Behöver terapi efter Handmaids Tale. Viss spoilervarning.

Jag är med några grupper på facebook där tv serier diskuteras.
Vår tid är nu och och (ja jag vet) Hem till Gården.
Jag brukar reta mej på folk som skriver där. Som pratar som om det som händer i serien är på riktigt och som av skyr de elaka karaktärerna som om de inte förstår att det är en roll.
Jag har varit hooked på många tv-serier genom åren, allra mest Lost kanske men Handmaids Tale går bortom allt annat. 

Just nu sänds säsong 3, om det är sista säsongen vet jag inte. Jag både hoppas och inte hoppas det. Det är en serie som blir svår att leva utan men samtidigt inget jag vill ska vattnas ur. Jag har sett senast utgivna avsnittet, nr 6.
Jag vet många som sagt hela tiden att serien ger dem ångest. Att de tvingas pausa, att de inte kan se den ensam, att de mår dåligt efteråt.
Jag har hela tiden tyckt att den är oerhört känslosam och bortom allt annat jag har sett men denna sista säsongen...

Jag känner på riktigt att det är svårt att inte ha någon att tala med om det som visas. Både maken och Mini ser serien men ingen av dem har lust å ork att prata om den i den utsträckning jag behöver.
Innan har den... mitt i allt det hemska... alltid haft något litet hoppfullt.
En plan som smids. Ett litet trots. Ett leende som visar att det finns kraft och glöd.
Nu är den så tung, så tung. Så full av hemskheter och så full av bakslag.
Serien pågår en timma i veckan och jag... jag tänker på den många timmar om dan.

June är huvudpersonen. June är hjältinnan.
Hon utsätts för diverse vidrigheter men ger aldrig upp.
Tappar aldrig sitt mod, låter sej aldrig brytas ner, vågar alltid trotsa.
Men Serena är den som är mest komplex. Oberäknelig. Ibland hatar man henne. Ibland ömmar man för henne. Hon är verkligen en fantastisk skådespelerska.
Och jag tror att det är hennes senaste omvandling som tar allra hårdast på mej.
Hennes handlingar som blir till ett personligt svek, en alldeles egen besvikelse.
Jag skulle låtit dej brinna när jag hade chansen säger June i senaste avsnittet och jag orden skulle kunnat vara mina.
För så där är det ju i den verkliga världen med. Människor som bara är djävligt taskiga de vet man var man har, de kommer inte åt en. Men människor som växlar. Som visar omtanke, sårbarhet, vänskap, lojalitet och som sviker, de når en på ett annat sätt.
Tant Lydia är ytterligare en komplex karaktär om än inte lika utpräglat som Serena. Tant Lydia är en ond djävel men med en viss sårbarhet.
I senaste avsnittet satte hon oxå myror i huvudet på mej.

Hur är det för dej?
Hur tror du serien slutar?

Puss/ Asta

När kan vi säga upp projektledartjänsten?

Bild lånad av Fanny Åström

På inspiration av Mia&Anna måste jag bara skriva ett par rader om det tröttande projektledarjobbet.
Nu skulle inte jag vilja kalla mej för projektledare av hemmet för jag gör det mesta, ibland med hjälp av Mini.
Tvätt, städ, hund och matlagning deltar inte min make i.
Handling och barnpassning väldigt sällan.
Och handlar han är det utefter lista där jag måste skriva så som varorna i affären är placerade.

Men många andra kvinnor lever ju i förhållandevis jämställda relationer.
Männen drar dammsugaren, åker å handlar, lagar käk och gör läxor med barnen.
Det hör jag relativt ofta om och det är ju... trevligt för dom.
Men ytterst ytterst sällan har jag hört (någonsin?) om män som med självklarhet fixar alla de där sysslorna som är så självklara för oss kvinnor utan att få direktiv.
"Det fattas mjölk."
"Ungarna måste ha mat när de kommer hem."
"Det är utflykt i skolan i morgon" (och lappen om det har suttit synlig på kylskåpet en vecka.
"Är du snäll å dammsuger?"
"Hamsterburen måste städas."
"Din mamma fyller år nästa torsdag."
"Lillan ska på kalas på lördag och måste ha present med."
Eller vad det nu må vara.
Så jäkla tröttsamt!


Varför är det så där?
Hur mycket kvinnokraft går inte åt?
Vi SER det inte ens. Vi tycker män som dammsuger och snyter ungar samtidigt är fantastiska!
Detta gäller män som visat sej dugliga och kompetenta på så många andra områden. Som klarar av att sköta ett jobb. Kanske till å med göra karriär.
Män som vet precis vd bilen eller gräsklipparen behöver.
Män som kan föra intellektuella samtal.
Men de kan alltså inte själva dra slutsatsen mjölken är på väg att ta slut och det behöver inhandlas mer. Där tar det stopp!
Inte begära för mycket nu. Inte vara otacksam.


Vad beror det här på och HUR kommer vi vidare?
För vidare behöver vi komma om kvinnor skall kunna ta samma plats i övriga samhället som männen. Om kvinnor ska ha samma möjlighet till att bli brinnande genier, eldiga konstnärer eller bara helt grå styrelseledamöter.
Som vuxen människa måste man kunna ta ansvar fullt ut inte bara när det kommer till sitt eget yrke utan även över hem å barn.
Det finns ju deprimerande studier som säger att med dagens takt kommer det att ta 187 år... nästan två sekel... innan vi blir jämställda på riktigt.
I världens mest jämställda land.

Puss/ Asta

Saker jag skäms att jag skäms för (för det borde jag fan inte göra.)

 

Jag gör å tänker en hel del som jag faktiskt borde skämmas över.
Ibland är jag oförlåtligt... kass helt enkelt.
Men det finns oxå en jäkla massa skit som jag skäms för som jag verkligen inte borde skämmas över. Jag tror det gäller rätt många av oss.


- När jag kissar på offentlig toalett och det råkar komma en liten prutt. Eller 2.

- När jag bajsar och det då... rätt naturligt... luktar bajs och någon kommer in efteråt.

- När jag sitter någonstans offentligt och känner mej snygg å härlig och plötsligt upptäcker att magen ligger som en väljäst limpa över linningen.

- Att mina händer darrar. Och att människor ser det.

- Om jag är inne på bolaget för andra eller tredje gången samma vecka och det är samma personal.

- När jag luktar svett å andra kroppsvätskor på morgonrapporten efter 10 h jobb.

- Att jag pratat lite för högt, lite för mycket, lite för länge hos vänner i kombination med att jag druckit alkohol. Tagit för mycket plats helt enkelt.

- När jag känner att jag bara måste få berätta om Bente trots att jag vet att den som lyssnar inte är intresserad.

- När Bente morrar på män hon "borde" acceptera vid det här laget.

- Att jag säger ifrån mot nåt som inte är okej till någon utanför den absoluta innersta kretsen och sedan känner mej "bråkig."

- Eller när jag inte gör det. 

- När en kvinna jag förlöst får en grad 2 bristning.

- När precis-vem-som-helst kommer hit och ser mitt fula hem som borde renoverats för åtminstone 20 år sedan.

- Över att jag uttrycker ens den minsta irritation när folk frågar varför Mini egentligen bor kvar hemma.

- När det inte blir mat över om jag bjuder på middag till vänner.

- Eller om alkoholen tar slut för tidigt.

- När jag som tjock äter chips på stranden.

- När jag köper en öl på en pub/café typ kl 12 på dan.

- Att jag efter 10 h nattarbete ger såna värdelösa rapporter.

Vad skäms du för HELT i onödan?

Puss/ Asta

Stilla din äsping flickan min

Efter att inte ha lyssnat på Mia&Anna på säkert ett halvår gjorde jag det idag på dagens promenad. Och då fattar jag ju (så klart) inte hur jag kunnat vara utan dem så länge.

De talade om det där med att när allt blir lugnt å tryggt å fint å ledigt, när man ligger på stranden och lyssnar på måsarna som skriker och vågorna som slår, när man har all tid i världen och allt är som det ska DÅ vaknar oron i en.
Då börjar någonting rooopa nerifrån magtrakten.
Ens inre äsping.
Redo att hugga.
Varför?
Ja det är ju inte konstigt alls. Därför att det blir tyst.
Alla andra ljud å störningar har tystnat. Man har tid att känna det där.
Betten.

Jag kan i alla fall känna igen mej en hel del.
"Lillebror" som känt mej länge brukar påpeka det när han läser mina statusuppdateringar och blogginlägg mitt i semestrarna att "Nu har du varit ledig för länge. Nu är du så där grubblig igen."
Och det är helt sant. Jag blir så där grubblig.
Usch vad det skaver.
Aj vad jag är ledsen.
Borde jag göra si
Kan jag leva så. 

Jag har inga "nya" problem. Det jag grubblar å sörjer över har funnits med mej länge. Borde jag förändrat för länge sen. En del ting för ett år sen. Andra för 30 år sen.
Och DET är faktiskt nästan alltid min stora tröst, DEN vetskapen skulle kanske fått en annan människa med en annan personlighet att vilja hämta repet, men för mej så är det en tröst och nåt som lixom kallar tillbaka ett lugn.
Ingenting är värre just nu än vad det var i går eller förra veckan.
Förra månaden var läget exakt det samma men du var ändå glad, minns du det?
Så resonerar jag med mej själv. Så stillar jag min äsping.
(Om jag inte helt sonika dränker den i 5 glas vin.)

Hur gör du?

Puss/ Asta

Vår hjärna från savannen

Semester pågår och jag älskar att ha ro och tid att lyssna på P1 sommarpratare.
Har hittills lyssnat på alla och kommer att lyssna på så många jag hinner.
Bäst hittills... och förmodligen i år... är dagens pratare Stina Wolter.
Har ni inte lyssnat på henne så GÖR det!
Men nu tänkte jag inte prata om Stina utan om mannen som var härom dagen, Anders Hansen. Psykiatriker och författare till bland annat den mycket hyllade och av många lästa "Hjärnstark."

Anders Hansens sommarprat var delvis på samma tema.
Han talade om varför depression och ångest är så vanligt och varför vi verkar må allt sämre trots att vi är friare, friskare, rikare än någonsin.
Var tionde vuxen äter antidepressiv medicin och allt fler tonåringar medicinerar.
Egentligen sa han väl inte mycket som jag inte visste om, jag har ju dessutom läst boken, men det var intressant i alla fall.

Vi människor behöver en massa saker för att må bra men det som är ursprungligt för oss, som vi behövt sedan tidernas begynnelse bortsett från föda, är rörelse, sömn och gemenskap.
Samtliga av dessa blir allt mer en bristvara.
Vi rör oss allt mindre.
Vi har störd sömn. Antalet patienter som söker för sömnproblem ökar lavinartat.
Och vi har, en faktiskt eller upplevt känsla av utanförskap.

En stor bov till detta om än inte hela förklaringen är våra smartphones.
Aldrig tidigare i människans historia har vi lagt om vårt beteende så radikalt som sedan dessa kom in i våra liv. Resultatet av detta kan man bara ana eller gissa ännu. Men klart är att de tar ifrån oss tid till detta som är livsviktigt för människan... rörelse, sömn, gemenskap.
En vuxen människa ägnar 3-6 timmar/ dag åt sin telefon. (Jag skulle gissa att jag ligger i övre spannet, kanske lite mer.)
Ungdomar lägger än mer tid.
Plockar man då bort tid för sömn, skola el arbete så slukar våra mobiltelefoner en ansenlig del av vår tid.
Våra smartphones får oss splittrade i uppmärksamhet så vi lär sämre, koncentrerar oss sämre och blir mindre intresserade av våra medmänniskor.
Detta bara av att de finns med oss, vi behöver inte ens använda dem. Det är utöver de här 3-6 timmarna vi faktiskt GÖR det.
Vi hinner inte med att umgås IRL, vi är inte lika intresserade av att göra det och vi känner oss ensamma. Dels för att vi ÄR mer ensamma, dels för att vi jämför med "andras underbara sociala liv."
Att inte få tillhöra/ att uteslutas ur gemenskapen har för oss människor historiskt inneburit livsfara och därför skapar det ångest hos oss.

Som jägare/ samlare... alltså det som våra hjärnor alltjämt är anpassade för... så ägnade vi minst 2 timmar av dagen åt rörelse och gick ungefär 18000 steg/dag.
Idag rör vi oss alldeles för lite vilket får en förödande effekt på vår hälsa, vår vikt och inte minst vårt mentala mående.
Regelbunden pulshöjande träning vet man idag att det är minst lika effektivt mot ångest och lindrig-måttlig depression som antidepressiv medicin.
Det ger oxå ett skydd för framtiden att undvika att nya depressioner bryter ut.
Sen gör den oss trevligare, smartare, effektivare, ger bättre minne, bromsar åldrandet och en massa annat som många av oss är intresserade av.

En annan tänkvärd sak. Anders Hansen menade... och när han förklarar blir det logiskt... att våra förfäder överlevt tack vare ångest. De som inte var "rädda nog" dukade under och förde inga gener vidare. Ångest är något genetiskt fullkomligt naturligt och livsnödvändigt. Hjärnan reagerar precis så som den skall. Högst mänskligt!
Men! Vi lever inte på savannen idag även om hjärnan tror det. Vi blir inte jagade av lejon eller anfallna av en närliggande stam. Vår stress och vår ångest triggas igång... på samma sätt... men av andra saker.
Att ha ångest och kanske även depression är alltså inte sjukt. Det är friskt!

Alltså, lyssna på Anders Hansens sommarprat!
Själv tänker jag att att jag verkligen ska försöka ta till mej några av hans goda råd.
Babysteps.
Tänker börja med att se till att gå åtminstone 10 000 steg/ dag och att skaffa mej en hederlig väckarklocka så telefonen får ligga på laddning på nedervåningen när jag ska sova.

Puss/ Asta

Hur ser du på bitterhet?

Min mormor var mycket. Hon var vår familjs stora matriark.
Den kärleksfulla. Den samlande. Den som fixade allting.
Herre gud vad hon fixade. Allt ifrån familjemiddagar till att nattetid hämta ut pengar i bankomaten för att hennes kriminella barnbarn stod i skuld till än mer kriminella människor. Ta hand om sina alkoholiserade döttrar.
Stå ut med en dement make och därefter sorgen som hon aldrig tog sej ur.
Mormor var mycket. Jag älskade henne och jag var ofta så arg på henne.
Välförtjänt ska jag säga. Mycket välförtjänt ilska.
Men jag har aldrig haft någon, varken förr eller senare, som brytt sej mest om mej. Som älskat mej så ovillkorligt.
När jag tänker på mormor så... och förlåt om det låter elakt... så är bitterhet det ord som kommer upp klarast.
Herre jävlar så bitter min mormor var. På allt. På livet självt.
Bitter på allt och alla. Vänner och fiende. Kända och främlingar.
Alltid, alltid snörpte hon på munnen och hade nåt nedlåtande att säga.
Hur bra allting än var här o nu visste mormor med säkerhet att det skulle gå åt helvete... förr eller senare.

Länge var jag så rädd för den där egenskapen. Att ha blivit smittad. Att bära på den själv. Bitterheten. Jag kunde inte tänka mej en mer oattraktiv egenskap.
Jag ville inte vara avundsjuk. Inte svartsjuk. Inte messnäll. Inte rädd. Men jag ville VERKLIGEN inte vara bitter.
Med åren har jag ändrat inställning till bitterhet.
Bitterhet är för kvinnor en högst relevant reaktion på omvärlden.
Vi HAR jävligt mycket att vara bittra över.
Nu kan jag tycka att med allt som är, hur det faktiskt är att vara kvinna, vore det väl jävligt korkat... infantilt... att inte vara bitter?!
Men det är oxå skillnad på bitterhet och bitterhet.

Befogad bitterhet som ett svar på... jag vet inte... orättvisor i samhället, ett kasst äktenskap, usel lön, otacksamma ungar (eller föräldrar) eller vad det nu må vara känner jag ingen som helst rädsla för att "drabbas" av.
Däremot den andra sorten... mormors sort... den där att ständigt gå runt och se fientligt på sin omvärld den vill jag inte ha. Så vill jag inte va. Och likt förbannat känner jag att jorå... äpplet faller inte så himla långt från päronträdet.
Jag går ofta runt och muttrar tyst å ilsket i mitt huvud.
Tänker ut utskällningar som jag vill ge en uppsjö av människor. Ord för ord. Dräpande. Slagkraftigt. Elakt.
Ibland även rena hämndaktioner.
Surar. Biter ihop tänderna. Glömmer att jag är ledig, solen skiner och jag har det förbannat bra.
Ofta.
Och så vill jag inte vara. Den sorts bitterhet vill jag inte ha i mitt liv eller i mitt blodomlopp.

Det låter som om jag är en fruktansvärd människa!
Jag har charmiga och älskvärda egenskaper oxå... jag lovar.
Men det där med prägling under uppväxten är tunga grejer. Tyvärr.
Det krävs hårt jobb att bryta. Men jag vill inte att mina barnbarn efter min död ska säga: Mormor/ Farmor hon var ju så... så bitter.

Puss/ Asta

Mammatankar

Nej, jag ska inte påstå att det är samma för alla.
Jag kan bara tala för mej själv. Jag har tre döttrar och en son.
Jag älskar dem alla lika mycket men på olika sätt och av olika skäl.
Jag har haft lättare och svårare perioder med dem alla.

På många sätt står jag närmare mina döttrar. Det är inte konstigare än att vi är kvinnor och ser världen på samma vis och har fler gemensamma intressen.
Vi är kvinnor. Mammor. Döttrar. Feminister. Vänsterorienterade.
Mina flickor ÄR väldigt mycket mina flickor... vi är lika i sätt att tänka å vara även om generationsskillnaden ibland gör att vi har olika perspektiv.
Jag är otroligt stolt över dem och sätter stort värde på deras vänskap.
Jag umgås mer med mina döttrar än vad jag gör med andra vänner, de är mina förtrogna.
Och så är du ju feminist med tänker kanske någon som inte riktigt förstått, du snackar ju ner alla män.
Mmmm. Jo. Det är sant. Jag är väldigt kritisk, inte egentligen till män men till mansrollen och mäns beteende.
Men samtidigt, samtidigt har jag nog alltid sett sonen i ett mer förmildrande ljus än flickorna.
De säger det i alla fall, döttrarna lite hånfullt och retsamt. Saker som att jag alltid varit så stolt över honom. Allt han presterat har varit så märkvärdigt.
Att jag får ett särskilt ljus i ögonen när han kommer. Ett särskilt mörker när han inte gör det.
Och så är det kanske...

Det är nåt särskilt med att vara mamma till en son.
Inte större. Inte finare eller bättre. Men nåt annat.
Jag kräver inte samma av honom.
Jag blir inte arg på samma sätt av honom.
Jag ifrågasätter honom inte på samma sätt.
Det är inte rätt eller rättvist förstås men det är så det är.
Jag vet inte om det är för att han är pojk...son... eller om det är för att han är enda sonen.
Det är lite som med hundarna när jag haft tikar och hanhundar.
Tikarna har vuxit upp och blivit jämbördiga. Hanarna har alltid varit mina bebisar.
Jag kan ju se att sonen är en vuxen man, chef, större än mej, sambo och snart pappa till fyra barn... men nåt gör att han alltid är min lilla.
Som jag inte kan kräva för mycket av. Inte bli för sur på. Tassa lite kring. Tindra en smula för.
Ja, det rimmar jävligt illa med mina feministiska ideal men ni med småbarn som läser, som har både söner å döttrar, kan ju vänta med att döma mej tills de är vuxna. Eller i alla fall minnas mina ord.
Kanske är det något freudianskt? Jag tänker på mina känslor för min pappa.
Som trots alla turer som varit i det närmaste klarar sej undan min kritik, lindas in i något som närmast kan liknas vid en asexuell förälskelse från mitt håll.
Lite som med sonen. Vad han än gör (eller inte gör) så är det i ett förlåtande skimmer jag ser på honom. Min lilla. (30 nästa år.)

Människan... eller i alla fall den HÄR människan som driver denna bloggen... är jävligt märklig.

Puss/ Asta

Tick tack

Alltså jag ägnar rätt så mycket tid åt att känna efter att det skaver.
Jag vill inte, men jag gör det ändå.
Jag ägnar rätt så mycket tid åt att gå runt å känna mej olycklig.
Nej, inte direkt olycklig men otillfredsställd med en massa som skaver.
Jag å min äldsta dotter talade om det härom dagen. Hon berättade om en dröm hon hade kring sitt liv. Något som kändes som ett måste. Något hon inte kunde stå ut utan.
Och sen så sa hon just det där, Ni vet... 3 friska barn, en nybyggd villa, en hyfsad man. Och ändå, står inte ut.
Så bortskämt. Det är verkligen det.

Jag är likadan. Tänker mycket på livet. På allt jag välsignats med.
Jag är LÄTT en av världens mest privilegierade procent.
Jag lever i fred.
Jag har tak över huvudet.
Jag lever i ett demokratiskt land.
Jag kan läsa och skriva.
Jag kan röra mej obehindrat.
Jag är frisk.
Jag har friska barn.
Jag har ett meningsfullt yrke.
Jag kan äta mej mätt.
Det finns människor jag älskar.
Det finns människor som älskar mej.
Jag behövs.
Och ändå...
Den rika, vita, fria kvinnans privilegium.
Att ynka. Längta. Sakna. Ändå.
Vad är på riktigt brister? Sådant som förtjänas lyssnas till.
Vad är en läggning av "att aldrig vara nöjd" och att vara bortskämd?
Jag vet inte.

Den här femtioårskrisen rör mej på riktigt.
Påminner mej om att tiden tickar ut.
Tick tack, tick tack.
Får mej att fundera på vad som på riktigt är viktigt.
Hur jag en dag summerar livet.
Ett har jag förstått.
Alla val man gör får konsekvenser. Positiva och negativa.
Och du vet bara hur livet blir för den väg du väljer.
De andra... kan du bara spekulera kring. Du vet inte.
Tick tack.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Blodlokan" av Louise Boije af Gennäs

Bok nr 9 i år blev Louise Boije af Gennäs "Blodlokan" som är en thriller.
Jag har för många många år sedan läst hennes "Stjärnor utan svindel" som var den sanna berättelsen om hur hon högborglig och gift med en man handlöst förälskade sej i vänsterorienterade Miam Lodalen. Tyckte väldigt mycket om den, men denna... "Blodlokan"... är något helt annat.
Det är inte den typ av bok som af Gennäs brukar skriva.
"En av sommarens bästa böcker" skriver Aftonbladet på framsidan.
"Blodlokan" är den första i en serie av tre som ingår i Motståndstriologin.

Saras pappa avlider i en eldsvårda och Sara flyttar från sin mamma och syster i Örebro till Stockholm. Till en början bor hon inneboende hos en gräslig hyresvärd och sliter på ett café men rätt så snart lär hon av en slump känna Bella som erbjuder henne jobb på en hipp PR byrå samt att dela hennes fantastiska våning på Östermalm.
Allt vore toppen om det inte snart börjar hända en massa konstiga saker, där ingenting är vad det verkar och där hotet mot Sara blir allt mer uppenbart.

Låter det spännande?
Det är det inte.
Det är helt obeskrivligt fånigt och jag blir helt förvirrad med tanke på att jag har rätt höga tankar om Louise Boije av Gennäs författarskap.
Visserligen räknar jag inte ut slutet för än det är just slutet men det är oändligt med saker jag retar mej på.
En sådan sak är att Sara är 24 år men hon talar, tänker och resonerar som om hon vore strax under sextio... alltså i författarens ålder... det gör alla Saras vänner oxå så det är inte hon som är särskilt lillgammal. När Sara och väninnan Bella ska bedöma en mans yttre är han "Ingen Brad Pitt precis."
Vilken tjugofyraåring har Brad Pitt som referens till det hetaste av det heta?
Det blir inte trovärdigt alls.
Och det slutar inte där. Oh nej, om det vore så väl.
Hela upplägget är fånigt. Sara blir misstänksam och rädd för ingenting, men när saker som verkligen är skumma händer då tänker hon att hon inbillat sej.
Ex. en lampa släcks = jätteläskigt. Nån fotar Sara när hon är själv hemma i badet med hennes egen mobil och lägger ut på hennes Instagram =måste ha inbillat sej. Så här är det hela tiden.
Språket och dialogerna är övertydliga och fåniga.
Jag blir väldigt förbryllad. För samtidigt ÄR det nåt som får mej att läsa ut boken. Till å med fundera på att köpa fortsättningen.
Jag kan inte förklara det med mer än att Louise Boije af Gennäs egentligen är en bra författare men som här helt klart skrivit en roman i en genre hon inte behärskar ett endaste dugg.
Om jag skrivit denna boken hade inget förlag i världen gett ut den.

"Blodlokan" får en 2:a. För spännande idé och för ett språk som emellanåt flyter.
Jag skulle inte rekommendera den.

Puss/ Asta

6 månader med Bente

I ungefär 6 månader har vi delat stigar nu, jag och Bente-Nora.

Jag hämtade henne från Norge bara dagar efter att jag mist min Gottfrid.
Jag köpte hund emot allt förnuft som går. Impulsartat, känslostyrt, utan bakgrundskoll och utan att känna efter.
Det kunde ha blivit hur fel som helst.
Jag var orolig över att sorgen skulle göra att jag inte kunde knyta an till henne så som hon förtjänade.
Jag hoppades att jag skulle älska henne ändå, men att det skulle bli lite lagom eftersom jag inte köpte en valp.
Jag tyckte hon var liten å eländig och inte särskilt söt när jag först såg henne.

Och nu, ett halvår senare...
Jag är tokig i denna flicka. Jag älskar och avgudar henne.
Att jag inte har haft henne från att hon var valp, att inte ha burit på henne, valt henne ur en kull, väntat på att hon ska bli leveransklar... ja, det spelar ingen roll.
Min kärlek till henne skulle omöjligt kunnat varit större om jag haft henne från början.

Hon är så rar.
Alla som verkligen känner henne säger just det, hon har en så rar personlighet.
Hon är en så kärleksfull, försiktig och personlig liten flicka.
En sån prinsessa.
Mitt hjärta fullkomligt svämmar över av kärlek till henne.

6 månader.
Man blir hemmablind förstås.
Jag ser att hon lagt på sej. Att hon ser sundare ut.
Men jag oroar mej mycket över att hon fortfarande är väldigt osäker och lättstressad. Hon har gjort stora framsteg, absolut, men fortfarande går det trögt och jag blir ibland så frustrerad av att jag vet så lite om henne.
Varför hon reagerar som hon gör.
Allt som oftast känner jag att min kunskap inte riktigt räcker till.
Att jag inte förstår henne och därmed inte vet hur jag bäst kan hjälpa henne.
Jag är oxå onödigt blödig med henne. Har svårt att utsätta henne för det hon finner obehagligt och gör hellre lustfyllda saker.
Miljötränar för lite.
Men kanske är det oxå så att hon behövt tid att landa.
Om det är läskigt bara att gå i ett villaområde eller att det kommer en man på besök så kanske  bussturer och stadsvandring kan vänta lite. Typ till nu.

Oavsett hur slutresultatet blir med henne så kommer jag att anpassa livet efter henne.
Hon är fantastisk med barn. Hon är en klippa med andra hundar, bortsett från att jag tycker hon borde ta för sej mer.
Och hon är en sån tröst, trygghet och glädje för mej. Varje dag. I alla situationer.
Min prinsessa. Jag vet inte hur jag klarat mej utan henne.
Och numera tycker jag att hon är vacker.

Puss/ Asta

Vad tror ni?

Jag funderar ofta på det där med självkänsla.
När man får den?
Har alla den från början?
Vem eller vad som ger den?
Vem eller vad som tar den?
Och om det... i motsats till vad jag tror... går att bygga den?
Vad tror du? Jag är uppriktigt intresserad av det här så det vore jättekul om du svarade här eller på facebook för er som har mej där.

Jag har jobbat med mitt inre mer än de flesta skulle jag tro vilket inte vill säga lite i vår tid. Främst genom åratal av terapi och ännu mer tid... massvis av mer tid... i att analysera mej själv.

Jag var en liten osäker, rädd och rätt ful unge.
Jag hade en kass uppväxt och ännu sämre gener.
Vore vi hundar så hade min mamma å pappa aldrig fått gå i avel, det är ett som är säkert.
Jag hade egentligen inga förebilder och jag fick sällan höra att jag dög, än mindre att jag var bra.
Mitt självförtroende som barn och ung vuxen var bedrövligt.
Det har jag på många sätt åtgärdat.
Genom all den där terapin, all den där analysen och kanske framförallt genom att låtsas. Fake it until you make it.
Att träna upp självförtroende är kanske något mer tidskrävande än att träna upp kondition men inte särskilt mycket mer komplicerat.

På många områden har jag idag ett hyfsat självförtroende.
Jag går inte runt och inbillar mej att jag är störst, bäst och vackrast men jag känner för det mesta att jag är tillräckligt smart, social, snygg, empatisk eller vad det nu må vara.
Jag räcker till. Jag har mina brister (gudarna ska veta att jag har mina brister) men jag räcker till. Åtminstone i det som är viktigast för mej.
- som mamma
- som mormor/farmor
- som oerfaren barnmorska
- som hundägare
- som vän
- som hustru (där är jag mer än han förtjänar)
- som feminist
- som människa
- som kvinna i att attrahera
- som dotter? Nja, kanske inte men det krävs 2 för att dansa tango.

Men det där med självkänslan... vem jag är i mej själv utan att prestera, ja där kommer jag inte vidare och jag har nog insett att det är så det är. Så det får vara.
Jag har ingen tilltro till mej själv bortom alla roller, ingen känsla för mitt eget värde.
Har jag någonsin haft det?
Togs det ifrån mej när jag var liten?
Eller ser genfördelningen jag tilldelades ut sådan att jag föddes utan?
Jag vet inte.
Arv har en stor betydelse. Miljö likaså.
Och här är hjärnan oerhört mycket svårare att lura.
Jag kan förklara. Med en på alla sätt frånvarande pappa. En (för mej) känslomässigt frånvarande mamma. Övergrepp och utsatthet.
Men jag ser på människor som jag känner väl och som jag vet vuxit upp under mycket mer stabila och kärleksfulla förhållanden och där självkänslan lika fullt är... skit.

Vad tror ni?
Och visst är det spännande att fundera kring?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood

Som fanatisk beundrare av tv serien Handmaids Tale var jag ju så klart tvungen att läsa Margaret Atwood's "Tjänarinnans berättelse" från 1985.

Tv serien bygger på boken, romanen sträcker sej till säsongs 1 avslutning.
Giliead som en gång var USA styrs av kristna fundamentalister i en dystopisk berättelse där fertila kvinnor har en enda funktion, att föda barn. De rekryteras som Tjänarinnor och utnyttjas hänsynslöst. Deras tidigare liv tas ifrån dem.
Hela samhället styrs efter strikta gammaltestamentliga lagar.
I "Tjänarinnans berättelse" berättar Offred om sitt nuvarande liv och det som togs ifrån henne.

Kanske hade jag tyckt bättre om boken om jag inte sett (och älskat) serien?
Kanske hade jag inte förstått den alls?
Det är mycket som inte nämns eller förklaras i romanen.
June, som Offred egentligen heter, är inte riktigt samma person i romanen som i tv serien. Feminismen och systerskapet är inte alls lika tydligt.
En hel del kvinnosyn som kommer ur June känns omodern... vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den skrevs av en fullvuxen kvinna för över trettio år sedan?

Jag har läst en roman tidigare av Margaret Atwood, "Rövarbruden" och var jag minns var jag inte helt förtjust i den heller.
Denna roman är rolig att ha läst, just på grund av att jag dyrkar serien, men i övrigt lämnar den mej ganska besviken. Faktiskt.
Den får godkänt, en sval 3:a. Inte mer.

Puss/ Asta

Hur ser det ut i dessa skallar?

Funderar lite på hur det ser ut i huvudet på en sverigedemokrat.
De säger att de inte vill slänga ut alla invandrare de säger att de måste integrera sej när de i själva verket menar assimilera sej... ta seden dit man kommer helt enkelt.
Eller hur? Det är vi alla överens om va?
Men...

... de är emot anhöriginvandring så människor som är här ska slå sej till ro och kämpa med att bli dugliga lojala samhällsmedborgare med sina barn eller makar i annat land.

... de vill slopa hemspråksundervisningen trots att all forskning (ja, all!) visar att det är betydligt svårare att lära sej ett nytt språk utan goda kunskaper i sitt modersmål.

... de vill kraftigt dra ned anslagen till svenskundervisningen (SFI) för vuxna.

... de motarbetar kort sagt varenda förslag om integreringsprojekt som läggs i riksdagen.

... de vill ha olika värde på medlemskap beroende på var du är född någonstans

... de är för tillfälliga uppehållstillstånd vilken en lekman som jag vågar gissa inte leder till ökad motivation att lära sej ett språk, skaffa en utbildning, arbeta och ta lån.

... de stödjer alltid och konsekvent förslag om förbud av slöja, separatistiska tider på badhus och annat vilken en idiot kan räkna ut leder till att kvinnor tillhörande dessa grupper kommer ut i samhället i mindre utsträckning.

... de vill slopa statligt stöd till kvinnojourer vilket leder till att färre kvinnor av alla etniciteter men särskilt de som inte har den svenska kvinnans sociala nätverk blir kvar hos våldsamma män. 

Integration nämns inte ens i Sd partiprogram. I budgeten som las före valet ville de skära ner 20 miljarder på integrationspolitik. Är det inte lite... märkligt? för ett parti som ständigt pratar om hur viktigt det är att anamma en svensk approach?

Samtidigt undrar jag...

... om alla dessa svärjevänner som valt att "fly landet" till exempelvis Thailand tar seden dit de kommer? Lär sej språket. Bor bland thailändarna. Sätter sina barn i thailändska skolor. Inte lever på bidrag från Sverige utan arbetar för sitt uppehälle.
Jag förutsätter att det är så men jag vet inte så därför ställer jag frågan?

Puss/ Asta

Äntligen!

Alltså SOM jag har väntat! Det blir nästan mer å mer för varje år men idag fick vi äntligen veta vilka som blir årets sommarpratare.

Så här på direkten kan jag säga att jag framförallt ser fram emot

Fares Fares- skådespelare
Stina Wolter- konstnär
Jonas Hassen Khemiri- författare
Kodjo Akalar- programledare
Jonas Gardell- queen of fucking everything
Carina Bergfeldt- journalist
Anders Hansen - överläkare psykiatri

Men jag vet ju samtidigt att de mest spännande programmen ofta är från dem man haft noll förväntningar på och kanske inte ens känt till innan.

Vilka är du mest sugen att lyssna på?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Folk med ångest" av Fredrik Backman

Ja, men det är ju lika bra att erkänna direkt eftersom de flesta av er redan vet om det. Jag älskar Fredrik Backman. Jag älskar varenda kommatecken Fredrik Backman skriver.
Följaktligen har jag läst samtliga av hans romaner, detta är den senaste "Folk med ångest." 

Så här står det på baksidan av boken:
"Folk med ångest" är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den...tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden? 

Och ja. Det är vad den handlar om å ändå inte. 
Det som Fredrik Backman egentligen vill prata om är livet. I denna roman mer än i andra.
Vad innebär det att vara människa? Att vara förälder?
Hur ska ungarna egentligen klara sej när man bara gör fel hela tiden?
När man inte räcker till.
Vad gör rädsla med människor? Vad gör kärleken med oss?
Backman är briljant i sitt språk.
Låt mej ge ett exempel...

Vi gör så gott vi kan. Vi försöker klara av att bli vuxna och älska varandra och begripa hur fasen man sätter i usb-sladdar. Vi letar efter något att hålla i, något att slåss för och något att se fram emot. Vi gör allt vi kan för att lära våra barn att simma. Allt det har vi gemensamt och ändå förblir de flesta av oss främlingar, vi vet aldrig vad vi gör varandra, hur ditt liv påverkar mitt.
Vi skyndade kanske förbi varandra i trängseln idag och ingen av oss märkte det, fibrerna i din kappa trasslade in sej i min ett enda ögonblick och sedan var vi borta. Jag vet inte vem du är.
Men när du kommer hem i kväll, när den här dagen är över och natten tar oss, ge dej själv ett djupt andetag. För vi tog oss igenom den här också.
Och imorgon kommer det en ny.

Fredrik Backman är därtill fenomenal (som vanligt) på att få läsaren att älska, omhulda, känna igen sej och vilja veta mer om precis var och en människa han gestaltar i sina romaner.
Och jag skulle hjärtans gärna läsa mer om framförallt den elaka mångmiljonären, de bittra Ikeamissbrukarna och rånaren.

Det här är inte, i mitt tycke Backmans bästa roman. Inte ens hans näst bästa.
Men han får mej som vanligt att le, gråta, vilja vika kattöron och stryka under all den här livsvisdomen, alla de här finurliga formuleringarna.
Fredrik Backman är ALLTID värd att läsa. Hans romaner är ALLTID väl investerad tid.
Jag ger denna roman en stark och lysande 4:a. Minst.

Puss/ Asta

Samlar bajspoäng helt ofrivilligt.

Minns ni att jag skulle samla 100 guldstunder under semestern som startar nästa vecka? Ett ambitiöst mål känner jag och om jag klarar en tiondel ska jag nog vara nöjd.
Just nu känns det som om jag omedvetet samlar motsatsen... bajspoäng typ.
Har varit på ett särdeles dåligt humör de sista 3-4 dagarna när det varierar mellan alla möjliga skitkänslor. Ilska, sorg, irritation, tillkortakommanden, ångest, tvivel and so on.

Ikväll slog dessutom allergin till med full kraft. Nu jävlar blommar kamomillen.
Pollenkollen menar att det är låga halter gräspollen just nu.
Hahaha. Systemkollaps som SD-folket brukar ropa.
Trots TVÅ injektioner med kortison upptill min dagliga underhållningsbehandling med diverse tabletter, inhalationer, droppar och sprayer så är jag DYNGALLERGISK.
Jag nyser.
Jag snorar.
Det kliar... överallt där det finns slemhinnor. Hals, öron, näsa, ögon, slida.
Halsen känns som ett sugrör att andas genom.
Det gör mej trött. Sur. Tålamodet är obefintligt.
För er som inte prövat denna tveksamma underhållning allergi kan jag berätta att det är INTE roligt. Det är motsatsen till roligt.
Det är pest å pina och jag har redan tvärledsnat på den här sommaren och önskar mej typ september.
Nämnde  jag att jag har ett herpesmunsår stort som halva Småland med som värker och spänner och får mej att se ut som om jag åkt på redigt med stryk?
Inte? Nä men så är det i allafall. Som ett litet komplement till allergin.
Så vore det bajspoäng jag skulle samlat så vore jag nog uppe i en 50-60 p redan.

Attans med att det ska va så mycket enklare.

Puss/ Asta

Lite kvinnoförnedring är väl inget att bråka om?

Män som köper sex.
Män som går på porrklubb.
Män som konsumerar porr.
För va fan, lite kvinnoförnedring ska väl en bra karl kunna unna sej?
Om han är snäll å skötsam. Inte slåss. Jobbar och tar ansvar. Nattar barnen nästan varje kväll. Tar ut delad föräldraledighet och bakar eget bröd på söndagarna.
Det är väl inget att gnälla om?!
Ingenting att bråka om. Det är ju lyckliga tjejer. De vill själva. Åma sej framför fulla karlar i minimala trosor. Kanske köra en liten lapdance.
Och horan. Hon är lycklig hon. Tjänar massor av pengar.
Väljer själv.
Det är väl varje kvinnas dröm? Uppmärksamhet och pengar.

Jag läste att 1 av 10 svenska män köper sex.
7 av 10 svenska män tittar regelbundet på porr.
Hur många män som besöker en porrklubb då å då har jag ingen aning om men det lär ju inte vara färre än de som finner det okej att betala för ett övergrepp.
Anledningarna varierar säkert.
De får inte tillräckligt med sex hemma
De vill förverkliga sexuella fantasier som frun aldrig skulle gå med på.
De är ensamma.
De är fula.
De är för lata för att ragga.
De faller för grupptrycket.
De tycker sej ha rätt att.
Det är väl inget att bråka om?!

För mej är detta det ultimata beviset att vi i Sverige... världens mest jämställda land... har så förbannat långt kvar att gå.
Att män tycker att de är kvinnor överlägsna.
Att de tycker de kan och till å med har rätt till utnyttjade kvinnor av X kass anledning.
Dåliga kvinnor i alla fall. Fallna kvinnor.
För inte fan är det deras döttrar/ fruar/ systrar de vill se åla sej framför fulla män på nåt skumt hak och få sedlar instuckna i trosan. Om det nu vore så berikande och så lätta pengar så finns väl inga hinder i världen att sambon eller lilla dottern valde samma karriärväg?

Och så pratas det om importerad dålig kvinnosyn.
Om hur dom där behandlar sina kvinnor.
Om hedersförtryck och kvinnoförakt.
De ser inte att det är uttryck för precis samma sak.
Kvinnoförakt.

Jag mår illa.
Jag vill leva i celibat.
Eller skaffa mej en het flickvän.

Puss/ Asta

100 guldstunder

En vecka... eller tre pass... kvar att jobba innan årets huvudsemester.
Jag har redan haft softa veckor. Veckan som var jobbade jag ex bara måndagen.
EFTER semestern kommer jag däremot jobba desto mer!
Varför la jag mitt schema så?
Varenda en kulig grej som kommer under juli och augusti verkar jag ha lagt tjänstgöring på. Surt.

Men istället för att gnälla över det så försöker jag skifta fokus.
Snart är det...  trots allt... semester.
Jag tänkte göra en variant på "Tacksamhetsövningen" jag pysslade med förr.
Ni vet, komma på tre saker att känna tacksamhet över varje dag innan man ska sova. Det låter fånigt och jag var skeptisk innan jag började för många år sedan men nu gör jag det då och då i perioder och det är mer effektivt än man kan tro.
Hjärnan är plastisk och fantastisk.
Nu spänner jag bågen och ska gå på jakt efter 100 Guldstunder på semestern.
100 upplevelser, saker, ord eller vad det nu kan vara som förgyllt livet under de tre kommande veckorna.
Tänkte redovisa här efteråt och se om jag kommer i mål eller om det stannar vid 3½ guldstund.
Vad tror ni?`Kan det vara för ambitiöst satt mål av en skeptisk pessimist som jag? Det är ju ingenting att hymla med, jag vet att jag betydligt lättare skulle kunnat hitta 100 saker som gör mej förbannad eller ledsen.
Det är sån jag är.
Just nu har jag så mycket adekvat sorg och ilska som bubblar innanför revbenen att jag behöver aktivt fokusera på det fina. Inte för någon annan skull. Inte för att bli en behagligare människa. För min egen skull.

Jag har oerhört lite planerat för denna sommaren. Så gott som ingenting.
Ingen utlandsresa. Ingen konsert. Inga fester eller besök.
Det kan vara skönt att bara vara. Men det finns en hårfin gräns mellan att på ett soft sätt ta dagen som den kommer å att slösa upp dagarna. Bara låta livet gå.
Kan inte minnas när jag kände så lite förväntningar på sommaren.
Det återstår väl att se om det är bra eller dåligt.
Men jag tror jag behöver min guldstundsjakt.

Hur är det med dej och hur känner du inför den kommande sommaren och semestern?

Puss/ Asta

Ville bara säga att...

De här godingarna klickade jag just hem. Ja va fan, kan mannen köpa kostym för 5 papp så kan jag beställa jordens snyggaste glasögon.
Godnatt.

Puss/ Asta

Praise the lord. Den är här!

Den är här!
Som jag har längtat.
Med besatthet längtat efter tredje säsongen av The Handmaid's Tale ända sedan jag såg den så vansinnigt spännande avslutningen av säsong två i somras.
Detta är den bästa tv serie som någonsin gjorts och trots att den gavs ut som bok redan 1985 känns den mer aktuell än någonsin, historien om June och de andra tappra  kvinnorna i Gilead.

Jag spar lite på den. Till i morgon eller i övermorgon. Suger på karamellen.
Men ikväll såg jag det sista avsnittet i säsong 2 och vilket avsnitt det var!
De många överraskningsmomenten  jag upplevde första gången jag såg avsnittet var ju inte där så klart men jag njöt desto mer av historien och jag fulgrät flera gånger.
För mitt i all vansinnighet och tragik så finns det så mycket som är vackert.
Kärlek. Vänskap. Systerskap. Hopp.
Alltså om du ännu inte sett den här serien så beordrar jag dej att göra det!
Det kommer vara en av ditt livs viktigaste uppmaningar.

Det är en påhittad historia. Om en dystopisk framtid. Religiösa fundamentalister har tagit över USA och kvinnor lever... i olika former... som slavar strikt efter gamla testamentet.
Fertila kvinnor hålls som babymaskiner och våldtas i ceremonier.
Kvinnor får inte tycka, inte tänka, inte läsa, inte skriva.
Genom framförallt huvudpersonen June får vi tillbakablickar på USA, på hur det var innan, på hur de borde ha reagerat och protesterat när rättigheter började tas ifrån dem. På hur feminismen och systerskapet vaknade allt för sent.
Därmed är det är oxå en historia som påminner oss mycket om det vi ser idag.
Där kvinnors rättigheter och jämställdhet tar ett steg fram och sen två tillbaka.
DET gör serien så oerhört (ruskig) bra.
The Handmaid's Tale visar på systerskapets oerhörda kraft och skönhet.
På vad vi kvinnor är kapabla till om vi håller samman.

Så gör det. Håll systerskapet samman. Och se för bövelen serien om du inte redan gjort det.

Puss/ Asta

Men i september!

Jag ska på bröllop i helgen och hade tänkt att ha en solgul söt klänning jag köpte på Mango i våras men ännu inte har använt.
Men nja, så kändes den... fin men lite för enkel för bröllop... så i sista stund klickade jag hem den här raringen från Nelly. Om det är nån som har lika god smak som jag och blev lite sugen så finns en länk här. 479 riksdaler.

Den är verkligen jättesöt och bär sej vid vilket tillfälle som helst.
Dock sitter den inte alls på mej som den sitter på modellen.
Den är vääääldigt djupt u-ringad så jag fick sätta en säkerhetsnål i för jag äger ingen så djup bh och utan är inte ett alternativ dessvärre.
Den är oxå i tajtaste laget. Tog den i stl 40 men 42 hade nog inte suttit fel, men den funkar och jag hinner inte byta.

Jag har över lag en del kläder som jag tycker om som är nästan för små. Bland annat den där solgula Mangoklänningen som inte är använd.
Jag har för övrigt en hel den kläder som är för små med men dem har jag gett upp hoppet om.
Jag skiter i valkar och put men jag vill i de där kläderna och jag har inte råd att byta ut garderoben var tredje månad så jag måste ta tag i att tappa några kilon nu.
Eller snart.
Det är ju värdelöst på sommaren när man... eller jag om jag nu inte ska tala för hela mänskligheten... vill dricka kalla öl, käka flötiga pizzor och glass i stora lass.
Fast jag är sådan med allt. Det är väl missbrukargenen i mej. Allt som är tråkigt har jag en förmåga att skjuta upp till nåt oklart sen.
Och jag tror på det själv. Så jävla fenomenal är jag på att övertyga mej själv.
Jo men i september blir ju perfekt att leva lite sunt, gå dagliga milslånga promenader och varför inte springa å styrketräna lite upp till. Ja jippi vad kul det ska bli och vad pepp jag är.
Tills det ÄR september. Då jäklar kommer jag på nya lika övertygande argument om varför det passar bättre sen... kanske i november. Eller till våren. Ja våren blir kanon. Om det inte vore för de där kalla ölen, flötiga pizzorna och glassen på de stora lassen.
Det gäller inte bara vikt och träning. Det gäller allt (som är tråkigt)!

Nån som är likadan?

Puss/ Asta

Förvillande lika. Är det inte märkligt?

Har ni tänkt på hur lika alla sverigedemokrater är varann?
Kanske inte till det yttre mer än att flertalet är äldre och bittra på livet, sjukskrivna, pensionärer eller arbetandes inom LO's yrkesgrupper utan mer till det inre.
Så klart är de förtjusta i sånt där strunt som att gradera svenskhet och söka efter en nationalitets essens å annat rasistiskt blaj men jag menar förövrigt.
Det är inte så att de har olika knäppa åsikter, nej de är förvånansvärt samstämmiga. Gå in på vilken random sverigedemokrats facebooksida som helst så får du se.

- De har alla en närmast besatt kärlek till Joakim Lamotte.

- De har inga problem med att håna å häckla en sextonårig flicka som redan uppnått betydligt mer än vad de kommer göra tillsammans under en livstid. Talar förstås om Greta.

- De är förtjusta i både Trumph och Putin. Varför? Tja, någon märklig böjelse för män som föraktar sitt folk, har en tvivelaktig inställning till demokrati och som kommer på märkliga lagar som gör livet svårare för kvinnor.

- De är klimatförnekare allihop. Trots att vetenskapen är överens så är det ljug. Någon suspekt forskare har sagt att det är båg och då är det så. Blir nästan lika upprörda av bensinpriset som av en invandrare som fått subventionerade glasögon.

- Allt var bättre förr (när föräldrar fick slå sina barn, män bestämma över sina fruar, kvinnor inte gnällde så förbannat över att bli klappade i baken och alla aggressioner kunde riktas mot finnjävlarna.)

- De påstår att sexuella övergrepp och brott är importerat och begås av muslimer.
När kvinnor påstår motsatsen och berättar om övergrepp och våldtäkter har de fel. Punkt.

- De sprider gärna citat å källor om hur många våldtäkter Sverige har kontra andra länder men fnyser åt fakta som att vi har en striktare definition på vad våldtäkt är, en högre benägenhet att anmäla osv.
All motargumentation bemöts med skrik om "fakta resistens"

- De trånar efter BRÅ's rapport om nationalitet på våldtäktsmän men när den anländer och inte styrker deras tes är den "beställd av sossemaffian."

- När svenska kändisar el Sd politiker blir påkomna med tafs el värre bemöter de den utsatta kvinnan på något av följande sätt... Hon ljuger, Hon borde klara av att säga ifrån så var saken ut världen, "men gruppvåldtäkter då" eller lite skoj ska en kvinna tåla. Han var ju full ju.

- Meningsmotståndare av kvinnligt kön beskrivs med nedsättande ord där "kärleken och respekten till kvinnor" inte precis är slående.

- Alla myndigheter och all massmedia mörkar ju för folket över lag. Av oklar anledning men ändå lika fullt. Mörkar.

- De ogillar Pride. Där har de plötsligt blivit väldigt pryda och mån om blåögda små barns ögon.

- De har ofta profilbilder på söta små barn eller barnbarn men när det kommer till sk. "IS barn" så finns ingen empati.

- Det där är förresten lustigt. De är så rädda för IS att de på allvar tror en treåring kommer skära halsen av dem "för det är de tränade att göra" men de har noll förståelse för de flyktingströmmar som kom och som faktiskt hade reell anledning att frukta sina liv

- De gnäller över höga skatter men är själva de som förlorar mest på M, KD och Sd's skattepolitik.

- Osv.

Alltså, jag känner mer respekt för min hunds högljudda nattfisar än för dessa människor. Fy å blä!

Puss/ Asta

Tecken på att jag är tant...

...på att jag är tant. Hur många poäng får du?

- Tycker att trosor ska räcka till navelplan... och helst vara i bomull.

- Blir tårögd av psalmen "Blott en dag"

- Anser att bekvämlighet är den absolut viktigaste egenskapen hos en sko

- Tycker att höjden av festlighet är att få sitta i ensamhet med en flaska bubbel och choklad

- Ser på ljudböcker och pdf böcker som djävulens påfund. En roman ska läsas. I bokform.

- Dottern får för hundraelfte gången förklara hur wifi fungerar

- Självklart lyssnar jag bara på P1 på radion

- "Kattatvättar" mej ibland istället för att ta en dusch till makens alltid lika äcklade min.

- Tycker det är ett ganska trevligt nöje att handla mat på Ica Kvantum

- Tycker att människor under 30 är barn

- Måste mjuka upp lederna när jag suttit en längre stund

- Skriver sms med 1 finger (pekisen.)

- Dagens behållning är ofta ett ovanligt vackert träd, en söt fjäril eller nåt liknande

- Känner mej som en utomordentligt duglig människa när jag bakat bullar

- Har noll koll på alla coola influencers. Vet inte ens om jag kan stava till det?

- Löser gärna sudoku och broderar.

- Säger Opsi Daisy och kära nån 

- Tråkar (helt medvetet) ut mina kollegor på rasterna med att envisas att berätta "söta saker" mina barnbarn sagt eller gjort.

- Rätt ofta kommer små anekdoter om hunden med.

- Behållningen med att gå ut på krogen är ALDRIG värd besväret att ta sej hem igen.

- Jag misstänker att jag blivit totalt osynlig hos motsatta könet. Försöker avgöra om det känns mest bra eller mest dåligt?

Puss/ Asta

-