Jag tänkte se in i spåkulan, så som jag gör varje år, för att se vad jag tror kommer ske under 2017 men jag tror att jag låter bli.
Det känns som om det är hot och elände överallt. Stora krig som breder ut sej och aldrig verkar ta slut med människoöden vi inte ens kan föreställa oss, supermakter som spänner musklerna, testosteronstinna makthavare som sätter världen i pant för sitt eget ego, främlingsfientliga partier som vinner allt mer mark och hamnar i regeringsställning, fler människor som kommer att begravas i vår moderna massgrav Medelhavet medan vi ser på å mumlar systemkollaps, klimathot och annat jävla elände.
Nej, jag skojar inte. Texten ovan är inte uttryck för svart humor.
Det är så här jag känner. Jag ser fram emot 2017 med stor oro och jag ska inte fördjupa mej mer i det för det är ju onödigt att stjäla er framtidstro om ni nu har en sådan.
Ibland undrar jag om världen ÄR så här hotfull eller om det är jag som skulle behöva träffa en skicklig psykiatriker?
Jag lämnar således spåkulan och går över till ett ämne där jag faktiskt känner att jag har bättre koll än vanligtvis nämligen Julstressen.
Jag... lixom 97 % av mina medsystrar... brukar lida av den men i år... näpp.
Inte alls.
Orsakerna är flera.
1. Se ovan. Det känns ju jävligt fjuttigt att stressa över putsade fönster och dammade lister när vi kanske står inför ett tredje världskrig.
2. Jag är för upptagen med praktik/ skola/ mitt framtida jobb. Jag hinner inte.
Ungarna vet att jag inte hinner. Vill de ha något gjort får de lösa det själva i år.
3. Mini har vuxit och blivit otroligt vuxen sista året och hon tar ett nog så stort ansvar över hushållet som jag gör. Jag är inte längre ensam.
4. Jag börjar kanske... äntligen... att bli lite klokare.
Över lag ser jag mer fram emot jul i år än vad jag brukar.
Julen är barnens grej och i år så är barnbarnen stora nog att greppa magiken och jag ska verkligen strunta i dammråttor och göra mitt bästa för att de insatser jag hinner med är att skapa magi.
Jag har alltid älskat advent. När vi behöver ljuset som mest, när mörkret aldrig riktigt släpper taget, då lyser stjärnor, stakar och stearin upp vår tillvaro och gör den vacker och fridfull. Advent är en tid för mej när jag känner tacksamhet över allt jag har och allt som är.
Fin andra advent på er.
Puss/ Asta
Önskeinlägg: Män i förlossningssalen.
SvaraRaderaLäste i facktidningen att andelen manliga barnmorskor är 0,4% (att jämföra med ambulansens 58%). Jag föredrar alltid att möta kvinnor när jag är i någon typ av utsatt situation. Hos tandläkaren, gynekologen, terapeuten osv. Men jag kan ändå acceptera att få möta en man i sådana här situationer. Nej jag hatar inte män... jag bara föredrar kvinnor (nej inte sexuellt). Men tanken på att en manlig barnmorska skulle förlösa mig känns fullständigt outhärdlig. Blir det ett tredje barn och en man skulle komma in där och presentera sig, så skulle jag kasta ut honom. En förlossning är det mest intima man kan genomleva, för mig. Och det kräver sin kvinna. Ja kvinna! En manlig doktor som kommer in och gör en punktinsats? Okej, även om jag föredragit en kvinna. En manlig uska? Tveksamt, men hm... en hanterbar tanke. Hur ser du på manliga barnmorskor? Och pratas det om detta internt? Sen läste jag en artikel om hur män (pappor) negligeras i förlossningssalen och på MVC. Hur de, men även mammorna, mått dåligt över detta i efterhand. Där tänker jag att det är klart att pappor ska erbjudas stöd i hur de kan stöja kvinnan. Men ärligt talat... Är det inte ganska självklart att det är kvinnan som är i fokus. Hatar uttrycket "vi är gravida". Det är inte VI som är gravida, utan kvinnan! Ett jävla daltande känner jag... men tydligen kunde en negligerad pappa under graviditeten och förlossningen vara en orsak till mammans psykiska ohälsa efteråt. Själv är jag jätte glad över min mans fina stöd under mina (JA MINA!) förlossningar, han har varit fantastisk! Men har ändå tänkt att det är upp till honom att ta den rollen, inte bli tilldelad den. Och med Mio i magen gick jag själv till MVC genom hela graviditeten. Varför skulle jag dra med mig min man dit?! Tyckte det var min tid. Däremot skulle jag inte vilja gå själv på RUL, för då handlar det mer om barnet på något sätt.
Tankar på detta från den blivande barnmorskan (när du har tid!)?
Kram din Emelie.
Jag hade en manlig barnmorska när jag födde Tora Emelie! Han var fantastisk!
RaderaBrydde mig inte när han kom in för jag var liksom mitt i allt då, men hade nog blivit osäker om jag vetat innan.
Jag är oxå intresserad av hur ett sånt inlägg skulle bli!
För mig var det jätteviktigt att Mark var inkluderad i mina graviditeter eftersom han var totalt utesluten med sin äldre son, och även om det såklart var JAG som var gravid så var det i allra högsta grad VI som skulle få barn.
Väldigt intressant önskeinlägg! 😊