Scanning av andra damer och allt som följer i dess spår.

Jag önskar att jag kunde säga att jag slutat bry mej om mitt utseende.
Eller ja, att jag åtminstone inte gör något med mitt utseende för andras skull.
Men riktigt så är det inte, riktigt så långt har jag inte kommit.

Men!
Så länge som jag kan minnas har jag jämfört mitt utseende med andra kvinnors utseende. Jag tror det är extremt vanligt.
Jag har liksom blixtsnabbt och utan att reflektera över det scannat av varenda kvinna jag mött. Från topp till tå.  Jämfört mej. Analyserat. Vackert hår, fint fall på det, uttrycksfulla ögon, fult sminkad, stora bröst, coola tatueringar, tjockare än jag, osv.
På en nanosekund har jag värderat henne, jämfört mej, vem av oss är snyggast?
Smalast? Ballast? Mest knullbar.
Och drog jag det kortaste strået infann sej en viss underlägsenhet.
Det där är inte riktigt fint. Att erkänna att man jämför sej, bryr sej eller känner underlägsenhet. För som kvinna ska man förvisso vara allt det där... knullbar... men man får för allt i värden inte visa att man bryr sej. Att man ansträngt sej.
(Fast förstås, ve dej om du inte har det...)
Det är därför så många kvinnor igenkännande skrattat generat åt huvudpersonen i Bridesmade när hon kliver upp medan älskaren sover, borstar till tänderna och bättrar på make up'en för att därefter smyga tillbaka mellan lakanen och försöka se sovande ut.
Jag är inte fri från utseendehets eller fåfänga. Jag scannar fortfarande men... och det är ett rätt viktigt och för mej stort men... jag bryr mej inte så mycket om utvärderingen. Det gör inte så mycket om jag är tjockare, ser äldre ut eller inte har lika fina anletsdrag.
Jag tar det med betydligt större ro än någonsin förr.

Jag tycker att smink är kul. Jag klär mej nästan alltid i klänning.
Jag älskar högklackade skor och vällackerade naglar och ja, jag rakar mej fortfarande under armarna och färgar över min grå utväxt.
Jag vet att jag tror att jag gör allt detta för att jag vill. För att jag mår bra av att göra det mesta av mitt utseende, det ger mej en annan självkänsla att känna mej snygg. Men samtidigt gör jag förstås analysen.
Nån (eller snarare ett helt samhälle) har lärt mej allt det här.
Nån (eller det där jävla samhället) har från barnsben belönat mej för det.
Att vara "söt" som flicka är allt.
Att vara tilltalande som kvinna är oxå allt.
Kul om du är smart, driven, empatisk och kul oxå men kom fan inte med orakade armhålor.

Sakta men säkert har i alla fall utseendet och framförallt andras utseende kommit att betyda allt mindre. Fåfängan har flagnat och tappat i styrka.
Andra egenskaper och åsikter har fått ta större plats.
Och vet ni, det ÄR befriande.
Det är befriande att skita rätt högaktningsfullt i valkar och putmage.
Att använda stranden till att njuta på och inte till att visa upp sin bästa posé (eller åtminstone undvika den sämsta.)
Det är ljuvligt att gå utan bh ibland. Att ha shorts för att man vill trots tjocka lår.
Att strunta i sminket och dra på ett par glammiga solbrillor istället.
Det blir så mycket mera LIV när man inte måste hålla på hela tiden.

Pröva vet jag!
För dej som inte vet hur man gör kommer nästa inlägg innehålla tips om det.

Puss/ Asta