Önskeinlägg. Manliga barnmorskor å pjåskande med blivande fäder.

Önskeinlägg: Män i förlossningssalen.
Läste i facktidningen att andelen manliga barnmorskor är 0,4% (att jämföra med ambulansens 58%). Jag föredrar alltid att möta kvinnor när jag är i någon typ av utsatt situation. Hos tandläkaren, gynekologen, terapeuten osv. Men jag kan ändå acceptera att få möta en man i sådana här situationer. Nej jag hatar inte män... jag bara föredrar kvinnor (nej inte sexuellt). Men tanken på att en manlig barnmorska skulle förlösa mig känns fullständigt outhärdlig. Blir det ett tredje barn och en man skulle komma in där och presentera sig, så skulle jag kasta ut honom. En förlossning är det mest intima man kan genomleva, för mig. Och det kräver sin kvinna. Ja kvinna! En manlig doktor som kommer in och gör en punktinsats? Okej, även om jag föredragit en kvinna. En manlig uska? Tveksamt, men hm... en hanterbar tanke. Hur ser du på manliga barnmorskor? Och pratas det om detta internt? Sen läste jag en artikel om hur män (pappor) negligeras i förlossningssalen och på MVC. Hur de, men även mammorna, mått dåligt över detta i efterhand. Där tänker jag att det är klart att pappor ska erbjudas stöd i hur de kan stöja kvinnan. Men ärligt talat... Är det inte ganska självklart att det är kvinnan som är i fokus. Hatar uttrycket "vi är gravida". Det är inte VI som är gravida, utan kvinnan! Ett jävla daltande känner jag... men tydligen kunde en negligerad pappa under graviditeten och förlossningen vara en orsak till mammans psykiska ohälsa efteråt. Själv är jag jätte glad över min mans fina stöd under mina (JA MINA!) förlossningar, han har varit fantastisk! Men har ändå tänkt att det är upp till honom att ta den rollen, inte bli tilldelad den. Och med Mio i magen gick jag själv till MVC genom hela graviditeten. Varför skulle jag dra med mig min man dit?! Tyckte det var min tid. Däremot skulle jag inte vilja gå själv på RUL, för då handlar det mer om barnet på något sätt.
Tankar på detta från den blivande barnmorskan (när du har tid!)?
Kram din Emelie.


Åh vad kul! Ett önskeinlägg. Och spännande ämne(n) på köpet.
Tack!
Har du, precis som Emelie, nån undran eller önskemål om inlägg så skriv gärna om det. 
Frågan är ju egentligen två. Min syn på manliga barnmorskor och på blivande fäder i förlossningsrummet.
Vi börjar med barnmorskeriet...

Jag hatar inte heller män.
Och jag föredrar nästan manliga gynekologer. Min erfarenhet säger att de ofta är lättare på handen.
Men jag skulle aldrig vilja ha en manlig barnmorska på en förlossning!
Jag är sällan besvärlig, protesterar å har mej, men i den situationen skulle jag sagt ifrån.
Att föda barn är att vara naken på så många olika plan.
Det är inte bara att blotta sina bröst eller att någon känner på ens livmoder.
Att föda barn är att konfronteras med alla sina sår, alla sina rädslor och att tvingas visa upp det för andra, för okända.
Att vara barnmorska är att möta alla dessa mörka ofta djupt dolda känslor, att stå pall och att våga konfrontera dem med kvinnan.
Det kräver... som Emelie skriver... sin kvinna. Helst en kvinna som fött barn.
Att vara barnmorska är att få en annan människas kroppsvätskor på sej, att vara fysiskt nära en naken kropp och jag tycker fan att det är mer intimt än att ha sex. Under sex kan man fejka allt möjligt. Det kan man inte under födslovärkar.
Så nej. Eller jo. Kanske på en mödravårdscentral. Definitivt på ungdomsmottagning. Men nej, inte på förlossningen.

Pappor. Blivande pappor. Män som anhöriga till födande kvinnor.
Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva som blivande barnmorska på en ändå relativt stor blogg...
Men jag kan säga så mycket att den outtalade regel vi har i vår del av världen att pappan SKA vara med, oavsett hur han känner, inte är bra. Många gånger finns det säkert en annan närstående anhörig... kvinna... som skulle fungerat bättre. Fall när det varit bättre för alla parter om en mamma, en syster, en nära vän hade varit där istället för den blivande fadern.
Alla pappor är varken bekväma med miljön eller ett särskilt bra stöd. En del pappor sitter på flera meters avstånd med uttråkad/ trött eller livrädd uppsyn.
När jag födde barn blev jag skitirriterad på barnmorskan när hon pjåskade med min man. När hon erbjöd smörgåsar å kaffe, frågade hur han mådde, om han var trött, erbjöd en bättre stol osv.
Nu gör jag likadant.

För! Forskningen visar att kontinuerligt stöd av en närstående är det absolut viktigaste för den födande kvinnans förlossningsupplevelse. Att pappan kan finnas där och trösta, peppa, heja, klappa, massera, föra talan mm är jätteviktigt. Det är barnmorskans uppgift att han ska känna sej bekväm med det.
Och det är inte alltid så lätt.
Förlossningar är för många kvinnor okänd terräng i vårt land där vi släppt den kvinnogemenskap som finns i många andra länder och som vi hade förr.
Det är än mer främmande mark för män.
Många i födande ålder har aldrig ens varit på ett sjukhus. Allt är obekant.
Utrustningen, lukterna, miljöerna, rutinerna, språket.

Som jag ser det... nästan färdig... är mitt stora jobb som barnmorska inte att förlösa utan att få kvinnan att våga föda och att skapa förutsättningar för det.
Det är att få vara med på människors stora... största... dag i livet och göra den så fin och så minnesvärd som jag bara kan.
Och det... det inkluderar även den eventuella fadern.

Vad tänker ni andra?
Har era män varit bra stöd eller skulle ni, om det inte sårat och förvillat, hellre valt nån annan?
Skulle ni kunnat tänka er att föda med en manlig barnmorska?

Puss/ Asta