onsdag 14 december 2016
Ursäkta, har du barn?
En flicka på knappt femton år, strulig å trulig som ungar kan vara i den åldern träffar en åtta år äldre kille och blir blixtförälskad. I honom och i förälskelsen till honom, finner hon alla svar hon saknat, men han är inte bra för henne och leder in henne på farliga vägar.
Låter det osannolikt?
Låter det ens ovanligt?
Tror ni inte att detta scenario händer runt om i vårt land och i alla andra länder varenda dag?
Det kan vara att sluta skolan. Att dricka alkohol. Att avskärmas från sina vänner eller sin familj. Det kan vara narkotika. Brott. Destruktivitet i största allmänhet.
För Marilyn var det IS.
Hon följde, gravid med sin upphöjda pojkvän, till Syrien där han ville strida och ingå i kalifatet.
Förtvivlade föräldrar som kämpade för att få hem sin dotter och berättade om detta i kvällspressen. Reaktionerna lät inte vänta på sej bland kommentarerna, mesta dels vuxna män som kommenterar men även en å annan fullvuxen kvinna.
"Hon förtjänar att dö."
"Jävla terrorist, släpp inte in henne i Sverige igen."
"Döm henne till döden."
"Låt IS ta hand om henne."
"Häng henne."
"Hon är straffmyndig och ska dömas till livstids fängelse utan benådning."
"Hoppas hon blir våldtagen, mej rör det inte i ryggen."
"Fy fan, avskum."
... Jag kan fortsätta men ni förstår kanske.
Se på henne! Hon var femton år. Har ni som skriver sånt här barn? Har ni ens träffat en femtonåring. En femtonårig trasig tjej?
Jag har träffat många femtonåriga tjejer, väldigt olika men med ett gemensamt, särskilt gott konsekvenstänk har de inte. Hjärnan är inte färdigutvecklad för den typ av resonemang för än i dryga tjugoårsåldern.
Ju sämre kontakt med sina föräldrar, ju sämre sociala skyddsnät, ju trasigare självkänsla desto enklare att falla för prinsen som kanske inte är någon prins.
Jag var lite yngre än Marilyn men jag var precis så där sårbar och med precis det där vilsna mörkret inom mej som gjorde mej till en lättlurad liten idiot.
IS fanns inte då. Jag förstörde mej på andra sätt.
Jag är så oändligt mycket mer rädd för det här samhällsklimatet som uppstått... när? hur? var?... i vårt land än vad jag någonsin kommer vara för IS.
Puss/ Asta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare