En utmaning florerade på facebook igår. Att ställa frågan: "Vad är det första du får upp i huvudet när du tänker på mig?"
Jag fick många svar där modig, tuff och rakt på sak dominerade men även analytisk och spröd/ skör. Det där sista skrev Lillebror och är nåt han brukar reta mej för då jag envist hävdar att jag är tuffare än han tror.
Fast det är sant. Jag har absolut en skör sida.
Just att människor tänker mod om mej gör mej så himla glad.
Trogna läsare vet att jag brukar säga att jag är den räddaste lilla människa som jag känner och antagligen som du känner med. Vore jag en seriefigur skulle jag vara lilla Skutt.
Men jag tar mej för saker som är viktiga för mej ändå. Jag höjer rösten och kliver fram, jag är obekväm när det behövs och jag tog tag i min dröm om barnmorska trots att hindren tycktes oöverstigliga innan.
Men utan rädsla inget mod eller hur? Om allt känns enkelt och lätt som en plätt är det väl inga konstigheter att våga.
Känner mej tex inte ett dugg modig som sover med Gottfrid men det kanske en hundrädd människa skulle känna sej som.
Det gör faktiskt ingenting om man är rädd. Det som gör något är om rädslan får styra ditt liv och dina val. Om rädslan hindrar dej i livet.
Jag är rädd för... ja, herre gud så mycket... men bortsett från rätt självklara grejer som krig, miljöförstöring, att någon jag älskar skall dö, att mina barn ska vara olyckliga, cancer, mörka gränder och okända män så är jag nog i huvudsak rädd för det ovana.
Jag är inte rädd för att möta nya människor, prata inför grupper, ta konflikter, bråka med sverigedemokrater och sånt där som många andra kan känna obehag inför för det har jag gjort så mycket. Nej, det handlar om att gå utanför min komfort zon och med denna utbildningen har jag verkligen fått göra det... många gånger.
Ibland kan jag förbanna min ständigt grubblande och lite depressivt lagda sida, önska att jag var lite stadigare och lättsammare.
En bloggsyster skrev om att hon är högkänslig vilket tydligen 15-20 % av befolkningen är och när jag gick in å gjorde testet hon länkat till stämde nästan alla svaren in på mej. LÄNK till testet här.
Diagnos eller ej... människor måste kunna vara olika och oftast är jag glad över att vara den jag är. Den där ökade känsligheten, medfödd el under barndomen förvärvad, gör att jag läser av människor och situationer, att jag har en hög empatisk förmåga där jag kan förstå många olika typer av människor och problem, att jag analyserar inte minst mej själv och mitt eget handlande vilket leder till ökad självkännedom mm.
Man får ta det goda med det onda helt enkelt.
Förresten, ni är pinsamt dåliga på att kommentera. Jag får numera fler skräpkommentarer än riktiga. Skriv en rad.
Vad är det första DU tänker på gällande mej?
Hur ser du på mod?
Är du själv en modig människa?
Puss/ Asta
Jag känner igen mig själv i så mycket av din beskrivning av dig själv och ditt mod. Men också skörheten, oron, ängslan och rädslan som finns bakom kröken då och då. Jag är modig då det gäller att stå upp för de svaga, de mobbade, de utstötta. När det verkligen gäller visar jag tänderna ��. Jag är stolt över det och låter det bero att jag inte alltid finns/kan stå till pass, det får vara och jag får sällan dåligt samvete för det. Men min dotter ,min dotterdotter, min familj går alltid först!
SvaraRaderaJag älskar att vara rädd, och utsätter mig ofta för saker som gör mig rädd. Kanske för att jag känner att jag lever då. Jag älskar att kolla skräckfilm, åka läskiga karuseller, hoppa fallskärm och allt annat som får adrenalinet att rusa. Jag har flyttat halvvägs runt jorden 2 gånger i mitt liv, sagt upp mig från trygga jobb för att sticka iväg och resa i Asien i 6 månader och annat så jag ser mig som modig.
SvaraRaderaJag är däremot inte en särskilt orolig människa, jag oroar mig inte över krig och sjukdomar och döden. För oron skyddar mig inte ändå.