torsdag 21 september 2017

Att vara mamma till vuxna barn

Anneli Lodéns foto.

Bild: Mina mellanongar. 

Jag följer en hel del mammabloggar. Eller njä, jag följer en hel del kvinnor som har småbarn och som ofta skriver om föräldraskapet. Om mammaskapet. Om otillräcklighet, trötthet, dåligt samvete, livspussel.
Det är en del igenkänning. En del saker är lixom universella. Gäller alla mammor, i alla länder, genom alla tider. En del är olikt sedan jag var där... i småbarnsträsket... nu mera finns på gott å ont andra begrepp. Egentid tex. Jag kan lätt räkna på en hand som jag hade barnvakt, ska jag ta med när mannen var "barnvakt" får jag kanske använda båda nävarna.
Och sen har man ju så klart glömt. Förträngt. Hjärnan sparar framför allt det vackra. Nybadade barn med kvällsmat i magen som doftar tvål och har pyjamas.

Däremot läser jag mer sällan kvinnor som bloggar om att ha vuxna barn.
Jag har funderat på det och jag tror att det finns många anledningar till det varav ett av de viktigaste kanske inte är så vackert. Små barn är mer okej att lämna ut.
Att sucka över. Fota mitt i ett vredesutbrott. Ventilera öppet.
Vuxnas integritet är vi mer rädda om.



 Anneli Lodéns foto.

Bild: Med min stora flicka.

Men visst är det så att föräldraskapet fortsätter hela livet.
Mamma kommer jag att vara tills jag dör. En skillnad är kanske att min mammaroll numera i första hand granskas av barnen själva och inte av utomstående.
Och tillkortakommandet finns kvar där, fast nu gäller det kanske inte att man glömt skicka med matsäck på utflykten utan snarare att man inte passat barnbarnet på x antal veckor.
Det dåliga samvetet om att jag umgås mest med ett barn (hon bor ju här men... ) och kanske därmed upplevs finnas mer för henne.
Som mamma till vuxna barn är det lätt att tänka att vi är alla vuxna och alla får ta ansvar för relationen men det där samvetet säger ändå att det är jag som ska ha koll så alla lever, mår bra och inte behöver något.
Det är inget krav mina barn uttalat, det finns där ändå. Mammasamvetet som mal på lika mycket när ungen är sju som tjugosju år.

Anneli Lodéns foto.

Bild: Pose med lillan. 

Två av mina barn söker ofta mitt sällskap eller min hjälp. Råd av något slag.
Två av dem gör det inte på samma vis och då slår ohjälpligt den där rösten till "De vet väl att jag älskar dem, att jag finns här?" 
Och med stora barn kan det oxå vara så att man som mamma inte bara ska finnas till/ vara tillgänglig. Man ska också ge space, visa respekt för att de lever egna liv.
En inte alltid lätt ekvation.

Som sagt. Relativt sällan läser man om den vuxna relationen mamma-barn.
Oftare, både på sociala medier och i bokform om den vuxna konstellationen från barnens håll. Synen på en bristande förälder. En mamma som inte håller måttet. En pappa som svikit.  Eller tvärtom, en hyllning till en fantastisk förälder.
Men mammor till vuxna barn...inte så ofta.
Och det är både märkligt och synd tycker jag. För det ÄR precis lika glädjefyllt och precis lika svårt när de blir större, äldre, vuxna (förmodligen oxå medelålders.)
Å det fortsätter vara så viktigt. Jag brukar säga att mina barnbarn är det bästa som hänt mej, att ingenting gjort mej så lycklig. En kärlek som är lika stor som till de egna barnen men utan alla krav å förpliktelser.
Men det är ändå som mamma jag först och främst definierar mej.
DET har i över trettio år varit min viktigaste roll. Det kommer det att vara tills jag lägger skorna på hyllan.

Tankar?



Puss/ Asta

Ps. Förövrigt vill jag tillägga att JAG råkar ha fått de vackraste, smartaste och allra gulligaste ungarna av dem alla.

Pps Här om dagen sa jag till min son, "Du vet väl om att jag älskar dej mest i hela världen?"
Och han fortsatte att pilla med det han höll på med och svarade utan att titta upp "Ja, jag vet."
Och jag blir full i skratt. Och lycklig. Jag har ingen människa som så villkorslöst älskar mej. Det känns bra att han (å den övriga hopen förhoppningsvis) vet det.

4 kommentarer:

  1. Mina barn är ännu inte vuxna, bara tonåring och nästan tonåring. Men jag ser på mina storasyskon som har vixna barn att de fortfarande pratar på samma vis om sina barn och berättar allt som de har gjort, precis som jag gör om mina yngre.

    Jag minns också känslan när min pappa dog. Känslan av att nu finns det ingen i hela världen som älskar mig så villkorslöst som bara en förälder gör. Saknad. Men ändå glädje att ha fått känna sig så älskad. Det är ju inte alla som gör ens med föräldradna i livet. Min man till exempel.
    /Bonnie

    SvaraRadera
  2. Hallå där barnmorskevännen!
    Nu ska en av dina anonyma bloggläsare, som aldrig kommenterat ngt du skriver bekänna färg för dig, åtminstone lite!
    Din vuxna flicka! Det är kanske där min läsning av din blogg startade! Nej, så var det säkert inte, men låt oss anta det! Efter ett tag började jag fundera på om inte din vuxna flicka hade varit min sjuksköterskestudent på Campus Varberg; det var nämligen en student,som gjorde intryck! Hon var fantastisk på att uttrycka sig i skrift! (Och efter att du kämpat med din magisteruppsats i Borås, så vet du att det värdesätts i den akademiska världen!) Så till den grad fantastisk att det var din vuxna flickas "paper" på en inlämningsuppgift i pedagogik, som gick till Högskoleverket när Högskolan i Halmstad skulle utvärderas! Och efter att läst din blogg så förstår jag att denna "skriftådra" har du fört vidare till din dotter. Så var det att denna student måste vara din dotter! Så känn dig stolt! Men jag kan ju ha fullständigt fel och då kan jag leva med det!
    Den gången jag försökte göra ett inlägg, men inte lyckades, var när du beskrev att du för din nye arbetsgivare inte fick fortsätta din barnmorskeblogg, som jag med barnmorskeexamen från Stockholm 1971 följt med glädje! Jag blev fruktansvärt upprörd, jag tror att jag vet lite om stämningen på den arbetsplatsen, har dock aldrig själv arbetat där! Men den upprördheten har lagt sig och jag hoppas att du trivs!Du är säkert precis den barnmorska, som den arbetsplatsen behöver; prestigelös, vetgirig, noggrann och framför allt ingen besserwisser! Så efter dessa spridda tankar all lycka till dig både som barnmorska och mamma till vuxna barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nopp tyvärr! Jag är visserligen sjuksköterska och (om jag får säga det själv) helt okej på att uttrycka mig i skrift. Har absolut ärvt min mammas skrivarintresse och känsla för språk, men är utbildad i Trollhättan ��
      /Äldsta dottern

      Radera
    2. Underbart! Tack för ditt svar, du vuxna dotter! Jag bjuder på det!

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare