmer och all min trygghet medan så många inte har något.
Kanske inte mat, kanske inte tak över huvudet, kanske inte ett liv utan bomber å skräck.
Konflikten i Ukraina kommer närmare mej än kriget i Syrien. Även om båda är fruktansvärda... så klart!
Jag såg en filmsnutt på facebook med en livrädd tvååring som då bomberna faller skräckslaget klamrar sej fast vid sin pappa och den filmen har etsat sej fast i min hjärna, i mitt synfält.
Men ett land så nära oss som natt å dag utsätts för tung beskjutning.
Städer i ruiner. Människor som flytt å övergivit allt och andra som är kvar, instängda å oförmögna att ta sej ut.
Jag tänker på Boko Haram som tvingar människor att fly i Afrika.
ISIS som sätter skräck i hela världen med sin brutalitet.
En diktator i Syrien som plågat sitt folk och som världen tyckts glömt av när fokus hamnat på IS.
En galen rysk president som skrämmer  skiten ur hela Europa och som ingen verkar veta hur de ska hantera.
Romer som tycker att de har det bättre på våra kalla regniga gator där människor skyndar förbi utan att se än i Rumänien.
Den över hela Europa växande högerextremismen och nationalismen.
Människor som flyr över Medelhavet trots att de vet om att tusentals har dött under liknande försök.
Desperata föräldrar och släktingar som betalar flyktingsmugglare för att föra deras barn/tonåringar till Sverige å ett hopp om trygghet... där de kommer bort.

Det är så mycket nu som är skrämmande i världen att det blir överväldigande.
Å här går vi. Du å jag.
Gnäller om att det regnar idag igen, att det är långt till sommaren, mycket på jobbet och att tvättkorgen aldrig blir tom.
Somnar varje natt i våra egna sängar, under varma täcken med mat magen och frihet utanför dörren.

Jag känner dagligen sorg över det. Förundran över världens orättvisa.
Att just jag... utan att på något sätt ha gjort mej förtjänt av det... lever i allt det här trygga å omhuldande. Varför hamnade jag just här? Där jag kunde muttra över nån kollega, sura över en dålig relation, gnälla över ekorrhjulet.
Jag kan känna skam över att jag inte gör något, eller inte gör mer.
Men det ÄR faktiskt inte jag som har det för bra. Det är dom som har det för dåligt.
Fred, frihet, trygghet och mat i magen borde alla människor ha rätt till.
Jag har så oerhört svårt att ta in att det finns människor som engagerar sej (engagerar sej så in i helsike) i politiska partier och på sociala medier för att vidga denna orättvisa.
För att vi ska hjälpa färre, dela med oss mindre, roffa åt oss mer.
För att vi ska stänga gränser i stället för att underlätta asylrätten.
Att vi ska se ner på tiggaren istället för att ge en slant, möta en blick.
Det är... förundrande!

Puss/ Asta

Den Gudasände

 

Chevalier Rouge Jagger. Gottfrid. Gottfridsson. Gotte. Dotte. Dodisen. Gottfrido.
Kärt barn har många namn. Å kär är han ju verkligen denna gosse.
Gottfrid den Gudasände.
Gottfrid som gjorde att jag överlevde sorgen efter Märta.

 

Han är en mycket, mycket speciell hund.
Så gudasnäll och så vänlig.
Så pansarvagns brötig och så självklar i att ta plats.
Så kärleksfull och mammig att motstycke inte kan finnas.
Han är som sin namne... Gottfrid i Änglagård. Döpt efter honom.
Mjuk, öppen, glad. Stor, snäll och kärleksfull.
Alltid i min omedelbara närhet och alltid med svansen viftande.

 

Han har fina gener den goda Gottfrid. Snälla, mjuka föräldrar.
Uppfödaren kan verkligen ta åt sej del av äran.
Sen är han uppfostrad med väldigt mycket kärlek och kroppskontakt.
Alltid med mjuka metoder, alltid något bortskämd.
Det är inte viktigt för mej med kadaverlydnad, vi tävlar inte och ibland tar han ett steg eller två när jag ropar "stanna" eller lägger en piss mot närmaste träd.
Jag har aldrig bråkat om sånt. Precis som med barn tror jag att det är bättre att välja sina strider och att stå upp för det som verkligen är viktigt.
Jag ger honom så mycket frihet som det är möjligt.

 

Många vänner å bekanta tycker nog han är ouppfostrad.
Men i det ordet ligger ens egna subjektiva värdering av vad ouppfostrad är.
Gottfrid tigger tex gärna. Han går upp i soffan lika självklart som vi människor och finns det inte plats så makar han sej en plats.
Det kan säkert uppfattas som påfluget eller fasoner men jag har ju aldrig lärt honom något annat.
Detta är vårt hem, hans med. Gäster är... trots allt... bara gäster.

 

Jag tror all närhet gjort honom till en trygg hund.
Han är min prins.
Jag fick kyssa en jäkla massa grodor men till slut så fann jag honom.
Det är en ära att få dela livsstig med honom.

Puss/ Asta

Längtan efter smått

När jag var 25 år fick jag mitt fjärde och sista barn.
Jag hade gott å väl gjort min plikt för mänsklighetens fortlevnad kan man tycka men länge drömde jag om och önskade åtminstone ytterligare ett barn.
Maken tyckte att fyra barn räckte och eftersom jag aldrig lyckades övertala honom så blev det inte fler.
Men för mej kändes det tidigt att pensionera den fertila delen av mej själv vid tjugofem, när de flesta kanske inte ens hunnit få sitt första barn.

Nu mera drömmer jag av naturliga skäl inte om fler barn.
Hujedamej.
Det ÄR verkligen skillnad på ork när man är kring tjugo och kring fyrtiofem även om vissa egenskaper kanske är mer lämpade. Eftertanken. Tålamodet.
Men tro inte att min längtan efter "smått" dött ut. Nej, numera är det valpsuget som vaknar med jämna mellanrum.

Jag har haft hund i 24 år i sträck. Under kortare perioder har jag haft två hundar samtidigt.
Under kanske två år hade jag en Risen och en Bouvier samtidigt. Ett kortare tag hade jag ihop med Bouviern en Cocker Spaniel som jag tog mej an för att omplacera då den annars skulle avlivas.
Märta och Gottfrid hade jag ett drygt halvår tillsammans.
Det finns enstaka fördelar med att ha två hundar samtidigt.
Deras glädje och trygghet i varandra. Att de håller varann sällskap och aktiverar varann till viss grad.
Utan Märta hade jag inte kunnat skaffa Gotteman då jag behövde henne eftersom jag fick lämna valpen ensam några timmar här å där rätt tidigt.
I övrigt är det klurigt tycker jag. I synnerhet med två stora hundar.
De behöver tid var för sej. Valpen behöver miljötränas ensam utan sin hundkompis.
Vuxna hundar och valpar har olika behov.
Å en hund ger mej egentligen allt jag behöver.
Gottfrid uppfyller med råge mitt behov av sällskap, träningskompis, sängvärmare, skydd osv.
Ändå...
Ändå finns regelbundet den här längtan efter en liten.
Valpar ÄR något alldeles speciellt.
Skitjobbiga... de biter i saker de inte ska bita i, de hugger med sina sylvassa bissingar i händer å fötter, de ska rumsrenhetstränas och läras både ditten å datten.
Lugna avkopplande promenader i egna tankar kan man glömma.
Men de ÄR ju sååå goa med. Så ljuvliga att bära på, pussa på, snusa på.

Gottfrid blir tre år i maj.
Han börjar... så smått... bli vuxen. Inte ännu men snart.
Han är någolunda välartad och har förutom att han gärna jagar rådjur, kaniner å katter inga större olater som jag är rädd att han skall lära en eventuell valp.
Men han är stor å stark trots att han är en väldigt liten Dogue de Bordeaux och han är mycket hund att gå ut å gå med.

Vad tycker ni? En eller två hundar? När är en lämplig ålder för hund nr 2?

Puss/ Asta 

Bilderna är på Gotte i 10 veckors åldern.

Nej, det står inte still. Det kan kännas så, men det rör på sej ändå

 

Jag är en analyserande människa. Tänker mycket. Vill ständigt förändra mej själv.
Å misslyckas. Tappar motivationen, går upp i vikt eller vad det nu må vara.
Det är lätt att känna att man står still å trampar. Att man aldrig tar tag i de där livsavgörande besluten som det känns som man själv och hela ens omgivning bara väntar på.
Så tror jag att många känner. Tre steg fram och fyra tillbaka.
Men små små ting sker med oss alla. Ibland kan det vara peppande att se...

Jag shoppar betydligt mindre.
Kanske är det (precis som förra året vid den här tiden) en tillfällighet men just nu är det åtminstone så.
Behovet, lusten, glädjen till shoppingen är försvunnen.
Till stor mån beror det på ett växande miljömedvetande. Att bränna på jordens  resurser när jag redan har.
Jag har under perioder av mitt liv varit näst intill shoppoholicer. Behovet av att få dra det där jäkla kortet eller trycka på den där "beställknappen" har nästan betytt mer än själva varan.
Jag har många gånger gått ut med inställningen "jag måste handla något" snarare än att det är något speciellt som jag ville ha.
Nu... not so much. Köpte förvisso första vårskorna idag men det var nåt jag kommer behöva och framför allt... lyckoruset uteblev.
När det gäller att "satsa på mej själv" är jag just nu mycket mer inne på fler tatueringar och att börja med fransförlängningen igen.
Kläder har jag. För decennier framåt om inte shoppinglusten återvänder. 

Jag har hittat självförtroendet att... om å men å eventuellt... söka Barnmorskeutbildningen till hösten.
Jag kommer bara göra det om jag får betald (snarare sponsrad) utbildning av regionen.
Lönen för barnmorskor är för kass för att jag ska vilja låna i ytterligare 1,5 år. 
Men länge kände jag mej dels inte smart nog, inte lämpad att klara ett så utlämnat och ansvarstyngt yrke. Jag kände inte heller att jag orkade med studentrollen och det utanförskap och det utlämnande som följer med den igen.
Nu vill, kan och vågar jag. Om jag får betalt.

Jag skänker mer pengar.
Jag har ständigt och ihållande dåligt samvete för allt jag inte gör och för att jag skulle kunna göra mer men jag gör i allafall mer än innan.
Ungefär tusen kronor i månaden går till fadderbarn och andra organisationer. Ytterligare några slantar till tiggare som ju dessvärre återfinns överallt nu mera.
Lite pengar för en del, enorma pengar för andra. Jag har råd och skulle väl förmodligen ha råd med ytterligare lite utan att leva ett självuppoffrande liv men jag tänker och ruvar på hur jag i framtiden skall kunna hjälpa till aktivt oxå.
Jag skulle gärna öppna mitt hem för flyktingbarn. Jag känner att jag har tid, plats och resurser för det som fyrabarnsmamma, sjuksköterska och medmänniska.
Men maken vill inte och jag försöker tjata lite lagom. Ett sådant projekt måste man vara ense om som par.

Eko å miljö.
Det blev inte mycket av de där vegotankarna som jag hade förra året vid den här tiden men på sista året så äter vi mindre mängd kött i alla fall och alltid svenskt. När jag handlar, maken köper vilken skit som helst bara det är billigt. Smart sätt att slippa handla för det har medfört att jag hellre gör det själv.
Jag köper oxå allt fler grejer eko. Kaffe, bananer, bregott, grädde, chilisås, coccos alltid. Ofta mycket annat med. Har du tips på fler viktiga ekoprodukter så tjoa.
Jag använder mindre tvättmedel. Förr använde jag lite mer än vad man skulle, nu lite mindre och det blir lika rent för det.

Jag blir ständigt bättre på att inte alltid vara bekräftad, populär, efterfrågad och älskad.
I hela mitt liv, sen dagis, har jag någonstans trott att min lycka är sammanlänkad med att ha en man att älska (helst passionerat) å som älskar mej (än mer passionerat) tillbaka.
Jag tror inte det längre.
Skulle jag någongång skilja mej vill jag leva ensam. Jag längtar inte efter varken en älskare eller livskamrat. Jag har gjort det.
Min lycka... nu å sen... känns avhängd på andra ting. Barnen. Barnbarnen. Att leva medningsfullt. Djur. Hav. Fritid.

Jag tvättar håret mindre ofta.
Det är nog mest en lathetsgrej i och med att det är längre och meckigare. Jag har ju oxå mycket mindre stylingprodukter i som skitar ner håret jämfört när det var kortare och fixades varje dag.
Men sedan läste jag en så tydlig sak med. Ull är oxå hår och alla vet att en ulltröja som tvättas hårt å ofta och sedan kanske stryks varje gång snabbt tappar glans och form. Samma gäller med det egna håret.
I större delen av mitt liv har jag tvättat håret varannan dag, nu går det både 5 å 6 dagar mellan.
Sista dagen/ dagarna har jag det kanske inte utsläppt.

Kanske börjar jag bara bli gammal helt enkelt :)

Tänk efter. Hur har du förändrats sista året? Berätta.

Puss/ Asta

Femtio tunga nyanser av grått

Jag är så trött på att vara sjuk.
Även om det inte är något dödligt, ingen köttätande bakterie, ingen autoimmun sjukdom som angriper kroppens muskulatur, ingen cancer eller annat livsfarligt så är jag less på att avverka typ en förkylning i månaden med tillhörande bronkitbekymmer.
Näsan rinner konstant, huden kring näsan ömmar, slem i luftrören, hosta, herpesutslag, förkylningsblåsor i munnen, svårt att sova, andfådd och fans moster.
Å när jag mår så här... när jag mått så här ett tag... då växer hornen fram i pannan och jag känner mej lite alldeles extra förbannad på allt å alla.
Inte så att jag oprovocerat skulle gå fram å slå nån på käften. Mer så att sånt som jag normalt suckar lite över, sådana som normalt har förmågan att reta upp mej lite får jag en överhängande lust att göra kalsonggreppet på.
Vi vet suga tag i baksidan av kalsongen å dra allt vad man orkar till de skär in i anus och kulorna får sej en rejäl kläm.
Lite så.

Jag har varit ledig i fyra dagar men sjuk under hela tiden och knappast njutit av det.
Eftersom jag nyligen var sjukskriven för exakt samma symtom en hel vecka så får jag i alla fall pallra mej iväg å försöka jobba. Har en häääärlig sexdagarsvecka framför mej. Jobbhelg å hela skiten.
Sååå taggad! Not.

Men om jag ska försöka se nyanser i det gråa. Fifty shades of grey som nu är så inne så har jag fått mycket tid med världens goaste Noah och världens goaste Gottfrid.
Jag har till den pälsklädda killens glädje tillbringat mycket tid i sängen och vi har sovit både för och eftermiddagslurar tillsammans.
I går på alla <3 dag var jag och moffa barnvakt åt Noah när föräldrarna var å käkade pizza och bowlade och det gick strålande. Han hann inte ens fundera över att de var borta.
Han tog en middagslur sovandes på mej i en dryg timma och jag fick ligga där i soffan med armarna om honom och snusa i hans fjuniga huvud.
Sånt skapar kärlek och minnen. Åtminstone för mej. Han lär ju tyvärr inte minnas den sovstunden när han är stor.

Att sova, vila, ligga nära är alltså det ljusa i den grå geggan nu.
Vilket osökt för mej till en kommentar jag fick angående att maken och jag har skilda sovrum.
Säkert är det så, att samsova med den man lever ihop med har fler betydelser än de rent sexuella.
För bestämma sej för ett ligg kan man ju göra ändå. På andra platser och vid andra tillfällen.
Men själva sovandet tillsammans och den närkontakt det ger är viktig och något går förlorat när man inte gör det.
Lätt att säga, svårare att göra. För att sova i ett svinvarmt sovrum med någon som snarkar, viftar, slänger och flämtar är inte heller en hit för romantiken.

Hur har ni det mitt i vabruari?
Håller ni på att förgås av kylan, mörkret, snoret och tristessen eller njuter ni av sprakande spisar och semlor?

Puss/ Asta

Fosterland

Jag har mumlat om den tidigare, serien Fosterland, producerad av Svt och mycket omtalad.
Den finns fortfarande på Svt play och efter att ha sett alla fyra delarna vill jag verkligen rekommendera den.
Fosterland är en rasande bra dokumentär som ALLA borde se oavsett var man står politiskt.
Det är en historia som angår oss alla.

Fredrik Önnevall och hans team har rest runt i Europa och talat med dem som kallar sej själva för Nationalister. Han har bland annat talat med representanter ur Gyllene Gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, Front national i Frankrike, Sverigedemokraterna i Sverige.
Teamet har också talat med flyktingar, dem som nationalisterna försöker hålla borta.

Fosterland visar på ett vi och ett dom på fler än ett sätt.
Vi som lever i frihet och utan krig och de som flyr.
Vi som kämpar för alla människors lika värde och de som pratar om rashygien.
Rasisterna och antirasisterna.
De som säger sej värna sitt land, sin kultur, sitt folk och vi som kallar dem för egoister.
Polariserade världar.
Önnevall intervjuar med stor öppenhet och nyfikenhet. Han håller inte med alla men han är vänlig och han vill förstå. Genom sin öppenhet får han tittarna att kanske förstå lite mer de med.

Själv fann jag Maya Markiewicz, representant för Sverigedemokraterna i Kungsbacka, extra intressant. Själv född i Polen, medveten om vilka möjligheter det givit henne men ändå inte beredd att låta andra få samma möjligheter "för vi har inte plats."
Under de samtal Önnevall för med Maya framträder en rädd människa som försöker låtsas vara något annat. Hon beskriver händelser som hos de allra flesta skulle ha passerat obemärkt förbi, men som hos henne väckte rädsla och ledde till ett nationalistiskt uppvaknande.
Att se nya skyltar i Malmö på språk hon inte förstår, att bevittna ett bröllopsfölje med bilar som tutade och ropade "Jag blev rädd, så gör vi inte här, vi beter oss inte så."
Vi får träffa Mayas pappa som är lika rasistisk som dottern och betydligt mindre verbalt slipad och jag tänker att uppvuxen så, med så mycket rädsla inom sej så är det kanske inte konstigt? Att det okända skrämmer?
Det är inte bara det att Sd drömmer om ett Sverige som var förr, att pengarna inte ska räcka till pensionärerna och allt det här gamla tugget. Nej, Maya tror på fullt allvar, precis som många nationalister och rasister, att vår kultur är hotad.
Att det faktiskt finns en överhängande risk att Sverige och övriga Europa ska islamiseras och att vi skall tvingas lyda under Sharia lagar.
Å det är klart, tror man så och matas av den världsbilden oförmögen att tänka logiskt, ja då blir man kanske rädd.

I fjärde delen av Fosterland visade Svt teamet på den starka dragningen från Europas nationalister mot öst och mot Ryssland. En smula otippat skulle jag nog säga men för dem står Ryssland med sina traditionella könsmönster och familjetraditioner som något mer lockande än Europas öppenhet.
Putin framstår som en stark och auktoritär landsfader och nationalismen, drömmen om enighet och styrka tilltalar märkligt nog även fransmän å greker idag.
Nationalistpartierna i Europa är inte små udda församlingar.
I sista valet blev Gyllene gryning Greklands tredje största parti, Front national är störst i Frankrike och Jobbiks ledare Gabor Vona är mycket populär.

Det är en mycket bra dokumentär och jag rekommenderar den starkt inte minst som undervisningsmaterial i skolorna.

Puss/ Asta

Tillbaka hos ordinarie sängkamrat

Hemkommen efter ett dygn i Götelaborg tillsammans med maken.
Vi var på Scandinavium och såg Frölunda Indians förlora på straffar. Vi sov på Gothia Towers, vi käkade finfin middag på italienska Incontro där jag blev nöjdare med min kalvburgare än maken med sin torsk och vi drack drinkar på några ställen. Framför allt åt vi av den fantastiska frukostbuffén som ju överlägset är det bästa med att sova på hotell.
Sammantaget ett rätt så trevligt dygn trots att jag inte var helt kurant.

Men!
Det här med att sova borta och att sova med ljud man inte är van vid och utan andra ljud som man är van vid. Det kan va knepigt.
Maken å jag har sedan många år separata sovrum, något som jag varmt kan rekommendera andra.
Det var på mitt initiativ. Maken sket väl egentligen i vilket bortsett från Vad ska folk tro och tja, folk får väl tro det de har lust att tro.
Innan var det ett ständigt tjafs om utrymmet i sängen, om sovande rörelse... maken slänger gärna i väg både armar å ben lite hur som helst när han sover. Det var grinigt om hans snarkande och om temperaturen i sovrummet. Jag har helst kring 18° och han ungefär tio grader varmare.

Allt detta hade jag nästan hunnit glömma bort men nu är jag påmind igen kan jag säga...
I timmar försökte jag ignorera kroppsdelar och timmerstockar. Han snarkar inte jämt heller, nej han har sömnapné och snarkar som FAN för att därefter hålla andan trettio sekunder, flämta till, fläka ut kroppen i nån slags spasm och börja snarka igen.
Och så saknade jag Gottfrid. Inte så väldigt mycket Gottfrids person mer sättet vi sover på.
Jag har vinklade ben och där kurar han ihop sej. Vi ligger i en slags modern "skedning" och hela tiden känner jag hur hans muskulösa kropp andas. Han snarkar jämt, lugnt och sövande.
Ljuden och närheten fattades mej.
Trots alkohol och dubbla sömntabletter låg jag vaken till klockan var närmare halv fyra.
Jag var nåt så oerhört trött när klockan ringde en halvtimma innan frukostbuffén stängde.
Orkade varken borsta tänderna eller skölja bort gårdagens smink, jag bara klädde på mej.

Nu har jag å Gotteman sovit middag.
Så gött.

Puss/ Asta

Yttrandefrihet? Håll käften!

Aftonbladet granskar näthatarna på Flashback.
De gör det från två fronter.
Dels avslöjar de offentliga personer som utåt säger en sak men i anonymitetens skydd på nätet en helt annan. Likt Joel Ankar som arbetat för Sd i Europaparlamentet och som på nätet skriver om hur negrer skall misshandlas och hur svenska kvinnor är kåta horor.
Dels kontaktar de nättroll som grovt hotar och förtalar å inskränker andra människor och deras liv.
För detta får Aftonbladet  beröm och cred från vissa håll men framför allt är det de högljudda flashbackanhängarna som ylar om dataintrång och yttrandefrihet och hotet mot demokratin.

Tillåt mej hånle.
Dessa "demokratins väktare" är inte så jävla nogräknade annars.
Inte när det kommer till kampen mot rasism, kvinnohat, religionsfrihet, sexuell tillhörighet osv.
Nej, tvärtom. Då flödar föraktet mot Pk media, landsförrädare och extremvänstern som vi kallas alla vi som inte håller med om deras världsbild.

Sverige har världens mest generösa yttrandefrihet. Vi värnar rätten att få uttrycka sej medialt anonymt. Därför att det är viktigt för demokratin.
Men yttrandefriheten och rätten till anonymitet har aldrig varit till för... och ÄR inte till för... att få hota, hata och diskriminera.
Lagstiftningen har inte hängt med här.
Det sker i princip ingen moderering av trådarna på flashback. En internetsida som används av dryga miljonen. Å inte bara i ont syfte skall väl tilläggas även om här finns en jävla massa skit.
Flashbacks forums servrar ligger i USA för att kunna kringgå svensk lagstiftning.

Jag har mycket svårt att förstå "vanligt folk" kritik mot Aftonbladet.
Det som granskas är inte vad som helst eller vem som helst.
Det är personer som skriver grovt rasistiska, homofoba, kvinnoförnedrande saker i offentlig ställning.
Dessa har i några fall namngivits.
Resten... kreti å pleti... som mordhotar andra människor. Fyller deras arbete, deras relationer, deras liv med rädsla och förtal har konfronterats i några fall.
Är det farligt för yttrandefriheten?!?!

Att människor vill sitta anonymt vid sina datorer och spy ut sitt hat mot oliktänkande har ingenting med demokrati att göra.
För den som värnar demokratins yttersta världen finns betydligt bättre sajter att hänga på.
Eller varför inte joyna en förening? Röda korset eller Amnesty är utmärkta representanter!

Puss/ Asta

Ahmed kan aldrig jämföras med Kalle

Få har väl kunnat missa historien om det våld som en väktare i dagarna använde mot en nioårig flyktingpojke som tjuvåkte på tåget. En film har spridits i sociala medier där vi får ta del av hur en vakt sitter på pojken, håller för hans mun och dunkar hans huvud mot underlaget.
Det hade i mina ögon tolkats som övervåld mot en vuxen man. När det nu handlar om ett barn så kan det inte räknas som något annat än barnmisshandel.
Jag har läst de mest underliga protester/ försvar för väktaren.
"Hur såg situationen ut innan?" "Vad hade pojken gjort?" "Vittnesmål finns på att pojken själv agerade aggressivt."
Och?!
Och, VAD vill ni säga med det?
En väktare skall kunna hantera vuxna våldsamma personer på ett professionellt sätt.
Han misslyckas monumentalt med ett barn.

Polisens första inställning var att lägga ner händelsen?!?!
Nu ska det granskas på nytt efter att flera anmälningar inkommit.
Pojken förs bort handfängslad som om han precis begått ett rån mot stadens Seven eleven butik.
Han återförs till den institution där han "förvaras" men rymmer igen ihop med ett annat barn.
En representant från Malmöpolisen uttalar sej:
"De drog som en avlöning. Nu är de en i högen som är lysta."
Nej, vi pratar varken om någon förrymd hemmafru som ledsnat på sin make eller en jakthund som förirrat sej i skogen, vi pratar om barn. Små barn. Som inte talar svenska och som befinner sej i för dem okänt land. Som har trauman med sej hemifrån.

Den värsta rasismen i Sverige är inte dönickarna i Sverigedemokraterna och deras väljare.
Det är inte dem som öppet säger att muslimer är det största hotet sedan nazismen.
Det är inte de som gapar om importerade massvåldtäkter medan de själva på flashback talar om kvinnor som slynor, horor och kåta djur.
De här puckona vet vi var vi har. Flertalet av deras väljare har ingen som helst kognitiv förmåga att ställa till problem för demokratin. De sitter vid sina datorskärmar å är tuffa.
Nej, den värsta rasismen är denna som både väktaren och Malmöpolisens representant ger uttryck för och som finns överallt, på alla nivåer, i vart enda bostadsområde, på var enda arbetsplats.
Denna att det är skillnad på människor. På vi och dom.

För ingen kan väl på allvar föreställa sej en blond nioårig svensk unge som får stryk av en vuxen väktare för att hen har tjuvåkt och uppträder störigt?
Ingen kan väl på allvar föreställa sej att nioåriga Nova eller Kalle försvunnit från sina hem och att polisen inte drar ut med spårhundar, sökpatruller, värmekameror, skallgångskedja å hela baletten.
Att en polis skulle sucka å säga: "Jaha, nu är Kalle borta. Ja han är lyst förstås. En i raden av alla barn som försvinner. Suck så besvärligt."

Ett barn är ett barn. Hur fan kan det vara så svårt att förstå?!

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Den första lögnen" av Sara Larsson

Det är sällan jag köper bundna böcker till fullpris.
Jag gillar egentligen pocketböckernas format bättre, liksom priset så klart.
Men ibland kan jag inte vänta när det gäller de riktiga favoritförfattarna och då kan det bli en "dyrbok" ändå.
Här om veckan läste jag ett boktips hos en av systrarna i Bloggdala och blev så intresserad att jag begav mej till bokhandeln på studs.
Det var "Den första lögnen" av Sara Larsson som väckte detta begär.

Visby, juli 1997. Oskar, Jonas och Rikard våldtar brutalt sin 16 åriga skolkamrat Josefin på en fest. Under den efterföljande rättegången frias alla tre. 
Ord står mot ord.
Drygt tio år senare har livet fortsatt för samtliga av dessa herrar.
Oskar är den det har gått bäst för i livet med en framgångsrik fotbollskarriär bakom sej och nya spännande uppdrag på gång.
Han lever ett till synes harmoniskt liv med fru och två barn, träning och en välbesökt pappablogg.
Men allt är inte som det ser ut på ytan. Oskars kvinnosyn är minst sagt osympatisk.
På en semester i Thailand roar han sej i barerna om nätterna medan en allt mer disillusionerad fru är på hotellet med barnen. En kväll går det över styr och sanningen måste till varje pris döljas.
Samtidigt mottar Jonas hemma i Stockholm ett hotfullt mail och sms om den där kvällen i Visby för länge sedan.
De tre forna vännerna tvingas åter samman för att till varje pris skydda lögnen de levt med sedan tonåren.
Vem är det som hotar deras nya liv?

"Den första lögnen" är Sara Larssons debutroman och handlar om utsatthet och upprättelse,
Ämnet är ständigt aktuellt och angeläget. Samhällets syn på kvinnlig och manlig sexualitet.
Flickor/ kvinnors utsatthet inte bara inför pojkar/män som tar för sej utan även av rättssystemet, polisen och domstolar, som håller kvinnor till svars för tidigare sexuella preferenser, klädsel, promillehalt, omdöme osv.

Boken är delvis skriven som en deckare, där läsaren lämnas spår att lista ut vem som står för hoten och hur det hänger ihop.
Kanske är det redan där det fallerar för mej. Jag lägger för stor möda på att förstå och analysera istället för att bara läsa och följa med på färden.
Jag är starkt engagerad i bokens första hälft, tycker att den har bra driv och är spännande.
Sedan avtar dessvärre kvaliteten rätt rejält. Blir onödigt detaljerat och orealistisk på bekostnad av grundhistorien. Tappar bort något av det viktiga.
Det är synd.

Sedan jag läste ut boken för några dagar sedan har jag ändå tänkt mycket på den.
Personporträtten är intressanta och sannolika och lämnar en hel del att fundera över för alla oss med en amatörpsykologisk ådra.
Huvudämnen... pojkar och mäns inbillade tro att kvinnor är till för deras nöjes skull är fastnästlat i min person efter egna jämförbara erfarenheter.
Det hade varit en intressant bok för Bloggdala med många ämnen värda att diskutera.
Kanske får jag å min bloggsyster Catharina som oxå läst boken ta en egen liten diskussionsrunda.
Sammantaget får "Den första lögnen" en 3+.

Puss/ Asta 

Kusinerna

Jag har alltid älskar min mammaroll. Inte varje dag eller varje minut men jag har ändå alltid älskat den. Mina ungar är allt för mej. Jag kan inte föreställa mej att orka andas utan en enda av dem.
Men... att vara mormor är nåt helt annat!
Det ÄR verkligen det.
Allt larv jag hört om "livets efterrätt" stämmer.
Alla äldre kollegor som visat bilder och ständigt pratat om sina barnbarn... nu är jag där själv.

I helgen har jag inte bara träffat min mamma och mina fyra ungar, jag har också umgåtts med två av barnbarnen. Med Noah och med Ängla.
Två små praliner. Två små helt olika efterrätter men likväl lika smarriga desserter båda två.
Därav bilden. Ett ögonblick funderade jag på att vara trotsig och lägga ut en bild på de båda godingarna men njä... jag vågar inte. Äldsta dottern vill inte ha några bilder av Ängla på nätet.

Så fantastiskt det är att få uppleva dem och deras utveckling.
Jag bor ju ihop med Noah och hans utveckling kan jag därför följa närmare.
Det är en välsignelse.
Varje dag händer det något nytt. Varje dag lär han sej något han inte kunde innan.
Med Ängla går det mer tid emellan och det hinner hända mycket mellan gångerna.
Det största... och för min del bästa... med henne nu är att hon har kommit i den åldern (tjugo månader) när man börjar kunna bygga en relation med henne också på håll.
Hon minns det som hände sist. Hon kommer ihåg.
Jag kan skicka kort till henne eller bilder på mobilen och vi börjar inte om varje gång vi träffas.

Änglapängla har alltid varit en försiktig och blyg liten tjej som jag fått njuta av på avstånd, men nu de sista gångerna vi har setts har jag kunnat känna mej mer som en mormor på riktigt.
Kunnat lyfta upp henne, ta hennes hand, snusa henne i nacken, pussa henne utan att hon får panik.
Nånting händer med relationen när den blir ömsesidig.
Jag längtar hela tiden efter henne nu. På ett annat sätt än tidigare.
Jag längtar mer efter allt jag vill att vi ska göra, se, uppleva tillsammans.
Jag tänker bli VÄRLDENS bästa mormor/ farmor till dem alla.

Ängla och Noah är så söta tillsammans.
Så olika.
Han så grabbig å rejäl. Hon så finlemmad å försiktig.
Åldersskillnaden mellan dem nu gör så mycket.
Hon kan prata och förstår det mesta man säger.
Han bara är.
Hon tar alla leksakerna och säger "dä ä min!" och han bara ser på.
Hon säger bestämt ja eller nej. Det är inte mycket tvekan i den tösen.
Noah är oxå bestämd men kommunicerar det genom skratt eller skrik ännu.
Å Ängla verkar förstå, att Noah är inte vilket barn som helst.
Noah och hon hör ihop.
Det gör mej så varm i hjärtat.

Jag hoppas att det alltid ska vara så.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel recenserar "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt.

Jag går med tveksamma steg mot Bloggdalas torg denna afton. Nej, tveksamma är fel ord... osäkra, försiktiga steg... är kanske mer känslan.
Jag håller boken "Låt vargarna komma" tryckt mot mitt bröst som om det vore ett litet liv, något jag till varje pris vill beskydda.
Jag vet inte varför, men det känns så oerhört viktigt att de övriga Bloggdalaborna också tycker om boken. Eller åtminstone inte tycker illa om den. Som om den vore min, mitt eget verk.

"Låt vargarna komma" från 2013 är författaren Carol Rifka Brunts debutroman och den har tokhyllats världen över och vunnit massor av priser och utmärkelser. 
På baksidan står att läsa
"Låt vargarna komma" är en mångbottnad och gripande skildring av kärlek, sorg och vänskap, och ett New York under åttiotalets aidsepidemi.

I centrum för romanens handling står fjortonåriga June.
June som lever med sin mamma och pappa och sin äldre syster Greta i en förort till New York.
June som är lite speciell, funderar mycket och älskar medeltiden.
June som har en morbror som heter Finn och som är hennes enda riktiga vän, han som till fullo förstår henne och ser henne som den hon är.
Men Finn är sjuk, i slutstadiet av sin AIDS och när han dör lämnar han June ensam i en sorg som driver henne bort från sin familj och ut i den totala ensamheten.
Tills hon träffar Toby.
Toby är Finns "hemliga speciella vän"  som Junes övriga familj tar fientligt avstånd från.
Till en början känner June samma avstånd och samma aggression mot mannen som "dödade hennes morbror med AIDS" men snart växer en nyfikenhet och ett begär fram hos June.
Toby kan ge henne pusselbitar och minnen av Finn som June inte haft tillgång till.
En annorlunda vänskap växer fram. Till en början relaterad till att de både älskade Finn så högt och sörjer honom så djupt men så småningom för deras egen skull.
June lär sej saker om sej själv, sin familj och om livet som förändrar henne för alltid.

"Låt vargarna komma" är en ungdomsbok tror jag.
Den har ett väldigt enkelt språk men ett genialt enkelt språk.
Att läsa den är som att lyssna på June. Lyssna på en klok, sorgsen, lite speciell tonåring. Ibland smart, ibland omogen. Alltid äkta.
Jag log ofta när jag läste. Skrattade till lite åt Junes slutsatser och åt repliker som utväxlades
Det är en mångbottnad berättelser som handlar om flera saker samtidigt.
Om synen på AIDS smittade. Om vänskap och bekräftelse, om den första kärleken.
Det är en berättelse på flera nivåer om syskonstrid och syskonkärlek.
Om familj, den man föds in i och den man själv väljer.

Jag brukar inte gilla böcker "som vunnit massor av priser."
Jag vet inte varför. Kanske för att det är böcker som är mainstreem och inte sticker ut som gillas av den stora massan och sådan är inte jag.
Jag tyckte inte om den här boken.
Jag älskade den! Jag uppfylldes av den!
Trots att jag i vissa kapitel protesterade invändigt. Att jag nästan avskydde den äldre systern Greta en stund. Att Tobys närmande mot en ung flicka kändes märkligt initialt så älskade jag den och den vann över alla farhågor.
Detta är en fantastiskt kärleksroman för den handlar verkligen om kärlek, kärlekens påverkan, kärlekens makt, utan att vara en "kärleksroman."
Sist jag läste en "kärleksroman" som berörde mej på samma sätt var "En sorts kärlek" av Ray Kluun som jag läste för många år sedan.
Omslaget är bedövande vackert.
Titeln noga genomtänkt och förankrat. Jag älskar när författaren gör så, denna roman hade kunnat heta "Toby", den hade kunnat heta "Den första kärleken" eller "Morbror Finn."
Men "Låt vargarna komma" är noga genomtänkt och genomarbetat, som en röd tråd genom hela berättelsen. En alldeles egen guldstjärna för det.

Detta är en sådan där roman jag kommer tvinga på alla.
Mala och prata om.
Tänka på. Ömt vårda i minnet i åratal, kanske livet ut.
"Låt vargarna komma" är magnifik. Nåt av det bästa jag läst.
Betyget blir 5 solklara stjärnor.

Puss/ Asta

Om du har problem, kontakta Dr Sunny.

 

Prisa återbäringen Gud. Alla sorters problem ni kan tänka er är bara ett mail från att lösas.
Jag fick nämligen en kommentar/ ett tips.

Puss/ Asta (Som precis skrattat tills tårarna rann.)

TACK TILL STORA DR Sunny FÖR LÖSA mina problem HANS EMAIL IS (drsunnydsolution1@gmail.com

mitt namn är Greg Millian, jag var gift med min man i 5 år vi levde lyckligt tillsammans för detta år, och inte förrän han reste till Australien för en affärsresa där han träffade den här tjejen och sedan dess har han hatar mig och barnen och kärlek hennes enda. så när min man kom tillbaka från resan sa han att han inte vill se mig och mina barn igen så han körde oss ut ur huset och han kommer nu till Australien för att se att andra kvinnan. så jag och mina barn var nu så frustrerad och jag var bara vistas med min mamma och jag var inte behandla bra eftersom min mamma gifte sig en annan man efter min far död så den man hon gifte sig inte behandla henne väl, jag och mina barn var så förvirra och jag letade efter ett sätt att få min man tillbaka hem eftersom jag älskar och vårda honom så mycket, så en dag när jag surfade på min dator jag såg ett vittnesbörd om denna spell caster DR Sunny, vittnesmål delade på internet av en dam och det imponerar mig så mycket jag tycker också om att ge det ett försök. Först var jag rädd men när jag tänker på vad jag och mina barn passerar genom så jag kontaktade honom och han berättade för mig att vara lugn för bara 24 timmar att min man ska komma tillbaka till mig och till min bästa överraskningen jag fick ett samtal från min make på den andra dagen som frågar efter barnen och jag ringde DR Soligt och han sa dina problem är lösta mitt barn. så detta var hur jag får min familj tillbaka efter en lång stress broms upp av en ond kvinna så med all denna hjälp från DR Soligt, jag vill att ni alla på detta forum att gå med mig att säga ett stort tack till DR Soligt och jag kommer också råd för någon i sådana eller liknande problem eller någon form av problem bör också kontakta honom hans e-post är) (drsunnydsolution1@gmail.com) han är lösningen på alla dina problem och predika i livet. återigen hans e-postadress är (drsunnydsolution1@gmail.com) TELEFONNUMMER 2348077620669

HAN ÄR specialiserade på FÖLJANDE stava.

(1) Om du vill att ditt ex tillbaka.

(2) Om du alltid har mardrömmar.

(3) Om du vill att främjas på ditt kontor.

(4) Om du vill att kvinnor / män att springa efter dig.

(5) Om du vill ha ett barn.

(6) Om du vill bli rik.

(7) Om du vill knyta din man / fru att bli din för evigt.

(8) Om du behöver ekonomiskt stöd.

(9) Hur du blivit lurad och du vill återställa du förlorat pengar.

(10) om du vill stoppa din skilsmässa.

(11) om du vill skilja dig från din man.

(12) om du vill att dina önskemål kommer att beviljas.

(13) Graviditet stava bli gravida bebis

(14) garanti du vinner de oroande rättsfall & skilsmässa oavsett hur vilket skede

(15) Sluta ditt äktenskap eller förhållande från att bryta isär.

(16) om du har någon sjukdom som (HIV), (CANCER) eller någon sjukdom.

(17) om du behöver böner om befrielse för ditt barn eller dig själv.

återigen se till att du kontaktar honom om du har några problem han kommer att hjälpa dig. hans e-postadress är (drsunnydsolution1@gmail.com) kontakta honom direkt ....

5:2 metoden

 

Sedan årsskiftet (med uppehåll veckorna jag var sjuk) har jag kört med 5:2 metoden.
Jag gjorde det förra vintern med och trivdes väldigt väl med den, den passar mej.
Då gick jag ner mina överskottskilon, minns inte hur många de var, och sen stod vågen still.
Då hade jag svårt att kombinera det med löpningen. Med att finna dagar/ tid att springa och ha bokat upp två dagar i veckan på fasta/ att inte träna.
Just nu tränar jag ju inte så mycket (kraftig underdrift där) och då funkar det.
Så här å nu kör jag 5:2.

5:2 metoden är egentligen ingen diet. Visst, man tappar kilon med den men den är främst framtagen av andra hälsoeffekter. Att kortvarig fasta/ kraftigt reducerat kaloriintag tros ge hälsosamma effekter.
Minska risken för många olika cancertyper, minska risken för alzheimers och andra demenssjukdomar.
Detta är antaganden byggda på tidigare medicinsk forskning. Långvariga studier pågår men är inte klara ännu.

5:2 metoden känner säkert de flesta till.
Fem dagar i veckan äter man som vanligt. Jag unnar mej verkligen allting då utan några förbud.
Sen kan du kanske inte äta pizza och 200g chokladkakor alla fem dagarna.
Övriga två dagar, som skall vara spridda och inte tas i rad, får kvinnor lov att äta 500 kcal och män 600 kcal. Dessa kalorier och matintag får du fördela hur du vill.
Själv äter jag oftast ingenting för det tycker jag är lättast. Jag blir lätt hungrigare när jag väl startat igång tuggandet.
Jag dricker kaffe, te och vatten. Äter jag så gör jag det inför läggdags för att inte bli sömnlös av hunger och för att bryta frossan.

Det är nämligen frossan som i mitt fall är jobbig.
Hungern är inte farlig alls. Jag är även för övrigt lite av en "allt eller inget människa" och jag kan inte påstå av att jag lider, det knorrar lite i magen framåt sex-sju på kvällen.
Ungefär vid den tiden... sju... så sätter frossan igång. Jag fryser som om jag hade feber.
En köld som kommer inifrån. Samtidigt börjar jag kissa ofta.
Jag har kontrollerat mitt blodsocker och mitt blodtryck när detta händer.
Mitt blodtryck sjunker något men p-glukoset är väldigt stabilt på mej. Ligger kring 4,5-5 mmol/l.
Jag har läst någonstans att det är förbränningsprocesserna som tar fart när man mår så.

Jag får ofta kommentarer på mina fastedagar. Lite uppläxande sympatiska så där.
"Men herre gud människa, man måste äta!!!", "Livet är för kort för att plåga sej" osv
Men jag tycker verkligen inte det är nån fara alls. Det går ingen nöd på mej.
Människan har en övertro till att man måste stoppa något i kakhålet i parti å minut för att må bra men det ÄR faktiskt tvärt om.
Kroppen mår väl av kortvarig fasta. Å jag mår väl av att kläder inte stramar och sitter korvigt, av att välja bort halva garderoben för att jag inte kommer i kläderna.
Bukfetma är inte i första hand fult. Det är i första hand farligt för hälsan!

Med 5:2 metoden går jag ner ungefär 0,5 kg i veckan vilket är ren matematik.
Ett kilo... upp eller ner... är 7000 kcal.
På två fastedagar "sparar" jag ca 4000 kcal.
Å så äter jag nååågot för mycket de övriga dagarna = 0,5 kg.
Väger mej alltid måndagar och idag låg jag på två kilo från vad jag vill väga.
Jag har gått ner 2,5 kg sedan jag började.

Passar metoden alla?
Självklart inte!
Vi är alla olika. Har olika behov och olika livsstil.
En del är hungriga så fort de vaknar och måste äta regelbundet för att fungera.
Andra, så som jag, tycker att det är tråkigare att äta nyttigt hela tiden.
Inlägget är tänkt som inspiration och inte som någon pekpinne.
Gör vad du vill med din kropp, din hälsa, ditt välbefinnande.

Puss/ Asta

Välkommen till Asta

 

Jag ser i min besöksstatistik att jag har en del nya läsare som återkommer.
Välkomna!
Detta inlägget är främst till för er. För trogna läsare är det kanske inte mycket nytt men om det är det får ni gärna tjoa till. :)

Namn: Asta. Det är inte mitt riktiga namn, mitt riktiga namn är Anneli, men jag har använt det tillräckligt länge för att det ska kännas som mitt.

Bloggat sedan: Minns faktiskt inte, men en 8-9 år är det nog.

Bloggar om: Åhh, jag försöker variera mej. Tycker själv att ämnesbloggar blir rätt ointressanta efter ett tag. Men mest skriver jag om politik, om samhällsfrågor, min familj och min hund.

Stjärntecken: Oxen

Dricker helst: Starkt kaffe med mjölk. Öl och rödvin.

Äter helst: Skulle kunna käka pizza åtminstone 5 dgr i veckan men varken plånboken eller figuren har råd med det.

Familj: Gift sedan urminnes tider. Fyra vuxna barn. Tre barnbarn. Bor med maken, Mini, hennes karl, barnbarnet Noah, hunden Gottfrid och katten Vilda.

Yrke: Desillusionerad Sjuksköterska

Bor: På västkusten

Politiska sympatier: Miljöpartistiskt vriden socialdemokrat.

Drömmer om: Antingen att bli barnmorska eller att leva på hunderi. Med pensionat, dagis och uppfödning.

Sympatiska drag: Snäll, omtänksam, försöker mej på att ha ett rättspatos,

Osympatiska drag: Elak, bekräftelsekåt, oresonlig

Tror på: Gud ibland. Människan ibland. Karma.

Husgud: Lars Winnerbäck.

Kärlek: Hundar och havet.

Klär mej helst i: Linnen och haremsbyxor eller klänning

Laster: Kärlek, snus, mobilen, fishermans friend.

Brinner för: Social rättvisa

Blir förbannad på: Rasism, moderatfasoner, djurmisshandlare

Stoltast över: Mina barn

Kännetecknande: Jag reser mej alltid före tio.

Älskar: Utöver familjen, några stycken

Älskas av: Inte så många

Låt som följer mej i livet: Kom ihåg mej då och Bitch

Tränar: För sällan. Men när jag tränar så är det löpning.

Skulle önska att: Jag pratade engelska obehindrat, kunde dansa, sjunga och var lite mindre beroende av att vara älskad.

Ser helst på tv: Bonde söker fru, nyheter, hockey

Hockeylag: Frölunda Indians så klart.

Den viktigaste i mitt liv: Bortsett från barn och barnbarn har det nog varit min Märta.
Hon var min hund och är nu min skyddsängel.

Syskon: En biologisk bror, en bonusbror och en vald bror.

Föräldrar: Som jag älskar och strider med.

Kör: Volvo

Är löjligt besatt av: Naglar, tatueringar och fransar

Ålderskris: Inte särskilt.

Frikort: Jack Nicholson, Barack Obama eller Lena Olin

Heliga kor: Astrid Lindgren, Zlatan och Peter Forsberg.

Bästa bok: Utvandrarna av Vilhelm Moberg

Igen, varmt välkomna.

Puss/ Asta