Jag läste en intressant tråd på facebook som jag haft svårt att släppa.
Det var en fråga. "Blir du någon gång besviken på ditt vuxna barn?"
Därefter hade en massa människor samstämmigt intygat att "Näää då! Det blir de verkligen inte" med hundra olika meningar som handlade om deras val, hur fantastiska de är, hur älskade de är, de skänker baaara lycka osv osv.
Alltså, antingen är jag en superkass morsa eller oxå har jag ovanligt värdelösa ongar, vilket är det??? Va? Va? Va?
:) Vet ni, jag tror ingetdera. Jag tror... faktiskt... att jag bara är lite mer ärlig.
Jag HAR nämligen världens finaste ungar. De är kloka, inkännande och empatiska. Men de är sina egna och jag har ännu aldrig befunnit mej i en långvarig relation och interaktion med en annan människa utan att ibland bli irriterad och andra gånger till och med besviken.
Och det händer med barnen med. Jag är säker på att trots att jag älskar dem högre än livet självt så blir de besvikna på mej med då å då.
Det är väl ingenting farligt?
Jag blir sällan eller aldrig besviken på deras val i livet. Allt kanske inte jag skulle ha gjort, en del saker kan jag på förhand säga kommer gå åt helvete men de är vuxna och sina egna och måste få göra sina egna val och ta sina egna smällar.
Jag blir än mer sällan besviken på vilka de är. Jag tycker som sagt att de är långt bättre än vad jag har förtjänat.
Ibland tycker jag att de borde veta bättre. Ibland tycker jag att de underpresterar sin förmåga. Men besviken blir jag aldrig för sådant.
När jag blir besviken handlar det nästan alltid om vår relation. Att jag inte känner mej tillräckligt sedd eller uppskattad.
Jag är nämligen av den (tydligen?) ovanliga åsikten att vuxna barn, förvisso alltid är mina barn, men också vuxna människor som skall värna relationer som de bryr sej om och inte bara ta för givet... även om det gäller deras mamma.
Jag vill inte... och nu säger jag inte att det är så!... bli behandlad som någon som alltid finns där å alltid ställer upp men som de själva inte behöver investera i.
De är numera vuxna och har lika mycket ansvar för vår relation som jag har.
Då å då känner jag inte det. De gångerna har jag blivit besviken. Och det kan jag verkligen säga utan att hymla och utan att älska mina ungar ett dugg mindre än vad de där som aldrig blir besvikna gör.
Hur är det med er? Kan ni bli besvikna på era barn eller är de baaaara underbara?
Puss/ Asta
När jag var yngre var det min skräck att jag skulle göra min mamma besviken. Jag sket i om hon var arg men om hon blev besviken - fy fan vad dåligt jag mådde då! Jag gör mitt bästa för att visa henne hur mycket vi uppskattar henne. Hon hjälper till mycket med barnen och har bott hos oss i långa perioder när hon bott för långt bort för att ha en dag till dag-relation, och det har såklart varit tufft. Men nu när hon bor nära och kan gå hem varje dag ser jag ändå till att bjuda hem henne på middag 3-4 dagar i veckan. Så att hon inte känner att hon bara får komma när vi behöver hjälp, utan är välkommen andra dagar också! Jag tror faktiskt inte jag gjort min mamma besviken i vuxen ålder, jag hoppas i alla fall det är så.
SvaraRadera