2017 ska bli året när jag knarkar mycket mer.

2016 har varit ett riktigt skitår säger många. Ur globalt perspektiv är det nog så. 2017 känns ur samma vinkel som om det kan bli än värre.
För mej har 2016 varit ett intensivt år där jag har utvecklats massor, i min kommande barnmorskeroll och som människa. Det har på många sätt varit ett av mina mest egocentriska år, ett år när jag satsat mycket på mej själv.
Jag är inte så himla van vid det, har haft familj sedan jag var sjutton, och familjen har alltid kommit först. Främst. I år har mina behov stått i fokus.

Få har nog missat Ann Heberleins debattartikel där hon går cyniskt och hårt åt människor som ger pengar till tiggare "av behov att känna sej moraliskt överlägsna" och ifrågasätter om de gör inte gör goda handlingar av egoistiska skäl, för att få känna sej lite bättre. Godhetsknarkande.
Jag har vansinnigt svårt för denna Ann Heberlein, hon fiskar i samma vatten som Marcus Birro.
Många av mina inlägg under årens lopp har handlat om just snällhet.
Min uppfattning i frågan är kort å gott att tanken aldrig räknas för den förändrar inte ett skit, men att handling alltid räknas.
Alldeles oavsett varför du tar dej tid att låta kollegan gråta ut mot din axel, skänker en hundring till tiggaren utanför din mataffär, kör omvägen för att handla nåt speciellt som ditt barn behöver, tar ungen så partnern får sova ut.
Alldeles oavsett om det är för den du hjälper/ stöttar eller om det är för ditt eget ego så blir resultatet det samma.

2016 har varit mitt egocentriska år. 2017 ska bli året när jag godhetsknarkar mycket, mycket mer.
Jag tycker att jag är en hyfsat snäll och omtänksam människa som försöker visa vänlighet och hjälpsamhet till min omgivning. Jag har fadderbarn, skänker pengar varje månad till olika organisationer, lägger ett par hundringar i månaden på direkthjälp till tiggare osv men den sista tiden har nyhetssändningar och videouppladdningar på sociala medier från i huvudsak Syrien ätit sej in i mej. Jag klarar inte längre av att vara så passiv, för dem men oxå för mitt egoistiska välbefinnande MÅSTE jag få göra någonting, någonting konkret.

En specifik video fick det att rinna över för mej.
Jag kan inte få bort den från min näthinna. Jag kan inte värja mej och jag kan inte sluta tänka på den.
Det är på någon form av sjukvårdsinrättning i Aleppo. Människor svårt sårade överallt, en kvinna med blod i ansiktet springer runt och ylar ut sin smärta å sorg över familjemedlemmar som är försvunna. Döda.
Mitt i kaoset sitter ett litet barn, kanske i Noahs ålder. Håret är rufsigt, ansiktet blekt och täckt av byggdamm efter en detonation.
Barnet är helt tyst. Ensamt. Ansiktet helt mimiklöst. Blicken långt borta.
Hen sitter bara där. Tittar ibland på den skrikande kvinnan. Säger ingenting. Rör sej inte.
Jag får inte barnet ur mitt huvud. Jag har gråtit så många gånger sedan jag såg den här videon. Och samtidigt har den här känslan av att jag måste ta me fan göra något vuxit i styrka.
Jag står inte ut, står inte ut med världen, står inte ut med mej själv om jag inte gör något!
En dag kommer vi i väst få stå till svars över varför vi inte gjorde mer för Syrien. Varför vi blundade. Varför vi accepterade att gränser och fort spärrade av Europa. Vi kommer få stå till svars hur vi kunde få in direktbilder in i våra vardagsrum och mobiltelefoner.
När mina barnbarn kommer att fråga mej vad jag gjorde under tiden ett helt folk gick under och vi i Sverige hade "systemkollaps" så kan jag bara inte svara: "Ingenting." 

Facebook innehåller så mycket skit, men det finns guldkorn.
Ett av dessa är gruppen " What do you need help with today buddy." Det är en grupp där människor ber om hjälp eller tipsar om hur man kan hjälpa kring precis allt. Ekonomiska svårigheter, problem av alla de slag.
Där fick jag en massa tips på min fråga hur jag kan hjälpa rent konkret.
Jag skall titta på det mer noggrant i slutet av nästa månad när skolan är klar.
Eftersom jag börjar jobba helgen efter jag slutar skolan kan jag inte resa iväg någonstans på volontärarbete. Men jag skulle kunna stötta de flyktingar vi har här på nåt vis, kanske hjälpa till med vård av papperslösa, bli stödfamilj, utöva påtryckning på politiken. Det finns många vägar.

Jag tror jag behöver godhetsknarka mer för min inre frid.

Hur tänker du?

Puss/ Asta