Tack kära läsare för året som gått

Gott nytt år till er alla mina läsare, ni som följt mej i sju-åtta år på regelbunden basis (det är fan mäktigt!) och ni som precis har hittat hit. Oavsett hur det gångna året har sett ut för er önskar jag er ett ännu bättre 2016.


Jag har ett komplicerat förhållande till Nyår, har alltid haft men det har blivit bättre de sista åren.
Nyår har känts vemodigt (att lämna) och läskigt (vad som väntar) och under vissa tider i livet oxå pressande (för att nästa år måste jag banne mej ta tag i ... ja, vad som nu behövde tas tag i.)
Jag är lugnare nu. Räds mindre, åtrår mindre och det gör faktiskt att Nyår känns mer... okej.


Jag ska fira nyår prestigelöst ihop med maken och ett annat par som jag känt i nästan tjugofem år.
De bor i närheten av oss och jag förväntar mej god mat, nåt gott att dricka å fantastiskt sällskap.
Inga raketer å sån skit.


Hoppas du har det bra och firar precis som du vill varesej det är under en pläd i tvsoffan eller på stort partaj.


Puss/ Asta

Boys will be boys

Ja, lite den attityden har han Leif GW Persson i dokumentärens första del som nu har sänts i Svt.
I den får vi ta del av hans uppväxt och skolgång och det är med illa dold förtjusning han berättar om alla tuffa lekar å äventyr han var med om som barn.
Hur de lekte tjuv och polis. Hur pojkar alltid hade kniv på sej. Hur de smög runt nere i hamnen och ibland åkte på stryk av de som arbetade där. Hur en å annan unge strök med på kuppen för att de lekte på livsfarliga ställen och hur flickorna hoppade rep.
Han berättade om sitt första arbete på hotellet där han vid sidan av tjänade de stora pengarna på att köpa smuggelsprit och cigaretter och sedan spenderade dem på kläder, krogen och flickor.
Hur lärarna skickade de värsta busarna till sjöss för att det skulle bli folk av dem.
"Det blev väl en å annan alkoholist och en å annan horkarl av dem, men så mycket folk vet jag inte."
Alltså han är ju en hopplös karlakarl men jag låter det bero, han är sjuttio år, barn av sin tid och det är säkert omöjligt att lära gamla hundar sitta eller gamla kriminalprofessorer att inte kissa stående.
Jag har dessutom svårt för kändisar (eller alla egentligen) som så öppet kritiserar sina föräldrar som GW gör med mamman och sen inte verkar skämmas ett skit över att de själva inte lagt två strå i kors i sin egen föräldraroll.
GW har ju många gånger tidigare berättat om hur han försummat sin dotter, satt sej själv först och hur barnbarnen är "rara" och han ger dem pengar.

Jag gillar GW. Det låter kanske inte så men det gör jag.
Det är svårt att låta bli.
Han är ju en underhållare av rang. Intelligent och högst medveten om sin kärva å trubbiga charm.
Och han är inte min att reta mej på.
Som make och pappa tror jag att han är förfärlig med sitt ständiga arbetande, sin alkoholism och alla sina idéer men som frispråkig och lite provokativ farbror på tv är han rätt rar. Får mej att skratta när han beskriver buset i sina olika program.

När han beskrev sin barndom funderade jag på att det är precis det Sverige som Sverigedemokraterna vill ha tillbaka. Om det inte vore för att GW sågat dem längst fotknölarna så skulle han säkert vara deras favoritsvenne.
En tid när männen jobbade och gärna ägnade fritiden åt spriten. När kvinnorna var hemmafruar och skötte barnen. När utlänningar var något man på sin höjd såg i hamnen när båtar från främmande länder la till och samhället var så där enkelt därför att misären hölls inom familjen och när "pojkar var pojkar" höjde ingen på ögonbrynen och skrek våldtäkt eller sexuella trakasserier.
De betedde sej så som förväntat.
På ena sidan gatan bodde arbetarklassen på andra sidan de bättre bemedlade.

Det ska bli spännande att se del två.
Själv har jag aldrig drömt om att lämna arbetarklassen. Det är en stark och stolt del av min person och den klassresa som jag delvis har gjort är jag inte helt bekväm i.
Visst är jag glad över att inte dela så många av mina släktingars öde med missbruk, förorter, problem med ungarna å visst är jag tacksam över att bo på landet, ha ett yrke, ett körkort och så där.
Men det där småborgliga med att göra som grannen gör, med att visa upp perfektion och den skiten kommer jag aldrig känna mej hemma i.
Jag vågar inte tänka på hur jag skulle vantrivas i en överklassmiljö!

Puss/ Asta

Önskeinlägg från Emelie

 

"Om du upptäckte att du var gravid idag... vad skulle du tänka och känna? Hur skulle du resonera? Hur skulle det påverka relationer du har... till dina vuxna barn, barnvarn, vänner, din man? Hur skulle du bli som mamma, idag? Vad skulle du gjort annorlunda? Vilka beprövade erfarenheter skulle du upprepa? Och skulle en abort vara helt (ärligt) uteslutet?"

Fick ett Önskeinlägg. Tja ett är bättre än noll. Och ett rätt spännande ämne dessutom. Som är rätt svårt att svara på. Som får bli gissningar.

Bli gravid idag. Få barn som fyrtiosjuåring. Ja hu jeda mej.
Jag ville förvisso länge ha ett femte barn och jag blev väldans glad när gynekologen för dryga år sen sa att jag hade gott om ägg kvar. Men det är stor skillnad på att känna glädja över att man kan och att faktiskt vilja.
Om jag blivit gravid idag hade det varit väldigt delade känslor. Säkert mest negativa initialt men ändå ett visst stråk av mirakel. Så har jag sett på alla mina graviditeter.
Att bli gravid är att stå inför sitt livs resa. Varje gång.
Och nej, jag skulle inte ta bort det. Jag står självklart bakom svensk abortlagstiftning men för mej vore det otänkbart så länge jag faktiskt är kapabel att kunna älska och ta hand om ett barn.

Det skulle självklart påverka mina relationer och jag tror att jag många gånger skulle känt mej egoistisk som blev gravid och valde att behålla barnet.
Maken... skulle inte ha blivit glad. Men han skulle stannat. Vad jag än kan gnälla på make över så är han en man att hålla i när det blåser. Han är ingen som drar för att livet inte blev som han tänkt sej.
Han kan skälla, vara hånfull, inte förmå stötta, tänka på sej själv osv osv men i slutändan kan jag... och barnen... alltid lita på att han löser situationen. Alltid.
Relationen till barn och barnbarn skulle säkert oxå förändras.
Barnbarnen som är mitt livs efterrätt och stora skatt skulle ju självklart fortsätta vara det men det är klart att det här med att de är små å gulliga inte blir lika speciellt när man själv har nåt ännu mindre å förmodligen minst lika gulligt själv.
Jag skulle inte orkat, inte förmått sätta mina barnbarn på pedistal på samma vis som idag.
Vänner. Jag har inte särskilt mycket vänner och de jag har träffar jag allt för sällan redan så där skulle inte mycket förändrats.
Jag tror att precis som jag kände mej som en udda fågel i föräldrautbildningar och på bvc som sjuttonåring skulle jag nu känt mej lika annorlunda för att jag är äldre än andra.

Hur skulle jag vara som mamma idag?
Hur skulle mitt fyrtiosjuåriga jag orka med vakna nätter och hur skulle det vara att ha tonåring vid pensionen?
Jag har större tålamod idag än då det begav sej. Jag skulle förmodligen varit tröttare.
Idag känns det omöjligt men självklart skulle jag växa i det.
Jag var ingen ängslig mamma då men jag tror jag skulle vara tryggare idag.
Lägga större vikt vid genus i min fostran men i övrigt gå på min erfarenhet och inre känsla.
Jag skulle inte orka ängslas för allt som många småbarnsmammor ängslas för idag.
Eller jag skulle ängslas för annat.
Betydligt mer hotande än lakrits, kaffe och en bit ost av fel sort känns miljön å omvärlden i stort.
Jag tror jag skulle fostrat friare. Mer obrydd av andra.
Förmodligen skulle det blivit en riktig liten hippieunge. :)

Om jag födde barn idag med all min nya kunskap och iver efter mer kunskap så skulle jag föda hemma. Jag skulle haft massor av människor kring mej som gör mej trygg å lycklig.
Jag skulle tillåtit mej å ungen att bli lite berusade under förlossningen och skålat i bubbel.
Jag skulle fött i vatten och sett till att bli uppassad som den drottning alla födande kvinnor är.
Sen skulle jag boat.
Jag skulle inte gått på babyrytmik o babymassage o babysim.
Jag skulle inte flängt runt å visat upp ungen.
Jag skulle knutit en sjal och fortsatt leva hud mot hud med min avkomma tills vi var redo att dela på oss. Om det var efter tre veckor eller tre månader är skit samma.

Jag skulle... väl där och när alla tvivel var förbi... njutit av mitt spädbarn.
Jag gjorde det inte nog med mina andra. Jag var hela tiden säker på att jag skulle få ytterligare barn.
Fast jag hoppas att jag slipper.
Jag är så mycket bättre på att vara mormor än mamma.

Puss/ Asta

 

Min fru slår mej inte men...

 Hon fixerar blicken på en obestämd punkt bakom mej och ger väldigt lite respons när jag kommer hem och vill redogöra för hur min dag på jobbet har varit. Jag får nästan intrycket av att hon inte lyssnar.

Hon verkar påfallande oimponerad av all min expertis inom ex hockey, politik, facklig verksamhet, matlagning och annat som hon tror andra förstår sej bättre på.

Hon ska alltid mästra mej om att "sunt förnuft" bara är en massa inskränkthet.

Jag kan inte påstå att hon är överdrivet intresserad av att ligga.

Hon tror själv att hon inte gör annat än att städar men faktum talar för sej själv, vi har alltid ostädat och hennes blogg uppdateras ständigt.

Precis varje tanke hon någonsin tänkt måste bokföras på facebook.

Hon säger att hon är galet trött på sin mammas alla samtal och beklagan över brodern. Sedan återger hon samtliga samtal i detalj till mej?!

Hon dricker upp alla mina öl.

Och klandrar sedan mej för att jag gömmer några.

Alla filmer jag vill att vi ska se är antingen a. ointressanta eller b. redan sedda.

Hon envisas med eget sovrum. Hur gamla är vi? 85? 

Jag snarkar? Har hon hört sej själv?

Hon säger ofta "Du är mannen i mitt liv" och "Du är den enda karl jag behöver." Till hunden!

Hon har fem hyllor i badrumsskåpet. Jag har en. Tror ni jag får ha den stackars hyllan ifred? 

Vore det inte för mej skulle huset varit fyllt av fyra hundar, några höns, en minigris, några av hennes tokiga släktingar, ett gäng herrelösa katter och ett par random uteliggare. Säkert hade hon tvingat ytterligare någon mer av ungarna att flytta hem med.

Vi kan aldrig enas om ett semestermål. Jag kan tänka mej Island, USA, Kina, England. Skidor el kultur. Håll igång eller pubhäng.
Hon kan tänka sej Cypern, Grekland eller Spanien. Och sandstrand.

Jag vill bo i lägenhet. Hon i hus på landet. Vi bor i hus på landet.

Hon vägrar teckna livförsäkringar för hon tror att jag då skulle ta livet av henne.

I syrliga gräl framhåller hon att hon har X antal högskolepoäng och jag 0.

Hon "råkar" alltid överlämna bilar med snustorr tank.

När hon för en gång skull föreslår att vi ska "göra något tillsammans" är det typ gå i klädaffärer eller gå ut med hunden i snö å drivis.

Hon har synnerligen lätt för att bli hysterisk.

Och sarkastisk.

Och hon har aldrig lärt sej att baka chokladkaka så som min mamma bakar den.

Hon säger väldigt ofta "det har jag sagt hundra gånger" fastän hon aldrig nämnt det tidigare.
En halvtimme innan vi ska på parmiddagar brukar hon säga nåt, typ "Ska du inte göra dej i ordning, vi ska vara hos X och Y om 25 minuter." 

Hon svarar ofta på frågor inne i sitt eget huvud och när jag väl frågar för femte gången skriker hon fram svaret.

Hon vägrar äta blodpudding.

Hon tror en student har råd med Eko och fransförlängning.

Hon verkar inte förstå att Las Vegas räcker det inte att besöka två gånger.

Hon har god självinsikt. (Maken höll med om samtliga punkter.)

Puss/ Asta

Rubrikens betydelse

Varje bloggare med självaktning och med någon som helst önskan om att bli läst vet värdet av att ha spännande/ triggande rubriker.
Utlämnande och nakna inlägg lockar alltid och är bara snäppet mindre publikfriande än offentliga bloggkonflikter. :)

Själv la jag stor möda på mitt rubriksättande under mitt första år som bloggare.
Kunde sitta och fila på dem längre än själva inläggen, nu mera skiter jag i det.
Visst skriver jag mycket för "er" skull fortfarande men de som hittar hit hittar hit.
Orkar inte lura hit er.

Ändå. Ni ser...
Bilden över dagens läsarflöde (inte så värst mycket att skryta med) talar sitt tydliga språk.
Av 660 sidvyer idag så har flest gått in på "Min man slår mej inte men..."
Det fann ni mer spännande än ångest och jämställdhet.

Någon som har ett önskeinlägg förresten?
Något naket, utlämnande eller konfliktfyllt ni är nyfikna på? :)
Eller nåt helt annat. Hojta i så fall.
Blir alltid jätte glad över sånt.

Puss/ Asta

Stjärnorna på slottet 2015 har premiär.

Så har då årets upplaga av Stjärnorna på Slottet dragit igång. Ett i mitt tycke mycket mer spännande program än Så mycket bättre därför att här får stjärnorna mer plats för samtal och för att visa sina personligheter. Gillar Så mycket bättre också men stör mej på att så fort något intressant samtalsämne kommer upp så klingas det i glaset och musiken tar över.
Sedan beror det på gästerna förstås. Inget av programmen är bättre än sina gäster.

I årets upplaga deltar som ni kan se Stefan Sauk, Amanda Ooms, Claire Wikholm, Morgan Alling och Marika Lagercrantz. Färgstarka personligheter även om ingen av dem är någon idol för mej.
Morgan Alling och jag har gått i samma klass under högstadiet. Jag kan inte påstå att jag känner honom eller ens kände honom då men jag minns honom ungefär som han verkar nu, begåvad och känslig. Mer trygg nu men det är väl de flesta fyrtiosexåringar jämfört med fjortonåringar?!

Premiäravsnittet var Claires dag.
Hon är lite... udda?! Jag gillar udda människor, människor som inte måste passa så förtvivlat in i ramar men Claire känns emellanåt nästan lite väl knäpp. Och jag får en känsla av att hon hittar på, spelar en roll och att mycket av det hon säger inte känns sant. Hennes kroppsspråk signalerar det till mej, sen om det ÄR så eller inte vet jag inte.
Helt klart var hon ball när hon anlände slottet i en gammal volvo. Älskar hennes sprakande hår och hennes röda läppar. Och vilken skönhet hon var som ung! Fantastiskt vacker.
Men hennes prat emellanåt. Å hennes små dockor och "Ninen" (eg ka...ninen) som alla skulle pussa?! En smula weird faktiskt.

Det var roligt att se barnprogrammen som hon medverkat i. Jag minns faktiskt dom. Har inte tänkt på dem på 35-40 år men när de väl var där i tvrutan ikväll kom jag ihåg.
Mest känd är hon ju förstås för filmen "Vi hade i allafall tur med vädret" som väl varenda svensk har sett och som jag faktiskt fortfarande fnissar åt. Fast det är ju egentligen pappan och morfar som är den stora behållningen i den filmen.

I kvällens avsnitt var det ganska återhållsamt och inte så mycket att bli förvånad eller berörd av.
Claires barndom kunde ha blivit mer spännande å gripande om den presenterats på ett annat sätt.
Jag är mer nyfiken på vad Amanda kommer berätta om sin å Thåströms relation. Om Sauk kan släppa matchostilen.
Såg ni det?
Vad tyckte ni?

Puss/ Asta

Min man slår mej inte men...

...

Han lämnar duschen inställd på från ovan så varenda gång jag ska fylla vatten i en hink, duscha rumpan på Noah eller för all del duscha själv får iskallt vatten rakt i skallen. Jag blir rasande varje gång.

Han envisas med att inte smöra på den platta delen av hönökakan eller knäckebrödet.

Han säger att Lätt&Lagom är riktigt smör och Bregott skit.

Han envisas med att köpa Eldoradopålägg och danskt skitkött de få gånger han åker å handlar.

Han står upp å kissar, sprayar urin på golvet och säger "äsch, du överdriver" när jag inte tycker doften är särskilt hemtrevlig.

Han vägrar alltid och konsekvent att massera någon annan kroppsdel än bröst eller sköte på mej.

Han försöker varje år få en motvillig familj att se på Kalle Anka.

Han säger varje år: "I år tar vi det lite lugnt" om jul och lagar sedan inte en enda julrätt eller köper en enda julklapp.

Per varje öppnad vinflaska dricker han upp tre glas, hävdar högljutt att han bara fått ett glas och att det är oooorättvist.

Han ser det mesta av tv å film på sin dator och bryter var tionde minut (minst!) för att diskutera händelseförloppet med mej som håller på med nåt helt annat.

Tycker jag inte att det är kul så är jag osocial.

Han byter samtalsämne mitt i något jag håller på att berätta om och påstår att det bara är med mej som det är ett problem.

Han säger saker som "Men hon var ju riktigt duktig, hon kan hockeyspelarnas namn" när det är en kvinnlig kommentator.

När kvinnor intervjuas på tv för sin insats, sin kompetens, för att ha dragit ett projekt i hamn så kommenterar han att de är söta/ snygga.

Kontrar jag med att det är sexistiskt så är jag "en hopplös rödstrumpa."
Om han är feminist? Jaja men.

Trots att ha blivit motbevisad hur många gånger som helst hävdar han att Gevalia är godare än Zoega.

På fullt allvar tycker han att han aldrig stökar ner och att han alltid plockar undan.
Jag har googlat de symtomen utan att finna något svar.

Källsortering och ekoprodukter är trams.

De enstaka gånger som jag kör bilen och han åker med sitter han å håller sej i handtaget och kommenterar som en bakfull tjurig körskolelärare mina fel. Jag är usel på vägplacering förstår ni.

Själv kör han konstant för fort, konstant för nära framförvarande bil och talar konstant om för övriga resenärer att de är idioter.

Han går runt å drömmer (och försöker tvinga med mej på tåget) om saker som blodpudding, pölsa, surstömming å annat äckligt.

Han säger alltid till våra kvinnliga gäster "Å vad snygg du är idag" men märker inte om jag klippt mej eller gjort nya fransar (lite bra i och för sej.)

Puss/ Asta          

Stulen Årssammanfattning

Ännu en årssammanfattning... har redan gjort några varianter, men gillade denna som jag snodde av Cissi Wallin som i sin tur snott den från Underbara Clara.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Ja en hel del faktiskt. Som såg ett barn födas (det var magiskt!), stack små bebisar med kanyl i handryggen å blev riktigt bra på det, inspekterade bristningar i kvinnors underliv, tågpendlade och googlade "Torped prislista"... nej vänta, det där sista har jag gjort förr.

Genomdrev du någon stor förändring?
Slutade jobba på Medicin och började plugga till barnmorska.
Gick upp 6 kg i vikt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Japp det har fötts ett par bebisar i bekantskapskretsen, fast så här dags in i livet blir de flesta vänner snarare morföräldrar än föräldrar. Mina barn har fått två nya kusiner.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Kan inte komma på nåt datum så där faktiskt...

Dog någon som stod dig nära?
Nej, men för vissa är det nog mer relaterat till tur än skicklighet.

Vilka länder besökte du?
Danmark och Cypern.

 

Bästa köpet? 
Kanske min "Lärobok för barnmorskor", den slår jag i hela tiden.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Massor av saker har gjort mej riktigt glad. Att komma in på högskolan. Resan till Cypern. Boråsutflykten med Nella å Noah. Ängla pängla som på jul bara ville vara med mormor.
När jag och nära vänner var i Helsingborg/ Helsingör. Makens o min lilla minisemester i Göteborg.
Att det finns människor som uttryckt att jag kommer bli fantastisk som barnmorska, jag menar... att någon faktiskt tror på mej där.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Mer mental ro. En större tillit till mej själv.

Vad önskar du att du gjort mer?
Kommit igång med mitt engagemang för flyktingar. Jag har sagt flera gånger att jag kan tänka mej olika sorters fadderskap/kontaktmannaskap men orken å tiden har inte funnits där.
Tränat med Gottfrid. Han har blivit odrägligt ouppfostrad det sista och gör lite som han vill.
Hållit fast i löpningen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Låtit andras problem bli mina. Det är stor skillnad mellan att bry sej om och försöka hjälpa till mot att bli uppäten känslomässigt och låta andras (oro, ilska, ångest) bli sin egen.
Låtit andras negativa åsikter om mej påverka mej. Även om det är människor som jag inte ens bryr mej om.

Favoritprogram på TV?
Jag har älskat årets julkalender och Bonde söker fru har jag följt lika slaviskt som de tidigare nio säsongerna.


Bästa boken du läste i år? 
Har läst extremt lite böcker på andra halvan av året och det första halvåret minns jag inte riktigt men Jonas Gardells trilogi "Torka inga tårar utan handskar" grep mej och jag tänker fortfarande på ödena från böckerna.

Största musikaliska upptäckten? 
Ehhhh?! Knappt lyssnat på musik, och särskilt inte ny musik. Då å då har jag famlat mej mot Winnerbäcks tröstande och välbekanta toner.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag sa upp mej kanske?

Största misstaget?  
Får tänka lite här nu. Felbedömt en å annan. Felbedömt mej själv.
Inte tagit mej tid som jag borde med vissa vänner.

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Min spontana känsla är ledsnare. Men när jag ser tillbaka på året har jag ju gjort en himla massa roligt och varit med om en väldans massa fint.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Skolböcker, fransförlängningar och kläder till barnbarnen.

Något du önskade dig och fick?
Ett helt år med Noah hemma. En plats på högskolan. En varm kontakt med mitt första barnbarn Ängla som var lite blyg när hon var liten. Se min sonson.

Något du önskade dig och inte fick?
Ond bråd död åt en viss person. En nykter mor. Eller åtminstone en mor som gjorde ett ärligt försök att bli nykter.
Praktik på Varbergs förlossning.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? 
Minns inte alls. Å att slå upp det vore väl fusk? Inte? Jobbade kväll å var ledsen efter infekterat gräl med maken.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Säkert, se ex vad jag inte fick. Men det finns oxå saker som skulle kunna gjort det sämre. 2015 har varit ett år med både sött å salt, så som livet är.

Vem saknade du?
Mormor och Märta.

De bästa nya människorna du träffade?
Blev ögonblickligt förtjust i en ny svägerska. Träffade många nya kollegor på BB med stor potential till att bli riktiga vänner när man lärt känna varann bättre. Några av föräldraparen på BB kommer man alltid minnas. En å annan trevlig klasskompis.

Mest stolt över?
Att jag faktiskt tog steget till ett önskat karriärsbyte så här sent i livet trots att jag är en rätt så räddhågad liten människa. Tycker oxå att jag i huvudsak skött mej som mor och mormor.

 

Högsta önskan just nu?
Hjälp?! För mej eller världen?
Jag hoppas att klimatlöftena omsätts i reell politik, att Europa tar ett gemensamt ansvar för att hjälpa människor som flyr, att regeringschefer sansar sej och slutar piska upp stämningen av ett nytt kallt krig, att SD's väljare äntligen vaknar till sans.
Att mina praktiker går bra. Att jag faktiskt vågar å kan. Att mina ungar kan få må bra å leva sina liv så som de önskar (de står alla för utmaningar, farhågor å förhoppningar) och att vi alla fortsätter att vara friska.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Fokusera på det som jag faktiskt kan förändra istället för att lägga så jäkla mkt energi på det jag inte rår på. Tänka snälla tankar om mej själv. Komma igång med att springa igen.
Skratta mer. Älska mer.

Puss/ Asta

Hur ser din årssammanfattning ut?

Igenkänning i ångest, en omvärderad bokrecension och barnmorskans ord 1989.

Den där boken, "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag biter sej kvar.
Trots att jag igår bara gav den ett godkänt (recension här)så kan jag inte sluta tänka på den.
Jag kan inte sluta tänka på dramatiken i att ett nästan tjugo år gammalt förhållande tar slut, kan inte sluta tänka på lögnerna... hur det känns att ljuga och att bli ljugen för... och jag kan inte sluta tänka på ångesten.
Att överleva ångest. Att plötsligt varken kunna sova eller äta och inte behöva det heller.
Känslan av att vakna och att det är tvärt om mot en mardröm. Istället för lättnaden slår insikten en om att livet är helt fucked up och att det gör så ont att ens andas att man helst hade sluppit.
Hur det är att försöka överleva 15 minuter i taget för längre perspektiv fixar man bara inte.
Jag tror att jag blev lite "besviken" när jag läst boken över att det inte avslöjade något riktigt snaskigt eller vidrigt från Erics Anders sida. Med lite perspektiv växer boken, och känslor av hur jävligt livet kan vara beskriver Martina Haag mycket bra.

Utan att ha varit med om exakt det som utspelar sej i boken så har jag många gånger genomlevt tider när det handlar om just det... överlevnad. När allt är så jävla tvärvidrigt att jag inte kunnat se slutet eller vägar ut och när varje ny gryning inneburit ännu en kamp.
Jag tror många av oss har varit med om det, kan känna igen sej i den känslan.
För precis lika vackert som livet kan vara, lika svårt kan det oxå vara.
Ofta är det med andra människor, i relationer, som den smärtan kan uppstå.

En barnmorska under mitt andra barns förlossning slängde ur sej ett par tröstande ord som jag burit med mej sen dess under alla möjliga kriser.
Det gjorde så jävla ont den där gången på ABC kliniken på Sahlgrenska i slutet av februari 1989.
Jag låg i bubbelbadkaret utan någon annan smärtlindring och fullpumpad av ren rädsla.
Barnmorskan mötte upp min blick, höll fast den och sa: "Ja, det gör ont att föda barn, det finns egentligen bara en sak som gör ondare och vet du vad det är?"
Jag skakade på huvudet, kunde inte tänka mej något mer smärtsamt.
"Att mista dem" sa hon.
Den sanningen har jag burit med mej. I allt. När vänner dött, när mitt äktenskap varit en krigszon, när jag gått igenom depressioner, när min bror varit nära att dö, i uppbrott med människor jag älskat.
Det här är ingenting mot att förlora ett barn. Det här gör bara ont, men det här kan jag överleva.

Och därför  har jag idag ätit osannolika mängder knäck, varit ute å gått i full storm, sovit i omgångar, blockerat ett mobilnummer å omvärderat en bokrecension till en 4:a.

Puss/ Asta 

Julafton 2015

Hoo hoo i stugan, har ni överlevt?

Asta sitter... fortfarande vid liv, men rätt trött... efter en himlans fin och intensiv Julafton.
Tomten har dragit vidare, julmaten lagt sej om midjan, knäcken är nästan slut och lillnissen härjar fortfarande runt med sina julklappar efter att ha "sovit middag" mellan typ klockan åtta- tio.
Käckt.

Jag är ingen storfantast av jul men måste säga att jag kan tänka mej att omvärdera det hela.
Med barnbarn som andäktigt stirrar på tomten och sedan lyser av lycka över paketen så inser jag lixom vitsen med alltihop.
Det är inte perfektionen. Det är skit samma om skåpsluckor är kladdiga och köttbullarna hunnit bli kalla när janssonen är varm. Det är skratten, lyckan och fascinationen hos små älskade barn som är grejen. Tänk att jag skulle hinna bli mormor innan jag fattade det!

Min stora flicka och Ängla kom redan igår, så vi hann leka å busa och koka gröt till tomten på kvällen och idag fick vi hela dagen tillsammans.
Sonen var ju redan här (han bor tillfälligt hemma igen), svärsonen till min äldsta dotter kom på förmiddagen, dotter nr II till Kalle Anka och av mamma har jag inte hört något på tre dagar.
Får oroa mej för det imorgon.
Det var mysigt och jag tog en mängd fina kort men större delen av familjen är skygg för att visas upp på bloggen å jag får respektera det (även om jag har lust att strunta i det å visa hur fina de är allesammans, inte minst den lilla Ängla prinsessan.)

I år skar vi ner på julklappar rejält och i princip så var det barnen som fick.
Men jag fick faktiskt en bok av min äldsta dotter "Kvinnan som stal mitt liv" av Marian Keyes (det får bli övriga juldagars projekt) och en trätratt (Pinards stetoskop) av Mini.
Blev väldans lycklig över det.

Nu ska jag ta mej en glögg. Hoppas att du har det bra.
Och Sahra, om du läser här. Grattis på födelsedagen.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand: "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.

I morse hämtade jag in den här boken från brevlådan.
Sen har jag haft fullt upp med julafton och efter det läste jag ut boken på under två timmar.
"Det är något som inte stämmer" av Martina Haag säljer just nu som smör i solsken, till viss del för att Martina Haag är etablerad författare men till ännu större del för att hon är den försmådda och övergivna hustrun å i bakvattnet till ständigt populära Erik Haag å hans nya flamma Lotta Lundgren.
Jag har läst flera böcker av Martina Haag tidigare och halvgillat dem, men denna bok köpte jag av nyfikenhet på det äkta. För att jag ville läsa vad Eric gjort!
Där är jag knappast ensam.

Boken presenteras som en roman samtidigt som hämndmotivet är så uppenbart att författarinnan inte ens brytt sej om att byta ut karriärer hos sina karaktärer.
Den handlar om Petra som skriver lustiga böcker om relationer och tillkortakommanden som är ihop med tvkändisen som gör ett matprogram med humorinslag ihop med en kvinnlig kollega som han sedermera visar sej ligga med.
Sedan är det någon slags ramberättelse där huvudpersonen åker ut i fjällen för att börja skriva romanen om hur hon blivit dumpad å krossad av den hon älskat mest och samtidigt skall andas frisk fjälluft för att överkomma sin ångest.

Var den bra då?
Tja, jag läste ut den på en kväll. Den var lättläst. Hon vet hur man beskriver ångest.
Hon beskriver ett äktenskap i förfall som jag, trots att jag fortfarande är gift, känner igen mej i.
Jag har varit där. I de där terapisamtalen, i den där tystnaden, i rädslan, skräcken och ångesten av att falla fritt.
Det är kittlande att få den andra sidan efter att precis ha sett klart på den i mitt tycke bästa Julkalendern på decennium där de otrogna till synes utan skam flanerar.

I recensioner jag läst och på sociala medier där romanen diskuterats har det pratats mycket om vilken skitstövel Eric eller förlåt Anders varit mot Marti... ehh Petra.
Jag kan inte riktigt se det.
Jag läser om ett äktenskap som går sönder och om någon som tar steget först.
Om en relation där en blir förälskad och den andra lämnad men båda tar stryk.
Jag läser om klassiska kvinnliga och manliga reaktioner. Kvinnan som vill älta, mannen som är tyst.
Kvinnan som "bråkar", mannen som går.
Det gör ont att läsa och jag lider med huvudpersonen men är vuxen nog att veta att "sånt händer."
Inte bara onda människor gör egoistiska val.
Sen är det alltid hemskt när ett äktenskap tar slut och bara den ena vill. Barn som far illa på färden.

I romanen slänger Petra till slut sin före detta mans skjorta som hon burit som en snuttefilt invirad i hans doft och hon kastar iväg ett armband i silver som hon fått av honom.
Drygt ett år efter skilsmässan säger hon till sej själv "Det räcker nu." 

Jag tycker Martina Haag borde göra likadant. Släng hans efternamn åt älgvete. Ta tillbaka ditt flicknamn eller skaffa dej ett nytt. Du är en vacker, begåvad, stark kvinna (du kan för tusan springa maratons) och du kommer kunna betala huslånen lång tid framöver för intäkterna av denna bok.

Betyg: 3+. Helt okej. Inte så himla mycket mer.

Puss/ Asta

Återanvänd rubrik 4/5. Det är inte jag, det är du.

Inlägget påbörjades igår kväll...

Nio gånger har mamma ringt mej under kvällen, parallellt med att jag vägrat att svara har hon ringt Mini.
Till slut svarade jag... måttligt irriterad... och hon undrade då med packad röst om hon var välkommen på julafton eller om hon skulle vara hos nån väninna.
Ilska å skuld om vartannat.
Svårt att säga nej om julafton till sin egna ensamma mamma, kanske hennes sista julafton, och hon kommer ju vara nykter här den dagen.
Å andra sidan irritation över att hon svikit vårt avtal om nykterhet och antabus.
Inte besviken, det kan jag inte säga, jag förväntade mej inte att det skulle fungera, men arg ändå.

Och jag tänker "Det är du, det är inte jag."
Det är du som försätter oss i den här situationen, du som inte väljer mej. Det är inte jag som väljer bort dej.
Det är du som inte tycker att jag/ vi är viktiga nog för att underkasta dej behandling.
Det gör mej nästan outhärdligt ledsen och ännu mera arg. 
Och samtidigt vet jag att du är sjuk å att ditt liv är så in i helvete svårt.

En dotter säger bestämt att hon inte ska komma. Att allt då kommer handla om henne och inte om barnen. Hon säger att hon inte orkar.
En annan dotter säger lika bestämt att hon måste komma. Att det är kanske mormors sista jul å att hon inte i efterhand kommer stå ut med att vi valde bort den. Hon säger att hon inte står ut med det.
Det är så svårt för det är jag som måste bestämma och jag känner som båda.
Jag förstår båda.
Om jag tar hit henne så måste både jag och de andra hålla sin irritation i schack.
Det blir inte bra för nån om hon får komma å vi bara är sura.

Ikväll...

Jag har fått lite distans. Mamma har inte ringt idag (vilket antagligen inte är bra nyheter men jag har hunnit pusta ut.)
Det är klart att mamma måste få komma. Det är ju kanske hennes sista jul.

Puss/ Asta 

Återanvänd rubrik 3/5. Dålig på humor.

Jag har varit dålig på att skratta på sista tiden. Dålig på att vara lättsam.
Jag brukar inte vara dålig på det. Jag har alltid varit känslosam och haft lätt till både tårar och skratt men det är en annan sak.
När tillräckligt mycket oro, illavarslande nyheter, problem, sverigedemokrater i facebookflödet ansamlat sej så har jag gått å blivit ganska allvarsam. Inte deprimerad men heller inte glad.
Mina killar... Gottfrid å Noah... får mej förvisso att skatta varje dag och igår var det ett klipp på fb som fick mej att fnissa säkert 27 gånger men i övrigt så... not so much.
Jag ska försöka råda bot på det.

Alldeles strax ska jag sätta mej och se årets julfilm. Alltså den film jag ser varje år så här års.
Vid ett tillfälle per år, varken mer eller mindre, Min å Minis fina egna jultradition... Love Actually.
Filmen som har allt och som får mej att skratta å gråta på exakt samma ställen varje år trots att jag kan många av replikerna utantill.

På annandagen om inte förr hoppas jag få skratta igen.
Då tänkte jag nämligen släpa med mej maken på "En man som heter Ove."
Älskade ju boken. Älskar Rolf Lassgård. Har skyhöga förväntningar.

Och redan imorgon ska jag gå och fixa fransarna. Kanske inget tillfälle att tokflabba men ändå lite kul att se snygg(are) ut.

Skulle vilja läsa någon rolig bok nu när jag är "ledig." Har du några förslag?
Väntar på Martina Haags bok "Det är något som inte stämmer" men den skulle komma först efter jul och verkar inte vara av det skojiga slaget heller.

Puss/ Asta

Återanvända rubriker, del 2/5. Barn ska inte belastas med dåligt samvete och känna skuld för att de har det bra

Här har jag svårt att hitta på nåt "nytt."
Lady Dahmer skrev ett inlägg om att barn i Sverige inte ska belastas för att andra har det dåligt och känna skuld. Det kliade i henne av en artikel där en unge gav bort sina födelsedagspresenter som julklappar till flyktingbarn. Inlägget kan ni läsa här.

Jag håller inte riktigt med.
Jag tycker det är svinviktigt att prata med barn om hur världen ser ut och om den orättvisa som finns.
Somliga skulle säga att jag hjärntvättat mina barn till ett socialt samvete. De är samtliga vänster på ett eller annat sätt. De är uppfostrade till ett kritiskt ifrågasättande och till att heja på Frölunda Indians.
Nåt annat vore otänkbart :)
Jag har svårt att föreställa mej att något av mina barn skulle bli moderat. Att de skulle bli sverigedemokrater finns inte på kartan. Sådana värderingar uppstår inte ur ett vakum.
Två saker är viktigt när man talar med barn om svåra saker som krig och social orättvisa.
1.) Att inte ge dem mer information än de kan hantera för åldern. 2.) Att presentera lösningar, ge dem någon form av hopp om att saker å ting kan förändras.

På min tid som småbarnsmorsa fanns inga tiggare utanför mataffären.
Vi talade om varför vissa barn ständigt hamnade i trubbel på förskolan och vi hade ett fadderbarn som barnen var med och handlade presenter å skickade kort till. 
Vi la pengar i bössor och de har på något sätt å på någon nivå alltid varit medvetna om missbruket som finns i min familj.
Förövrigt världens bästa sätt att få sina tonåringar att hålla sej ifrån hasch och annan skit... låt dem bli medvetna om att morbror fick en psykos vid första användningen. :)

Jag tycker det är fint att barn precis som vuxna gör uppoffringar inför andra.
En julklapp som lämnas till någon annan, en veckopeng som skänks till välgörande ändamål eller vad det nu må vara. Påminnelser om att de lever så som alla barn borde leva men trots allt inte gör.
Det är inte vi som har det för tryggt, det är dom som har det för otryggt.

Sen detta frossande i julklappar.
Även vi har haft det så förr om åren. Så mycket klappar att barnen till slut inte orkar öppna.
De bara sliter upp paketen och lägger sakerna i drivor å dan därpå så tjatar de om att de inte har nåt att göra. Jag tycker det är smaklöst av oss vuxna.
I år, mycket tack vare att jag får ut 10 000 kr mindre/ månad, så får barnen... och bara barnen... var sitt paket av mormor å morfar. Jag älskar dem så jag skulle dö för deras skull men julklappar är bara julklappar. Saker de inte behöver.  

Puss/ Asta

Återanvänder rubriker. 1 av 5 Tio månader sedan.

Ibland kan det vara svårt att komma på något att blogga om när man skrivit dagligen i hur många år som helst ... eller att inte älta samma inlägg i 36 olika variationer.
Men se då!!! kom jag på en bra idé och bestämde mej för att återanvända andras rubriker.
Tog de senaste 5 uppdaterade bloggarna just nu jag som jag följer och ska komma på nya inlägg på deras gamla rubriker.
Men visst är jag helt exalterande uppfinningsrik?! Kan riktigt se framför mej hur ni sitter tungt på en stol, hyperventilerar och tänker Asta är banne mej helt genialisk!

Följande inlägg är alltså på gång:
* Tio månader sedan.
* Barn ska inte belastas med dåligt samvete och skuld över att har det bra.
*Dålig humor.
* Här stryker jag författarnamnet och tar bara Det är inte jag, det är du.
* Miss i kommunikationen

För 10 månader sedan var det den 18:e februari-2018. Så här har jag skrivit i min 10-års dagbok
(den har bara tre korta rader.) "C-tur (dvs kväll) med Marie, Anders och Vickan. En del att göra men mycket skratt. Malin Strålhs sista dag." Jag har även noterat att det regnade och var 5 plusgrader ute.

Livet har förändrats rätt mycket sedan dess, jag har förändrats mycket sedan den dagen.
Min ekonomi lika så.
Då jobbade jag på utan tankar på något annat. Högskolan hade jag inte sökt och livet lullade på trots en hel del rykten som ständigt förändrades om medicinkliniken.
Precis som jag skrev i ett par inlägg längre ner i "Årskrönikan" så var jag sjuk mycket i början av året med både förkylning, senare Calici och till slut utmattningssymtom.
Hipp som happ någon månad senare tvingade livet mej att välja och det var nog (sett med facit i hand) det bästa som kunde hända mej. En rejäl hästspark i rumpan. En tvångsbortryckt snuttefilt.
Men visst saknar jag mina kollegor väldigt ofta och det här med att vara en självklar del av ett sammanhang.

Man måste våga. Och för oss som inte gör det får man vara tacksam när livet gör det i ens ställe.

Puss/ Asta

Hårresande tankar

Jag har alltid varit modig vad det gäller håret.
Testat en massa olika frisyrer, sagt "klipp av det" helt odramatiskt till frisören och kört i stort sätt alla färger som finns.
Jag har alltid drömt om ett någorlunda långt hår och för (hur länge sen?!) två-tre år sedan började jag målmedvetet spara ut det.

Inte för att jag passar så himla bra i långt hår. De flesta frisörer jag haft genom livet har varit rörande överens om att jag gör mej bäst i käklångt hår.
Det är mer att jag tycker långt hår passar min personlighet.
Jag känner mej kvinnlig i ett hår jag kan svepa med. Som jag kan sätta upp i olika frisyrer.
Det är praktiskt. Jag går till frissan en gång i halvåret och om jag inte orkar fixa nåt med det kan jag hiva upp det i en tofs bara.

Just nu som student är det ekonomiskt lönsamt att ha håret så här.
Jag förlänger ju fransarna var tredje vecka för 500 spänn och skulle inte ha råd med de täta frisörbesök som en kortare frisyr kräver.
Så jag tänker att jag ska fortsätta ha mitt långa hår åtminstone ett år till. Till jag är färdig med utbildningen och får en lön.

Men jag är lite sugen på pager och andra kortare frisyrer (för att i nästa stund få andnöd vid tanken av att klippa av håret.) Tänker att jag nog ska klippa det jättekort första gången så att jag kan strunta i att färga det och snabbare bli av med mitt mörka hår.
Det är färgat brunt på brunt på brunt på brunt på brunt på brunt på brunt på brunt till det till slut blivit nästan svart.
Om jag ska låta det vara grått eller börja om med ny färg sen får jag se...

Dom här frisyrerna nedan är jag väldigt svag för. 

Vad tror ni?

Puss/ Asta


 eller...

2015 var året som...

Mina bokinköp översteg min klädshopping.

Min mamma skrek "Du är dum i huvudet" på en flygplats och jag brast ut i gapflabb eftersom det var mitt enda skydd mot att bli vansinnig å dra på henne en smäll.

Jag med tungan rätt i mun och under stor koncentration knöt mina första dubbla råbandsknopar och mottog gruppsmekningar av relativt okända människor.

Jag på allvar ville hyra en torped.

Min löneförmån var att snusa på ett dygns gamla bebisar.

Som jag något förvånat upptäckte att jag tyckte det var kul att sticka bebisar i handryggen.
Ett lyckat venprov är ett lyckat venprov.

Jag utmanade mej själv mer än vad jag gjort det senaste decenniet.

Jag tappade hoppet om mitt parti. Och om en stor del av dem jag kallar mina landsmän.

Jag nådde en vikt (uppåt) jag tidigare aldrig nått.

Jag tappade mitt självförtroende om att jag alltid är den som blir poppis å omtyckt i nya grupper.

Döda barn spolades upp på stränderna i Europa.

Vi hade nio plusgrader i december. Ungefär samma som på Midsommarafton.

Jag återfick telefonkontakten med min bror efter att inte ha talats vid på minst tio år.

Bonde söker fru var bättre än någonsin. 

Jag lade åtskilliga timmar på att förstå den fetala cirkulationen.

Jag var loppbiten från topp till tå.

Puss/ Asta

En Årskrönika

Så här års brukar jag göra en Årskrönika. I år glömde jag kvar min almanacka på Cypern och får förlita mej på Facebook där minnet sviktar.
Om jag enbart skulle gå på vad jag postat där så kom 2015 att handla om mormorsliv och ökande rasism i samhället.
Om jag bara tänker på 2015 så känns det som ett ganska tungt år. Men saker å ting bleknar och blir med bara några månaders marginal enklare och mer positivt.
Jag har under året utmanat mej med att byta jobb, med allt vad det innebar av att lämna trygghet och fina kollegor. Å sen lämnade jag det som hunnit bli lite bekant för skolan.
En hel del har varit fint, roligt och spännande med. Trots omvärlden.

Januari.
Påbörjade äntligen min nya tatuering där jag gjorde en cover up på min fula nalle.
Är fortfarande sjukt nöjd med den.
Var ordentligt förkyld och sjukskriven.
Läste en massa bra böcker denna månaden. Bla "Låt vargarna komma" och "Barnmorskan i Hope river."



Februari.
Jag som år in å år ut skrutit om att vara immun mot vinterkräksjuka och kaxigt låtit bli munskydd utan att bli sjuk åkte pang bom på Calici så det stänkte om det. Bokstavligt talat.






Mars.
Fick reda på att min avdelning skulle stängas. Blev förflyttad till en avdelning jag inte önskat och skild från de kollegor jag stod närmast. Kom i konflikt med min närmaste chef och blev sjukskriven.
På bilden nedan träffar jag kollegor en snabbis innan de skulle vidare på avslutningsfest som jag vägrade befatta mej med. Jobbiga veckor.
Åkesson var med i Skavlan och avslöjade de bevingade orden "Giv them hell" om när de ställde till oreda för hela svenska folket efter valet.



April.
Kom igång ordentligt med löpningen igen (även om det senare under sommaren skulle visa sej att jag var trögare å latare än tidigare somrar.) Investerade i de här godingarna och sommarens bikini på Intersport.
Vägde äntligen 60 kg.
Jobbade på 5A. Det gick/ var mycket bättre än förväntat.


Maj.
Var iväg på underbar dag med gamla kollegorna i Göteborg. Vi shoppade, åt god mat, drack alkoholhaltiga drycker. En fantastiskt fin dag när jag köpte den här jumpsuiten.
Hade två veckors semester med rätt kasst väder.



Juni.
Började jobba på BB. Helt ny miljö, nytt jobb, nya kollegor.
Kämpigare initialt än vad jag trodde att det skulle vara att va ny och inte ha sin plats ibland kollegorna.
Men ett fantastiskt roligt jobb när jag väl kom in i det och stor potential till att en dag trivas fantastiskt bra där. Det jobbar många härliga människor på det där stället.
Häftigast ändå att få jobba på BB var... söta bebisar och mys med dem till trots... att få vara med den här första fantastiska och omvälvande tiden som förälder. Få dela det med alla nya mammor å pappor.

 


Juli.
Jobbade hela sommaren men maken och jag var en Göteborgssväng och åkte räkbåt samt sov på Barken Viking och bara några helger senare sov vi här, i ett av de finaste rummen på Grand Hotell i vår lilla stad.
Det här stod framdukat när jag kom till hotellet direkt från jobbet.



Augusti.
Augusti om än den 31:e så började jag Barnmorskeprogrammet.
Pirrigt, läskigt, stort, roligt och spännande.
Så många år jag längtat. Äntligen på väg.
Pluggade mkt på egen hand helt exalterad innan skolan började.
Mycket på Nyheterna om flyktingströmmarna och bilden på den drunknade lilla Allen rörde upp en hel värld.



September.
Jag, Mini och Noah var på Cypern.
Strandloppsbett, full morsa, sjuk unge och försenat flyg till trots så var det en bra vecka som skapade minnen med den här lilla mannen för resten av livet.
Nog det starkaste minnet av året ihop med skolan.



Oktober.
Den kom äntligen!!! Tre månader senare än lovat men den kom.
Min Fjällrävensväska. Intensiva dagar i skolan. Kul men krävande ffa psykiskt.



November.
En oerhört mild inledning på vintern. Många å långa promenader med den här fina mannen.
Som ställde till en del i den här månaden men som ändå är en räddning i ett turbulent liv rent privat med sjuka anhöriga.
Sonen flyttade hem.



December.
Tilltagande privat oro. Så här i slutet av året känner jag mej oerhört sliten och orolig både för vad mitt privata liv och det "världsliga". Mitt i detta är den här lilla mannen och "flickan jag inte får lov att visa på bild" det finaste i mitt liv som ger mej hopp.
Mycket som säkert blir svårt väntar 2016 men säkert massor som är spännande å kul med.
En till bebis i familjen i juni. Praktiker, D-uppsatsskrivande, Winnerbäckkonsert, BB jobb i sommar å att få fortsätta hänga med dom jag älskar.
Å för alla er som undrar och förbryllade har väntat... jag väger ut. På 66 kg. 6 + sen i april.

Puss/ Asta

Mer om alkoholen

Kul att ni tycker till om en vit jul.

Fler tankar om alkohol.
För ett par år sen så körde jag ett nyktert år. Med tanke på min bakgrund och genetiska belastning till missbruk så tror jag att jag är extra observant på mitt dryckesmönster. Och jag tyckte att det hade blivit lite mycket ett tag, var trött på bakfulla lördagar och på att allt umgänge kom att handla om det.
Ett år nykter. Inte speciellt enkelt faktiskt...
Jag blev ifrågasatt hela tiden. För om man inte dricker och inte är gravid eller kör då måste man vara alkoholist?!
Vänner tyckte att jag kunde göra undantag, att jag sabbade stämningen, att det inte var lika trevligt... att det faktiskt blev märkligt... när jag satt och var nykter.
Själv inskränkte jag oxå på umgänget. Tyckte inte det var lika trevligt att gå på krogen, upplevde folk (och ffa min man) som korkade och högljudda med alkohol i sej.
Jag var ganska lättad när min utmaning var avslutad.

Jag tycker fortfarande att alkohol i mitt liv och med dem jag umgås med har onödigt stor plats.
Det är inte helgmiddag utan vin till maten, det går inte att träffas ute utan att ta ett par öl, ska jag träffa vänner är det numera nästan aldrig över en kopp kaffe utan alltid över ett glas vin.
Ska jag fira nåt dricker jag alkohol, har jag överlevt nåt jobbigt kan jag ta ett glas "för att jag är värd det."
Jag tror att det snart kan vara dags för en längre nykter period igen.

Det här med vit jul.
Tyvärr tror jag inte det är barn/ familjer som behöver det som har det.
Tänker mej på julscenerna i "Mig äger ingen" och ryser.
Familjer där alkohol är jävligt viktigt av en eller annan anledning... stegen fram till alkoholism är många och föregås av bruk, missbruk/ riskbruk kommer ändå inte att höra till dem som skippar glöggen.
Det handlar ju mer om att vi behöver förändra vårt beteende över hela året.
Förändra vår attityd till alkoholen över lag.

Sen ÄR alkoholen en legal drog. Som orsakar en jävla massa elände, våld och sorg, jag vet.
Men ändå, den är legal och den förekommer överallt. För de allra flesta hanterbart och med måtta.
Jag tycker det är svinbra med Systembolag och söndagsstängt, stäng på lördagar med.
Jag tycker det är kanon att vi har tjugoårsgräns och det skulle inte falla mej in att langa till minderårig eller att bjuda omyndiga ungar på nåt alkoholhaltigt.
Jag tror inte att det är farligt för barn att ta del av att vuxna ibland dricker alkohol i smak eller stämningshöjande syfte. Jag tror inte heller att det är konstigt eller fel att säga till barn "jag jag väljer att dricka alkohol därför att jag är vuxen, när du är vuxen får du bestämma hur du vill göra."
Så är det med massor av grejer. Var sak har sin tid.

Jag vill lixom inte underskatta men inte heller överdriva alkoholens inverkan om ni förstår hur jag menar.

Puss/ Asta

Vit jul

... Det debatteras alltid så här års. Alkoholfritt eller inte?
Barnens högtid kontra den smakförhöjare och nervstillande effekten som alkoholen utgör.
I vår familj pågår det år efter år högljudda diskussioner.
Maken som absolut vill ha sin glögg och julöl. Barnen, framför allt Mini, som vill att det ska vara alkoholfritt denna enda dag. Jag som... velar lite emellan och inte tycker att någotdera är en särskilt stor grej.
Makens åsikt brukar alltid segra. Eller ja, han gör som han vill och åker å handlar helt enkelt.

Visst är julen barnens högtid och fokus skall absolut ligga på dem.
Det är ju för barnens skull många av oss ens firar jul.
Sedan tror kanske inte jag att barn tar någon skada av måttligt bruk. Självklart skall ingen vara berusad men en glögg till Kalle, en öl till maten, kanske ett glas vin till julklappsutdelningen.
Jag vet att jag är lite "gammledags" där och precis som äldre farbröder hävdar att "lite stryk har ingen dött av" så känner jag med alkohol. Tog vi barn på -70 talet skada av att våra föräldrar blev en smula salongsberusade? Lite mer lättsamma än vanligt.
Igen vill jag betona att det inte handlar om fylla, bråk, högljuddhet och annat.
Jag kan villigt erkänna att jag alltid... trots att vi bara är familj... blir lite julstressad och överkänslig på julafton och att det kan vara lite av en ventil att sippa på ett glas öl el vin i köket medan jag förbereder.
Happy happy.

Men å andra sidan.
Vi dricker något alkoholhaltigt nästan varje helt. Så jävla skruvad är vår kultur av umgänge, avkoppling och helgvila att den för många måste inkludera vin till middagen eller en drink framför tv'n.
Det är därför ingen större deal för mej att avstå denna enda dag på året om det är viktigt för någon.
Julmust är oxå gott. Alkoholfri glögg duger. Inte lika bra kanske, men duger helt klart.

Vad tycker du å hur gör ni i er familj?

Puss/ Asta

Det saknas bling

Hoo hoo i stugan, hur har ni det med julstämningen?
Är det skinande köksluckor, glittrande granar, dofter av julgodis och paket som bara väntar på att slitas upp? Tindrande barnaögon och ännu förplastade Alladinaskar som väntar?

Själv är jag vääääldigt o-julig än så länge.
Utomhus är det blött å grått och med helt osannolikt många plusgrader för att vara december.
Jag har varken stekt köttbullar eller förberett något annat och hela jag är som ett känslomässigt spret med så många orosmoment att jag inte vet vart jag ska börja och istället blir sittande stirrande overksam vid datorn.
Jag kommer att få betala X antal tusenlappar för en olycka Gottfrid ställde till med.
Diskmaskinen är trasig vi måste ha hit en hantverkare.
Mini kommer att behöva ekonomisk hjälp.
Julklappar (om än ett minimum) skall inhandlas. Julmat lika så.
Jag har 5 personer i hushållet som just nu lever på 1½ lön.
Oron för ekonomin ligger ständigt i bakhuvudet.
Ständigt.

Jag borde jobba extra å dra in lite cash men orkar verkligen inte. Det känns som om jag står med pannan hårt tryckt mot den berömda väggen.
Problemen kring mamma och min bror har ätit upp mej. Nu oron för Mini och Noah.
I skolan känner jag mej vilsen och korkad.
Alla andra pluggar ihärdigt, jag kommer inte ens på vad jag ska läsa.
Jag känner mej... klar?!
Hade detta varit min första högskoleutbildning så hade jag nog tänkt att detta är för diffust, för svårt, jag är inte ämnad för högskolestudier. Nu vet jag ju att det har gått förut.
Jag har omtenta i neonatologi på måndag och jag sitter med uppstarten på en D-uppsats som ska redovisas på torsdag. Jag slängde ihop den på nån timma och förstår verkligen inte vad jag ska göra mer men många av mina klasskamrater sliter så antingen har de eller jag missförstått.
Troligen jag. Jag har inte så himla mycket koll just nu.
Praktiken i v 3 har jag inte ens orkat oroa mej för än. Men ni känner ju mej, det kommer...

Mest enerverande är denna oförmåga. Att jag varje kväll tänker "Imorgon ska jag ta tag i ditten och datten" och sen så sover jag till elva på förmiddagen och får ingenting alls gjort.
En promenad med hunden, nån timma i studieböckerna, en kvick middag och legobyggande med Noah.
Hela familjen är dämpade, ledsna, arga och oroliga.

Näpp! Nu får det vara nog. Uppryckning. Nog ältat för nu.
Dusch.
Promenad utmed havet.
Åka och handla.
Röja/ laga mat.
Passa Noah ikväll när hans mamma och morfar ska bort.
Kanske putsar jag till en röd julkula oxå.
Det saknas bling i våra liv.

Puss/ Asta

Å jo. Allt kan alltid bli värre.

När hotfulla moln drar ihop sej över horisonten, när problem hopar sej och det känns som om jag bokstavligen vadar i problem halvvägs upp på låren så försöker jag tänka: Detta är inga riktiga problem. Riktiga problem vore om ett Tredje världskrig bröt ut. Riktiga problem vore om jag blev hemlös. Om någon av barnen fick cancer. Om Noah hittades död i plötslig spädbarnsdöd.
DET är riktiga problem!
Resten... det är trist, det är energikrävande, upprörande och ledsamt men det kommer förr eller senare att lösa sej på något sätt och jag kommer att överleva det.
Egentligen är det väldigt få problem som hotar hela ens existens. Det är en tröst. Det är tankar jag klamrar mej fast vid.

Lik förbannat är det... mycket nu.

Det finns saker jag inte riktigt kan skriva om men min Mini mår inte bra och har fått ett fett jävla problem i knät som hon verkligen varken förtjänar eller behöver precis före jul. Det är fan nästan så jag skrivit in sökordet "Torped" på Gula sidorna.
Ni har kanske någon ni kan rekommendera? Någon som är effektiv och inte allt för dyr så här i juletid.

Sen har vi skolan. Jag har en omtenta på måndag i Neonatologi där jag inte har en aning om vad som felades sist. Rättningen kom flera veckor för sent för föreläsare var på resa, tentagenomgång hinns inte med och nu får jag inga svar om vilken del jag failade på för "han (föreläsaren) jobbar nog."
Samtidigt skall jag skriva ett skelett till en projektplan för D-uppsatsen utan att veta om ämnet duger eller om jag får skriva själv.

Och så släkten då. Släkten är alltid värst.
Mamma är nykter på alkohol (vad hon säger i alla fall) men stenhög på Stilnoct.
Min bror har försökt ta livet av sej tre gånger på en vecka. Två gånger med heroinöverdoser där han hittades, fick antidot och klarade sej. I går kväll med hjälp av en kniv, en skalad kopparsladd och ström.
Han ringde mej i natt å talade in på telefonsvararen, uppgiven och ifrån sej, och upprepade ständigt "Jag trodde hjärtat skulle stanna av strömmen men proppen gick, den jävla proppen gick, och nu sitter jag här i mörker."
Psyk och soc vägrar att befatta sej med honom. Mamma sover sin Törnrosa Stilnoctsömn

Stäng av! Stäng av! ropar alla till mej.
Bryt, klipp, släpp.
Ja, hur fan då? Jag svarar ju inte. Men hur fan ska jag inte bli berörd.
Hur orkar man vara kvinna, mamma till ett barn som far illa, dotter å syster å dessutom käck å allert student? Och ha en anständig jul?

Ingen jävla aning men vi har i alla fall varken Pest eller Kolera som härjar.

Puss/ Asta

Drömdeltagare i nästa "Så mycket bättre"

Årets Så mycket bättre är slut och jag tycker att omgången var "så där" trots att jag gillar Lisa Nilsson, Kleerup och Niklas Strösteth. Jag tycker att Tv 4 klipper för mycket och jag gillar inte alla dessa "låtsas uttryck" som Oj vad spännande, Nämen?!, Vad kul varje gång som någon säger att de ska framföra ett bidrag.
Låt det vara mer äkta, mer autentiskt.
Här är mina drömgäster inför 2016.

Lars Winnerbäck. Så klart. Han är min husgud. Det lär aldrig att ske dock...



Ulf Lundell. Med en låtskatt stor som jag vet inte vad. Men lika osannolikt som med Winnerbäck.


Annika Norling eller Säkert.
Är en grym sångerska med finurliga låttexter.



Melissa Horn. Oxå fruktansvärt duktig och med potential att tolka precis vem som helst.

Oskar Linnros. Han är bra. Passar in. Vill veta mer om honom. Kanske borde Maggio vara med i samma program?



Peter Le Marc Ännu en husgud även om jag inte lyssnar lika frekvent på honom som Winnerbäck. Har hur många bra låtar som helst.



Å så ska vi ha med nån som varit med länge och vem passar då inte bättre än Björn Skifs? Det är ju skandal att han inte varit med än.


Jill Jonsson. Vacker. Duktig. Spännande. Henne vill jag se i Så mycket bättre.


Vilka vill du se i nästa års upplaga?

Puss/ Asta

Hängtuttar och sårbarhet

 

Det går mode i allt och jag har ofta skojat om NÄR det egentligen ska bli inne med hängbröst?!
Det yppiga har ju haft sin tid, det magra sin så när kommer det bli inne att se allmänt sliten ut?
Inte heroin chic som Kat Moss för några år sedan utan mer så där "jag-har-fött-en-massa-barn-å-tar-mej-aldrig-till-gymmet-look"?
Gissar på aldrig och har mer eller mindre slutat bry mej.

Nej, men hör ni jag tänkte prata om nåt snarlikt men djupare.
Det här med vilka egenskaper som är inne. Det varierar ju det med precis som det yttre.
Jag upplever det som att det finns följande egenskaper som man bör ha som människa om man ska vara något värd 2015. Helst allihop men åtminstone hälften.

Gilla att träna och hänga på gymmet/ i spåret åtminstone fyra dagar i veckan. 

Vara psykiskt stabil. Dvs motsatsen till neurotisk, sårbar, öppen med sitt bagage.

Leva jämställt. Har du valt en partner som inte gör minst hälften av allt så är du mer eller mindre sinnesslö. 

Äta ekologiskt, glutenfritt och sky socker som om det vore amfetamin. 

Ha hem som är tagna ur "Lantliv" eller "Interiör" och allt vad de där glossiga magazinen heter. 

På bubblarplats seglar vardagsrasism och återvinningsfascist upp. 

Jag är inte alls skonad eller står över allt det där. Utseendehetsen må ha lagt sej något (det är förövrigt oxå inne, att säga att man skiter i sitt utseende men anstränga sej som fan i smyg. Ve den kvinna som är ful och dubbelve om hon ger uttryck för att  hon bryr sej.)
Var va jag? Jo, mindre noja för utseendet (såg faktiskt med lite gillande på min Anders Zons kullalook idag i spegeln när jag skulle in i duschen) men fortfarande skäms jag ibland... rätt ofta... för vem jag är.
Jag är latare än vad jag vill, mindre vältränad (inte alls, om vi ska tala klarspråk) än vad jag vill, har inget "Vi i villa hem" alls, älskar skräpmat, min make har ingen aning om var kulörtvätt är och jag knökar ner mjölkpaketen i soporna allt som oftast.
Det där med vardagsrasism misslyckas jag oxå rätt radikalt med.

Men så är det där med psyket då.
Jag upplever att jag är en stark kvinna. Ni kanske brister ut i ett fniss eller hånflabb där hemma nu men jag GÖR det. Trots att jag nojar, bryter ihop, tvivlar på mej själv, har svårt att sätta gränser, har min bakgrund & ryggsäck och allt vad det är.
Jag tråcklar och jag kämpar och jag tar mej dit jag vill å behöver.
Jag reser mej alltid på 9 och jag omorienterar mej snabbt efter att ha klubbats ner.
Jag vill inte framhäva mej själv men jag tror faktiskt att jag i mitt liv står pall för rätt mycket som andra skulle dukat under av.
Därför känner jag mej stark.

Jag vill... precis som med hängtuttarna... att sårbarhet ska bli nåt fint.
Öppenhet med sina svagheter inte ses som neurotiskt utan starkt.
Snällhet värderas som en positiv egenskap och inte som något man måste arbeta med.
Inför mitt kommande barnmorskeri kan jag se att jag inte är särskilt kaxig eller kylskåpskall inför kritiska tillstånd men jag vet... jag VET... vad det innebär att vara människa.
Utsatt, rädd, naken.
Jag vet hur man närmar sej de känslorna för jag är själv så ofta där.

När ska det bli modernt? Jag gissar på aldrig.

Puss/ Asta

Rojalist javisst eller?

Jag har egentligen ingen passande text. Jag bara älskar bilden och gillade Diane.
Så mycket passion, skönhet, patos och intelligens som slocknade allt för fort.
När jag tänker efter har jag nog gått och blivit (lite mer) monarkist på gamla dar.

Jag gillar Kronprinsessan Viktoria och Prins Daniel massor (eller ehh, ja så mycket man nu kan gilla dom man inte känner) och jag tycker Prins Carl-Philip och Prinsessan Sofia är fina.
Igår såg jag som så många andra på Skavlan där Prinsessan Madeleine och Chris O´Neal medverkade och jag fick delvis en annan bild av dem.
Har alltid uppfattat Madeleine som bortskämd och lite högdragen och Chris som en arrogant jävel med högdraget utseende.
Igår tyckte jag nog ändå att de framstod som mer sympatiska. Å karln kan ju inte hjälpa att han ser ut som en filmskurk.

Kanske går jag ändå och blir Rojalist?
Eller nä.
Det är rätt mycket en ickefråga för mej. Principiellt så tycker jag att det är fel att födas till ett ämbete (och andra sidan finns det många människor som mer eller mindre tvingas in i sina föräldrars hjulspår, som oxå "måste" bli läkare, eller ta över gården/ företaget eller de där högre utbildningar är stängda.)
Med andra ord har jag i det här fallet en högst socialdemokratisk hållning, dvs ett motstånd men inget jag orkar driva.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Om du bara ska göra en sak idag så SE den här filmsnutten.

Har ni sett den här videon? Skulle den mot förmodan krångla, jag har inte lagt upp filmer tidigare, så sök på "Kära pappa" på youtube.
Jag har sett den... massor av gånger nu. Jag har sett den och jag börjar nästan gråta varenda gång.
Mini såg den och började nästan gråta.
Jag visade min make den alldeles precis och hans bortförklaringar, förminskande och ovilja att förstå gjorde mej rasande.
Men jag tror faktiskt det är rätt generellt. Detta att "alla kvinnor" fattar men väldigt många män gör det inte.

Min man säger: "Det är klart att våldtäkter är för jävliga. Det är sjuka typer."
Och så kommer den där infekterade debatten igen, den om "inte alla män" och den om att inte se samband.
Män. Så förbannat privilegierade att de inte ens kan förstå när de får förklarat för sej i väldigt pedagogiska ordalag. Män som finner det viktigare att skylla ifrån sej och som... trots att det aldrig drabbat dem själva... lägger sådan energi på att förklara hur det inte är.
En klapp på rumpan eller brösten är på skoj.
Att säga hora är dumt.
Bara sjuka män våldtar.
Det gör mej rasande!

Jag är kvinna.
Jag har varit flicka.
Jag har aldrig blivit misshandlad av någon man (ännu) men i övrigt känner jag igen mej i allting i den här videon.
I bedömningen. I objektifieringen.  I tafsandet. I förminskandet. I att få händer inkörda i trosan eller under tröjan. Att vara så full att man inte kan värja sej. I att bli våldtagen. Utnyttjad.
Jag har oxå hört sexistiska skämt. Hört kvinnoförnedrande kommentarer.
Skrattat åt saker män säger som inte är ett skit roligt.
Och vad värre är än att jag känner igen mej så väl, det är att du förmodligen gör det med.
Åtminstone känner du några som varit i situationen.
I alla sammanhang när kvinnor talar om sådant här så kommer historierna, snarlika varandra.

Denna lilla kortfilm visar sambandet så jäkla väl. Så snälla, se den.

Puss/ Asta

Positiva listan

Gammal bild på Noah å mej. Visst är den härlig?! Jag vill se så där lycklig ut igen. 

1. Solen sken på oss idag. 
Och jag har varit ute på både joggingrunda och promenad idag.

2. Jag har skickat in min individuella uppgift kring en projektplan inom epidemiologi.
Troligen helt urkass och en komplettering känns lika given som att björnar bajsar i skogen men jag har i allafall  gjort vad jag kan för nu.

3. Fick besked om att jag inte får studielön för kommande terminer för barnmorskor hör inte till gruppen som prioriteras. Det var ju i säg inte roligt men även ett negativt besked är bättre än inget besked. Nu slipper jag undra.

4. BB vill att jag jobbar för dem i sommar igen. Det blev jag väldigt glad för.
Behöver inte oroa mej för sommarjobb. Saknar att jobba, vill omsätta det jag lärt mej hittills i praktiken.

5. Jag har fått redan på omtenta datum på Neo, den blir muntlig. Det känns mer skrämmande än skriftlig men besked när, var, hur är alltid bra. Vi var rätt många som kuggade, på nåt sätt känns det oxå bra, att inte vara den enda med dumstrut. Dags att fokusera.

6. Idag har jag känt mej mer mentalt omladdad. Jag hoppas jag kan hålla den känslan nu.

7. Bonde söker fru kommer. Bara en sån sak.

Puss/ Asta

Polletten som trillade ner

Så här såg receptbilden ut. Saffransbullar med smörkräm. Länk här om du blir sugen på att testa.



Och här  såg mina ut. Jag tog pärlsocker istället för florsocker.
Och jag passade febersjuk Noah istället för att vakta på ugnen så de blev lite mörka.



Men jävlar i min låda vad goda.
Det var nog de goaste bullarna jag käkat ever.
Jag har försökt x hundra att baka lussebullar genom åren men de smakar bara matbröd. På sin höjd.
Tråkiga och torra och smaklösa.
Dessa är magiska och så himla enkla att göra, går knappt att misslyckas med, för jag är verkligen inte något bakgeni.

Det är märkligt det där med smak.
Saffran har jag alltid avskytt. Tills för tre år sedan eller nåt när jag plötsligt blev besatt av det.
Från ett år till ett annat gick jag från att hata till älska.
Samma sak med glögg även om det är fler år sedan.
Minns att jag alltid drack en sån där liten glöggkopp pliktskyldigt och tyckte att det mest smakade väldigt söt varm saft. Men plötsligt ett år... bom chicka bom... och sen har jag älskat det.
Polletten liksom trillade ner.

Puss/ Asta