Hmm.

Alla relationsbrister blir så tydliga på just jul tycker jag.
Det är därför jag alltid, i varierande skala, har haft svårt för julen.
Det som under övriga året är "det är som det är" gör ondare, irriterar mer vid den där tiden när alla andra är så förbannat lyckliga.
Det är ju inte så, jag vet det. Jag tänker ibland när jag är ute och går i mörkret i adventstider och ser julstjärnornas milda ljus i pyntade fönster att det förmodligen döljer familjetrauman av olika slag. Missbruk, misshandel, dysfunktionella relationer ingen har en aning om eller bara helt vanlig oglamourös äktenskapsolycka.
Ändå kan jag känna mej så ensam över jul.

Facebook och instagram svämmar över att familjelycka.
Griljerade skinkor, halvfulla vinglas med stearinljus i bakgrunden, granna granar, tindrande ungar och paketberg i glättiga inslagspapper.
Ord som gemenskap, frid, stämning dominerar.
Jag har försökt trycka undan det som skaver idag. Pysslat med mitt trots huvudvärk from hell, behållit ett lugnt och vänligt tonfall, varit positiv och kärleksfull. Försökt att inte ta åt mej över att maken fräser som en vrång tjurgubbe åt ta me fan allt å alla och inte vill delta i nåt utan bara går undan och gnäller över att "han är trött." Han? 
Men jag känner hur tålamodet tryter vid det här laget, huvudvärken stegras och den där vänligheten lixom krackelerar i fogarna.
Mamma är full. Mormor död. Pappa har jag ingen kontakt med. Sonen kommer inte hem... till jul heller och ingenting blir som man hoppats.
Blä! Nu har jag gnällt lite.

Jag har fått gjort lite idag. Huvudvärken till trots.
Jag har stekt köttbullar, gjort gubbröra, griljerat skinkan, grillat kycklingben.
Jag har bakat Sega chokladkakor från Jennys matblogg som såg himmelska ut men som blev katastrof och bara att slänga. Jag har gått en havsrunda med hunden. Bilden är därifrån och Mini å jag har traditionstroget sett på Love Actually... den bästa julfilmen om du frågar mej.
Imorgon skall jag göra Jansson och potatisgratäng.

Hoppas att ni har en fin dan före dan.

Puss/ Asta