Augusti-15 vs december-16

 

Åhh! Hon är så bra min Emelie. Hon har så många spännande funderingar och kommer med så roliga önskeinlägg. Här är ännu ett jag inte kunde motstå.
Är det verkligen säkert att ingen av er andra har önskeinlägg på lut?
Ni är ju rätt många som läser...

Nu vet jag att du egentligen ska skriva D-uppsats, men har ändå ett till önskeinlägg ;)
Mina tankar om (...)
aug 2015 vs. dec 2016:

*...förlossningen som process
*...den framtida rollen som bm
*...sjuksköterskerollen
*...kvinnan
*...den egna förmågan

Detsamma eller stor förändring?
Puss /din Emelie.

Det känns som om jag inte har utvecklats och förändrats så här mycket på ett å ett halvt år sedan jag var barn, möjligen när jag blev förälder, jag minns kanske dåligt.
HUR jag utvecklats är jag mindre säker på, bara att det händer en massa saker i mej och i mina tankar hela tiden.

Kanske är det nyhetens behag men jag är löjligt stolt över mitt blivande yrke.
Så stolt ju att jag låtit tatuera in en symbol för det. Så stolt att jag skulle vilja gå fram till främlingar på gatan och berätta att jag minsann är (snart) barnmorska.
Jag tycker det är det vackraste, coolaste, mest spännande och svåraste yrket på jorden och det finns inget jobb jag hellre skulle velat ha.
Jag minns att jag var stolt över att vara sjuksköterska oxå, särskilt de första 7-8 åren, men inte alls på samma sätt. Och hela tiden fanns det med i bakhuvudet att, jo jag blev sjuksköterska men jag nådde inte min dröm. 

Innan jag började läsa till barnmorska kunde jag bli irriterad när barnmorskor sa "Ja ja, du har jobbat många år som sjuksköterska men att vara barnmorska är något helt annat." Som om det förringade sjuksköterskans komplexitet.
Men det ÄR något helt annat. Hur kan jag inte riktigt förklara.
Man ansvarar för två liv, unga liv å konsekvenserna kan bli fruktansvärda om något går fel och ansvaret... det egna ansvaret är synligare för en barnmorska än en sjuksköterska. Varje bristning, varje utdragen förlossning, varje dåligt barn faller tillbaka på barnmorskan. Allt kan hon inte rå för men det hon kan eller kunde förhindrat blir tydligt... och ensamt.
Det egna och tydliga ansvaret är något av yrkets absoluta guldkanter men även det som skrämmer mest.
Sen har jag självklart nytta av mina sköterskeår. Av att kunna sätta nålar, ta prover, hantera pumpar, bemöta människor, hantera stress, dra upp mediciner, den kliniska blicken och mer men ändå... nåt helt annat.
Jag identifierar mej inte som sjuksköterska längre. Jag är student. Sen blir jag barnmorska.

Varje förlossning är sin egen, varje kvinna unik.
Jag lär mej hela tiden men det som är häftigt och magiskt är att det gör även mina handledare, erfarna barnmorskor sen tjugotal år tillbaka. Man blir aldrig färdig.
De flesta förlossningar är en naturlig process. Jobbet görs av barnet och kvinnan. Kroppen vet vad den skall göra, barnet är utrustat att klara av påfrestningarna. Det är en massa kontroller, CTG och annat som görs... förmodligen helt i onödan... på de allra flesta förlossningar.
Samtidigt är det lynnigt. Ett barn kan plötsligt må dåligt, en mamma oväntat börja blöda en massa. Saker händer, även när allt från början sett helt normalt ut.

Jag känner mej inte tillnärmelsevis redo att jobba självständigt men självklart har jag lärt mej massor.... massor... som jag inte kunde för 1 ½ år sen.
Att hålla perinealskydd, att sy i en annan människa, att köra bil långt, att känna suturer på ett barns huvud, och förstå (ibland) hur ett barn roterar, att förlösa, att koppla ett CTG, att någorlunda tyda ett CTG och massor av andra färdigheter.
Som sagt, jag kan inte komma ihåg att jag lärt å utvecklats så här mkt någonsin tidigare.
Jag har lärt mej en massa om min egna förmåga med. Att jag kan och att jag vågar. Så många i min ålder nöjer sej och tänker att det är för sent. Jag har inte gjort det. Jag vågade (livrädd som fan men ändå...) att sträcka mej efter drömmen. För det klappar jag mej själv på axeln.

Min syn på kvinnan har förändrats. Jag har väl alltid betrott henne om styrka men efter att ha bevittnat X antal förlossningar... alla olika... så är det tydligt vilket som är det starkare könet. Vilken närmast magisk styrka kvinnor har.
Att övervinna rädslor, att stå ut med smärtor, att föda, orka, kämpa och älska.
Vi är hjältinnor. Varenda en av oss. Vackra, starka och modiga!
Män är... förlåt men det är sant... bleka kopior.

Puss/ Asta